Ny lördag - nya försök

Jag tyckte att jag lärt mig. Av förra lördagens missade tunnelbanetåg som ledde till missad yoga. Och jag var faktiskt på plats på perrongen flera minuter före avgång och jag kom iväg i tid. Men jag hade inte räknat med Slussen-kaos. Eller med att det var en kod till trapphuset som ledet till innergården som man måste gå över för att komma in i yogalokalen.

Stressad och med håret blött av regn (finns det något vatten kvar i haven undrar jag) kommer jag äntligen in i yoga-lokalen. Två minuter i. Där möter jag en leende Ingmarie. Hon sprider ett lugn omkring sig och visar en sida som jag nog inte ser lika tydligt hos henne annars. Yogaledarsidan. Och hon passar så perfekt i rollen. Jag lugnar ner mig.

Ingmarie är verkligen jättebra som yogaledare - också. En dryg timme senare har jag inte lust att lämna yoga-mattan. Men jag gör det i alla fall. Jag och min P har biljetter till "En oväntad vänskap". Vi har lärt oss av förra lördagens misstag. Då tänkte vi att den filmen har ju gått ett tag och det är väl inte så många som går på bio nuförtiden... Denna lördag har vi ordentligt bokat biljetter. Vilken tur. För det är en fantastisk film!

Avtryck

Jag brukar tänka att min kropp registrerar all träning vare sig jag mäter och skriver ner den eller inte. Musklerna, lungorna och hjärtat minns det hjärnan glömmer. I alla fall ett tag.

Löparsjälen sparar istället på de där speciella passen. De där passen (och loppen) som gick ovanligt bra. Snabba kilometertider. Flyt. Dem mår man bra av länge.

Lika mycket avtryck gör de där urjävliga rundorna. Där väder, vind eller andra faktorer motarbetar en, men som man ändå lyckas genomföra. Där finns en slags efterglädje. Jävligt under passet betyder extra skönt efteråt.

Löparsjälvförtroendet stärks av båda sorter.

Rutinpassen? De må vara förutsättningen för att de minnesvärda passen ska bli till. De sparas i kroppens muskler, men lämnar medvetandet ungefär samtidigt som duschvattnet droppar av.

Dagens body pump följt av yoga var sådan träning som nog finns kvar i musklerna ett tag, men inte i träningsminnet.

Dagens biofilm lär däremot stanna i mitt medvetande ganska länge. Filmen "Winter´s Bone" rörde sig i omständigheter man knappt tror finns och berörde djupt.

An education

Igår såg jag "An education" med mina vänninor J och A. Nick Hornby har skrivit manuset. Jag gillar Nick Hornby, hans böcker och filmatiseringarna av dessa. "High Fidelity" och "Om en pojke" är utmärkta böcker och bra filmer. "Fallhöjd" är hans bästa bok tycker jag, men den tror jag inte blivit filmad - i så fall har jag missat den. Denna gång finns det ingen bok, bara ett filmmanus.



Jenny är en 16-årig flickskole-elev i utkanten av London i början på 60-talet. En smart tjej som vill läsa vid Oxford. Hon förförs av en äldre man (äldre än hon alltså - typ 30 kanske) som drar med henne in i ett liv fyllt av restauranger, kultur och nöjen. Jenny börjar ifrågasätta varför hon ska syssla med det tråkiga skolarbetet. Det enda det kan leda till för en kvinna är att hitta en bra man på någon universitetstillställning, eller till ett tråkigt jobb som lärarinna. Andra möjligheter finns inte. Och en man har hon ju redan...

Mannen är förstås skumrask på flera sätt. Ett av hans sätt att tjäna pengar tyckte jag ändå var lite "rätt åt" dem som drabbades. Han köper en lägenhet i ett hus, låter en svart familj flytta in, köper sedan raskt upp de andra lägenheterna billigt när tanterna vill flytta ifrån "negerhuset". Den svarta familjen flyttar han till nästa hus och säljer samtidigt alla tomma lägenheterna dyrt. Han utnyttjar visserligen den svarta familjen, men visst är det rätt åt tanterna!

Det är kanske ingen film som kommer att leva kvar i mitt medvetande på samma sätt som "High Fidelity" eller "Om en pojke", men den var klart sevärd och mycket välspelad.

Fantasi, men på helt olika sätt

Att vila löparbenen i DVD-soffan eller i biofåtöljen, det gillar jag. Jag är nästan allätare när det gäller film, men bara nästan.


I förrgår såg jag för andra gången "Lars and the real girl" - en riktig höjdarfilm tycker jag. Den handlar om Lars, som bor i en liten håla någonstans i norra USA. Svenskbygd tycks det vara. Lars uppväxt har gjort att han har lite svårt att närma sig det motsatta könet. Han beställer istället hem en docka (anatomically correct) som han vanföreställningsmässigt ser som sin flickvän. Allt är väldigt kyskt och i enlighet med gudfruktig uppfostran. Det som är så fint är att hela bygden ställer upp på Lars och tillåter honom att vara som han är. Jag säger inte mer... Se den!

(Igår såg jag "Flickan som lekte med elden". Det får bli den parentes jag tycker att filmen är i svensk filmhistoria. Noomi Rapace är perfekt som Salander, i övrigt no comments).

Idag var det dags för världens produktionsmässigt hittills dyraste film - Avatar. Jag är rätt säker på att det dessutom var de dyraste biobiljetter jag någonsin köpt. 600 kronor för mig, P och de två tonåringarna. Var det värt det? Kanske. Fantastisk film rent tekniskt, men storyn lämnar mig oberörd. Rullstolsbunden ex-marine styr en figur, en Avatar, enbart med tankekraft. Syftet är att infiltrera det naturnära Na´vi-folket som lever på planeten Pandora. På Pandora finns något människor vill ha, någon slags mineral tror jag. Självklart blir Avataren kär i Na´vi-kungens dotter. Självklart blir Avataren den räddande hjälten. Däremellan fascinerande teknik, bjärta färger och krig. Storyn är så förutsägbar att jag inte alls skäms att avslöja den. Se filmen av nyfikenhet över 3D-teknikens senaste utveckling, inte för något annat. Intressant nog tycks vissa amerikaner se filmen som rasistisk (vit man blir hjälte och räddar blått naturfolk), det tycker nog jag är att dra det hela lite långt.


Åkte direkt från biografen till ett pump-pass. Stark som en Na´vi-flicka var jag idag.

Lördagsfilm i säcken

I varsin sacko-säck och med ett glas rosé i handen såg jag och P "Trångt i kistan". Förväntningarna var höga men infriades inte. Lite småroligt men inte mer än så.