57 vårar

På Huddingehallens anslagstavla hänger utskrifter av vad folk tycker och tänker. Ris och ros. Mest ris. Ganska underhållande läsning emellanåt. Som nu idag. Personalen uppmanar simmarna att försöka samsas och intygar att de gör sitt allra yttersta för att fördela banorna utifrån sina badgästers behov och önskningar. Jag läser mellan raderna att två personer gång på gång bett badvakter lösa deras aningen aggressiva konflikt. En konflikt som tycks handla om hur man ska simma - rundbana eller fram och tillbaka. En av de arga vill att reglerna ska ändras och den andra, lika arga, att reglerna ska följas. Hmm. "Sluta bete er som barnungar" står det inte... Men det känns som om det är det badvakterna vill säga.

Strax under finns ett brev från en kvinna. Carina. Hon skriver att hon är 57 år. Jag funderar över varför hon tycker att hennes ålder är viktig i sammanhanget. Carina vill att ett par av maskinerna får lite översyn. Det är tydligen trögt att göra inställningarna. "Är man inte redan stark innan så blir man det av att ställa in maskinerna" skriver hon inte... Men hon skriver att hon är 57 år.

En gång skrev jag ros till alla fantastiska ledare. Jag har aldrig sett att det satts upp. Jag undrar om det kom fram och tänker att jag ska försöka igen. Men att jag är 49 vårar lämnar jag nog därhän.

Börja om från början

Börja om på nytt.

Med kroppen full med kortison blir jag inte särskilt sjuk. Medan herrn i huset är helt sänkt är jag helt klart infekterad. Men inte särskilt sjuk. Nåja, är man infekterad tränar man inte. Inte längre. Så jag vilar. I 16 dagar vilar jag. Sedan börjar jag om. Från början. Eller nästan.

Ett försiktigt löp-pass i förra veckan. Och sedan ont. Så ont i hälsenan att det i flera dagar var svårt att gå normalt. Nu känns det mindre. Men det känns. Jag söker mig fram till prehabbloggen. Minns lite vagt ett par inlägg om hälsene-problem. "Vanligt när man börjar om igen efter uppehåll" läser jag. Jasså minsann. "Var försiktig och spring inte om det gör ont" läser jag också. Så länge jag har ont av att traska är det nog ingen idé att ens försöka springa antar jag.

Jag har inte bråttom. Jag kan börja om igen. Löpningen finns kvar och jag har tid att vara noggrann.

Ett annat tålamodsprövande projekt. En kofta ska det bli. Har börjat om en gång och egentligen borde jag börja om igen. Halskanten blir aningen för vid tror jag. Noga ska man vara. I löpträning och i stickning.

Ettårsdag

"Tycker du om den eller hatar du den?". Den frågan har jag fått flera gånger av sköterskor och läkare. De undrar över hur jag ser på grunkan som sitter strax under mitt vänstra nyckelben. Den lilla dosan som opererades in för exakt ett år sedan. På självaste påskafton.

Tydligen är det så att många ICD-bärare inte tycker om sin dosa. För att den påminner om sjukdom kanske. För att den kan (och ska) ge en en hästspark rakt i bröstet när man minst anar det. Vilket förstås är liiite läskigt att tänka på. Men också bra. Det är ju liksom det som är dosans jobb. Min dosa har inte gett mig någon hästspark. Än.

På "gilla/hata"-frågan svara jag att jag ser min dosa som en vän. En vän jag vet kommer att göra något viktigt för mig OM det behövs. Att jag samtidigt innerligt hoppas att det inte ska behövas är en annan historia.

Jag stör mig inte heller på att dosan syns "utanpå" - som en kantig klump under huden. Eller att den känns lite när jag rör mig. Det är egentligen bara några småsaker som stör. Att BH-bandet ogärna vill stanna uppe på vänster axel till exempel (dosans kant puttar liksom ner bandet när jag rör mig). Och att jag inte kan stretcha baksida axel sådär som ledarna visar på CXworx. Armen tryckt mot kroppen rakt över bröstet funkar inte. Jag vill helst inte heller lägga en skivstång eller viktplatta på nyckelbenen - så där som man ibland gör på Body pump. Men det är ju yttepytte små saker i sammanhanget.

Jag är glad i min dosa. Och idag firar vi alltså ett år tillsammans. Än så länge harmoniskt.

Tuberkulos är det i alla fall inte

Jag är förkyld. Om man vill vara positiv så kan jag använda min ofrivilliga löpvila till att läka den lätt irriterade hälsena jag känt av de senaste löp-passen. Jag som varit så försiktig - ändå blev det tydligen för mycket för snabbt...

Jag är förkyld. Om man vill vara positiv så kan jag vara glad åt kortisonet som dämpar symtomen. Vill man vara hypokondrisk kan man oroa sig för att kortisonet hindrar min kropp från att effektivt göra sig av med viruset. Bara att vänta och se var det hela tar vägen. Lika sjuk som min man är jag inte. Inte på långa vägar. Men han är ju å andra sidan en förkyld MAN (och jag äter som sagt kortison). Nåja, om jag ska vara rättvis så är han inte alls den gnälliga typen.

Det är i alla fall inte tuberkulos jag har. För några år sedan hade jag tyckt att en sådan tanke var absurd. Men vips sitter jag hos en sköterska och går igenom vilka länder jag besökt. Hon undrar om jag minns om någon hostat på mig när jag var i Afrika för många år sedan... Hon punkterar ett blodkärl och tar ett prov. (Inte för att jag hostar, det är mina PET-aktiva lymfknutor som utreds). Provsvaret kommer - det är inte tuberkulos. Förstås inte.

På en helt annan klinik, som går under det läskiga namnet Radiumhemmet, punkteras ett par av mina lymfkörtlar och celler sugs ut. Provsvaret kommer att dröja några dagar och jag får vänta ett tag till på nästa ledtråd till varför lymfkörtlarna lyser så starkt i PET-kameran. Men det är i alla fall inte tuberkulos.