På tröskeln

Vi står på tröskeln till ett nytt år. Rätt så betydelselöst egentligen. Livet blir högst sannolikt inte så mycket annorlunda bara för att vi skriver 2010. Det är inte som att få barn, flytta, byta jobb, träffa sitt livs kärlek eller något annat livsomvälvande. Men nyårsfest är alltid kul. Fina kläder och extra omsorgsfullt tillagad mat. Vi brukar dela på förberedelserna. I år har jag och P (utöver praliner) fördrink med tilltugg på vår lott. Det blir ingefära och chili-Margaritas och crostini garnerade med rödbetshummus och fetaost. Jag har inte gjort någon årsbästa-lista, men om jag gjorde en så skulle restaurang El Diablos Margarita bli min "årets drink". Det är en sådan vi ska försöka återskapa.



Årets bästa årsbästa-listor, tycker jag, finns på Eriks blogg (kultur, inklusive fotboll) och Miss Agdas blogg.

På årets sista dag stod tröskelpass på träningsprogrammet. Tröskeln till ytterdörren känns extra hög när det är dags för den typen av tuffa pass. Så också idag. Men det känns så bra efteråt. Trötta muskler och nöjt sinne. Mer sådant 2010!

Gott Nytt År!

Praliner runt min midja

Jag gillar mat. Gärna med ett glas vin till. Och jag älskar goda ostar och god choklad. Tyvärr tycks jag ha ärvt en fetma-gen eller två och har ganska lätt för att lägga på mig vikt. Ingen bra kombination. Men om man som jag gillar att röra på sig så blir situationen genast mindre problematisk. All träning gör att jag kan äta lite som jag vill. I alla fall nästan. Jag är inte pinnsmal, men inte heller tjock. Lite lagom rund bara. Läste i Runners world för ett tag sedan om hur många sekunder snabbare man blir per nedbantat kilo. Jag gillar INTE den typen av artiklar. Risken finns alltid att tippa någon stackare över i anorexi.

Idag stod pralintillverkning på programmet. Jag har i något svagt ögonblick lovat hemgjorda praliner till nyårsfesten vi är bjudna på. Det är inte så lite pyssel. Men gott brukar det bli.



Först gjuter jag skal. För att göra det måste chokladen tempereras - smältas och värmas försiktigt till 48-50 grader. Sedan kylas till 27-28 grader. Experterna kyler genom att arbeta chokladen på en kall marmorplatta (tablering) - jag låter den svalna i bunken. Det tar en bra stund. Sedan värmer man till arbetstemperatur 31-32 grader och häller chokladen först i och sedan ur formarna. Ett lagom tjockt skal blir förhoppningsvis kvar.



Sedan gör man fyllning - ganache. Jag valde mörk choklad och hallonpuré, smaksatt med hallonsprit och honung. Mmmm. När man fyllt formarna "lockar" man. Ny smält choklad hälls över formarna. Och så till det mest spännande - kommer pralinerna att lossna?

Medan pralinerna stelnade sprang jag en 45-minutersrunda runt sjön. Om det kalorikompenserade avsmakandet av pralinsmet vet jag inte... Egentligen bryr jag mig inte. Jag springer för att det är skönt och äter för att det är gott.

De lossnade...


Jag gjorde lite pistachganache också. Den ska jag rulla kulor av och doppa i choklad. Man måste inte gjuta flashiga formar, det blir gott ändå. En bra bok för dem som vill försöka sig på lättare eller mer komplicerad pralintillverkning är "Chokladpassion" av Jan Hedh.

Obligatoriska listor

Det är list-tid. 2009 ska sammanfattas på längden och tvären. Dagens distanspass skulle ha kunnat kvala in på en "bästa löpupplevelse-lista" om jag bara räknar den första tredjedelen. Med månen som enda ljuskälla sprang jag brandvägen genom skogen. Trollskt. Silverljus på träden. Icebugsen fick perfekt fäste i den släta, frusna snön. Brandvägen är en väg som bara utryckningsfordon får åka på och därmed mycket lugn som löpväg. En genväg från min nästan-granne brandstationen till vårt stora köp-mecka Kungens kurva. Kungens kurva är mindre trollskt. Det blev ändå ett hyfsat 12-km pass i mameluck-krävande kyla. Mestadels bättre underlag än på länge.


Är det list-tid så är det. Mina två listor ska handla om min alldeles personliga träning och tävling - "the best of" och "the not so good of" 2009. Vi börjar med det bästa. Ingen inbördes ranking, det blev för svårt.

1. Yoga i soluppgången på en strand på Bali (jag är dålig på yoga, men det gjorde inget)
2. Upploppet och målgången i Stockholm maraton. Lyckokänslan över att överleva. Min bästa tid någonsin (1½ minut bättre än min sämsta...)
3. Morgonlöpning i Bordeaux, på sandiga skogsstigar.
4. Att hitta Ingmarie och löparbloggvärlden.
5. Att hitta Petras motionärsliga (mer om den när vi är igång igen)
6. Massor av härliga löppass
7. Mitt vänstra problem-knä och min högra opererade fot som inte har besvärat mig särskilt mycket. Hoppas, hoppas att det fortsätter så!

Och så de mindre roliga stunderna:

1. Grymma skavsår av nya fotbäddar (visserligen likadana som de gamla, men det hjälpte inte) stoppar träningen bara några veckor innan maran.
2. Oförklarligt och irriterande långsamma ben hela sommaren och mindre bra tid på mitt tionde midnattslopp.
3. Den missade silvermedaljen på Lidingös tre-mil. Igen! Denna gång med två minuter. Har varit närmre.
4. Några få trista och kämpiga pass - så är det, det är inte kul jämt...

Fantasi, men på helt olika sätt

Att vila löparbenen i DVD-soffan eller i biofåtöljen, det gillar jag. Jag är nästan allätare när det gäller film, men bara nästan.


I förrgår såg jag för andra gången "Lars and the real girl" - en riktig höjdarfilm tycker jag. Den handlar om Lars, som bor i en liten håla någonstans i norra USA. Svenskbygd tycks det vara. Lars uppväxt har gjort att han har lite svårt att närma sig det motsatta könet. Han beställer istället hem en docka (anatomically correct) som han vanföreställningsmässigt ser som sin flickvän. Allt är väldigt kyskt och i enlighet med gudfruktig uppfostran. Det som är så fint är att hela bygden ställer upp på Lars och tillåter honom att vara som han är. Jag säger inte mer... Se den!

(Igår såg jag "Flickan som lekte med elden". Det får bli den parentes jag tycker att filmen är i svensk filmhistoria. Noomi Rapace är perfekt som Salander, i övrigt no comments).

Idag var det dags för världens produktionsmässigt hittills dyraste film - Avatar. Jag är rätt säker på att det dessutom var de dyraste biobiljetter jag någonsin köpt. 600 kronor för mig, P och de två tonåringarna. Var det värt det? Kanske. Fantastisk film rent tekniskt, men storyn lämnar mig oberörd. Rullstolsbunden ex-marine styr en figur, en Avatar, enbart med tankekraft. Syftet är att infiltrera det naturnära Na´vi-folket som lever på planeten Pandora. På Pandora finns något människor vill ha, någon slags mineral tror jag. Självklart blir Avataren kär i Na´vi-kungens dotter. Självklart blir Avataren den räddande hjälten. Däremellan fascinerande teknik, bjärta färger och krig. Storyn är så förutsägbar att jag inte alls skäms att avslöja den. Se filmen av nyfikenhet över 3D-teknikens senaste utveckling, inte för något annat. Intressant nog tycks vissa amerikaner se filmen som rasistisk (vit man blir hjälte och räddar blått naturfolk), det tycker nog jag är att dra det hela lite långt.


Åkte direkt från biografen till ett pump-pass. Stark som en Na´vi-flicka var jag idag.

Skunkvarning

Jag har träffat och känt lukten av riktiga skunkar. Riktigt så illa som skunk-spray luktar inte mina funktionskläder, men nästan. Lukten sprider sig till annan tvätt och min strategi är nu att tvätta träningskläderna separat. Inte så effektivt eller energisparande... Varför blir träningskläderna så unkna efter ett tag? Och vad kan man göra?

Vi fick en påse nötter i julklapp av min miljövärnande svägerska (hon med hundarna och hundbloggen). Det var inte vilka nötter som helst. Indiska tvättnötter var det. De växer på träd och utsöndrar naturligt tvålämnen, saponiner, för att skydda sig mot diverse ohyra. Den tvålen kan vi använda att tvätta kläder i på ett miljövänligt och hudvänligt sätt. Man lägger bara några nötter i en strumpa och in med paketet i maskinen. Nötterna kan återanvändas tills de tappat glansen, då är saponinerna slut. Kanske kan nötterna ta bort skunklukten tänkte jag (lite skeptisk, men det skadar inte att prova). Jag har testat på vanliga kläder - det blir rent. Jag har testat på sunkiga träningskläder. Det blir också rent, men de luktar fortfarande skunk - nu utan inblandning av parfymdoft.


Min käre P envisas med bomull. Det vill inte jag. Lättvikt, fukttransport, platta oskaviga sömmar och material som andas - det är definitivt min grej. Men var är doften av timotej.

Musik i mina svettiga öron

Med eller utan musik? Jag springer de flesta av mina pass utan musik. Vill umgås med mig själv och, särskilt när det är kvalitet på gång, koncentrera mig på det jag gör. Långpass är undantaget. Långt monotont nötande gör sig ganska bra till musik. Jag sätter min iPod på "shuffle songs". Jag har 905 låtar - det är ungefär 5% av vad min käre P har på sin Pod men det räcker mer än väl till ett långpass. Idag blandade min Pod till en härlig mix av bland annat lite Black eyed peas, Iras Playground (musiken till Cirkus cirkörs fantastiska föreställning "Inside out" - se den innan det är försent!), David Bowie och Björk. Jag ska inte räkna upp alla. Men bra och humörlyftande var det. Och tur var väl det eftersom underlaget var av det slag som skulle ha kunnat gjort mig grinig. Jag avslutade min 110 minuter långa halkiga och långsamma löpning med en låt som innehåller följande textrad: "I can´t stay on your morphine, cause it´s making me itch". Vem kan först gissa låten? Tror att jag har två läsare som antar utmaningen.


Musik på långpassen är som sagt skönt. Jag har dock länge haft ett bekymmer. När jag börjar svettas åker mina "in ears" ur öronen var tionde steg eller så. Vansinnigt irriterande! Min gamla lösning var ett lågt sittande pannband för att hålla fast pluggarna. Tonårsdöttrarna var mindre nöjda med sin mammas utseende ("hoppas ingen ser dig och fattar att du är min mamma" lät det). Nu har jag en bättre lösning - en slags bågförsedd hörlur. Den kommer från Sony och kostade mindre än 20 dollar. Det finns lurar med bättre ljud, men dessa är helt OK på löprundan. Dessutom stänger man inte helt ute andra ljud och slipper kanske bli påkörd. Finns säkert att få i Sverige och kan verkligen rekommenderas till dem som gillar musik på löprundan och har lika svettiga öron som jag.

På turné, tyvärr utan spark

Sista anhalten på julturnén - svärföräldrarna. Liksom vid alla andra turnéstopp vankas det mat, godis och fika. Det är klart att jag vill träffa släkten en stund, men det är inte utan att det känns skönt att återvända hem till självbestämmande över mat och mattider och lite mer utrymme för träning. Det är ett slags outtalat "nu ska vi umgås"-krav på min turné och det känns inte helt legitimt att egoistiskt lämna släkten för en löprunda. Trots att tiden egentligen finns.

Igår smet jag i alla fall ut och gjorde de utlovade uppskjutna intervallerna. Uppskjutna sedan onsdagen på grund av dåligt väglag. Väglaget var inte bättre igår. Men vägen var underbar. Det finns inget bättre ställe att springa på än i mina gamla hemtrakter. Fullt av skogsvägar och småvägar mellan bondgårdar. Underbart pass trots lite knepigt väglag, ymnigt snöfall och blåst.



Under nedvarvningen, mitt emellan Hinnäs och Kvarntorps gårdar, mötte jag sex spark-ekipage i full fart nerför långa backen. Vuxna körde barn och barn körde vuxna. Ooiii vad det gick. Jag blev så sugen. Har inte åkt spark på många år. Men, men det fanns ingen tid - nästa turnéstopp väntade.

Som en Vint(er)-hund

Det bästa på hela julbordet är Brysselkålen. Kokt i buljong. Och hembakat knäcke med goda ostar. Mammas gräddiga rödbetssallad. Annars är jag inte så förtjust i julmat och återfaller utan att jag tänker på det i mina gamla vegetariantakter. Jag var rätt ensam om att ta av salladen...

Knäck är vegetariskt. I vår familj är vi alla lite lätt övermätta när kvällen kommer. Ändå fortsätter småsmaskandet på julgodis, glögg, ost & kex, nötter. Jag mår inget vidare av det, ändå går det inte att stoppa i tid - underligt.

Jag har lovat intervaller och intervaller ska det bli. Inprogrammerade på min Garmin är åtta stycken 2-minuters med en minut joggvila mellan. Vilket lyft att få hjälp att hålla reda på intervallerna utan att behöva titta på klockan. Min gamla Polar var en god träningskamrat år ut och år in, men inte fullt så hjälpsam som Mr Speedy Gonzales alias Garmin Forerunner 405CX.

Hesslan och Biggles, bild lånad från svägerskan blogg (om hundar och lydnadsträning)

Efter passet bär det av till svägerska med hundar. I de hundarna, en Australian Kelpie och en Border Collie bor det sann löpglädje - de springer vansinnigt fort (naturlig intervallträning) närhelst de får chansen. Det får de ofta. Deras matte vet vad de mår bra av. Tänk om fler hundar kunde ha det så bra.

Den bästa träningen är den som blir av

Att ha en träningsplan och att följa den är nog ett måste om man ska så långt som 42 195 meter i ett svep. Utan att förstöra kroppen. Inför 2010 års Stockholm maraton är det Ingmaries plan som gäller för mig. Szalkaiplanerna har jag följt inför mina tre tidigare maror. Eller följt och följt... Jag har hoppat över och ändrat en del. Mycket baserat på vad jag har haft tid med och vad jag har haft lust med. Hyfsat noga med långpassen har jag varit, men när det gäller kvalitetspassen har disciplinen sviktat. Jag har tänkt "imorgon passar det nog bättre" lite för ofta. Fastnat lite för länge på jobbet. Och vips har veckan gått, med färre pass än planerat. Nya grepp behövs. Nu skriver jag in passen ordentligt i min jobb-outlook så att planen är lite mer fast i kanterna. Jag tar hänsyn till vad annat jag har att göra från början, då är det svårare att använda "bättre imorgon"-argumentet på sig själv.

Men lite flexibel måste man väl ändå få vara? Lyssna lite på sin kropp, ta in yttre förhållanden och känna efter vilken typ av träningslust som finns där, eller? Idag, dan före dan, stod det korta intervaller på schemat. Jag hade ingen som helst lusta att springa åtta stycken två-minutersintervaller och sex stegringslopp på det sliriga underlag jag har i mina trakter just nu. Jag lät mig själv slippa. Istället blev det en timmes medelhård distans. Det hade jag lust med. Bitvis var underlaget helt OK, kanske hade intervaller funkat ändå tänkte jag och samvetet slog till lite, lite.

På fredag, då BLIR det intervaller. Då har jag säkert lust att känna mig så stark och snabb som man bara kan under ett bra intervallpass. Imorgon ska jag vila, både från löpning och blogg. Det är ju julafton.

K, jag är ledsen men detta är inte en adventskalender och det kommer inte att finnas någon lucka 24... God jul i alla fall!

Mitt lilla snabba hjärta

Hjärta från Bros glasbruk - köp ett och stöd forskningen om kvinnors hjärtsjukdomar

Pulsbaserad träning ska det vara nuförtiden. Jag har inte riktigt blivit vän med mitt löparhjärta förrän Christer Wernhult skrev en artikel om skillnader mellan kvinnor och män i Aug/Sept numret av Runners World. Tack Christer! Vad var det då som var så revolutionerande för mig? Jo, han bekräftade det jag intuitivt länge har misstänkt; att ett mindre hjärta behöver och har kapacitet att slå fortare. Det mindre hjärtat ska visserligen försörja en (oftast) mindre kropp, men proportionaliteten är inte fullständig och kvinnors hjärtfrekvens är högre än mäns vid liknande belastning.

Om kvinnor rakt av använder formler anpassade för män när de beräknar sina pulsintervall blir "pulsvärdena en irriterande tempobroms snarare än en inspirerande träningsvägledning", skriver Christer. Precis så kändes det för mig när jag började använda min första Polar pulsklocka och tillhörande formler. Jag mailade Polar och frågade om det verkligen var så att jag skulle använda samma beräkningar som männen. Svaret var att visst skulle jag göra det... Istället bestämde jag mig för att jag var en udda fågel och hittade på mina egna pulsintervall utifrån hur det kändes. Jag insåg också att min maxpuls var en bit över Polars beräkning 226 minus ålder – alternativt är jag yngre än jag tror :-). Det lustiga är att när jag räknar med könsfaktor så hamnar jag på samma intervall som mina egenhändigt känslomässigt skapade riktvärden. Trust your body!

Formel enlig RW-artikel:
Riktpuls = maxpuls x 0.7 x prestationsfaktor x målsättningsfaktor x könsfaktor

Maxpuls = 208-(0.7*ålder), om man inte vet bättre...

Prestationsfaktorn är 1.0 för nybörjare, 1.03 för motionärer och 1.06 för tävlingslöpare.

Målsättningsfaktorn är 1.0 för låg, 1.1 för medel och 1.2 för intensiv träning.

Könsfaktorn är 1.1 för låg, 1.06 för medel och 1.03 för intensiv träning. Alltså blir könsskillnaderna mindre när intensiteten ökar.

Ingmarie har inte riktig velat tro på att jag är så udda som jag säger. Jag har därför bestämt mig för att göra ett mjölksyretest på Sports Support Center. Troligen blir det av i mellandagarna. Återkommer i ämnet…

Beröm är härligt att få och skönt att ge

Jag fick beröm idag! Beröm från en person vars omdöme i ämnet jag litar fullt på. Perfekt timing också, anneliten var så låg, så låg av trubbel på jobbet. Berömmet vände min dag.

Body pump idag. Sofie som instruktör. Jag gillar henne skarpt - hon är inspirerande, peppande och personlig. Hon får mig att ta i det där lilla extra. Jag har förstås aldrig sagt det till henne... Inspirerad av Erik gjorde jag äntligen slag i saken. Hon blev glad. Jag vet att jag inte är ensam om att snåla med beröm. Varför är det så?

Att ta emot beröm kan vara lika svårt som att ge. Vi svarar gärna "det var väl inget märkvärdigt", "vem som helst kan" eller liknande förringande saker. Att helt enkelt säga TACK är ett bättre sätt.

Under en period tränade jag tävlingsgymnaster. Ibland tänker jag på dem och hoppas att jag lyckades stärka deras självförtroende och inte stjälpa någon känslig själ. Jag är dock inte helt säker. Gymnastik är en så perfektionistisk sport. Efter varje utförd övning säger tränaren "jättebra, men...". Det finns nästan alltid något att rätta till. Jag tänkte mycket på detta när det begav sig och försökte ha ett alternativt förhållningssätt Instruktioner innan övningen och beröm, utan "men", efter.

Apropå inspiration - har jag nämnt min fantastiska personliga maratontränare Ingmarie? Ja, jag har visst det... Missa inte en intervju med henne på Petras maratonblogg.

Imorgon ska jag berömma någon - jag känner många som förtjänar det!

Mina energifabriker gillar knäck

Läser bekymrad om ett klimatmöte som inte tycks ha kommit fram till särskilt mycket. Vass DN-penna skriver att mötet handlade mer om hur man ska sammanträda och i vilken ordning frågorna ska tas upp och mindre om sakfrågorna i sig. Resultatet beskrivs som ett tandlöst dokument utan juridiskt bindande åtaganden. Undantaget är att alla är överens om att regnskogen måste räddas och att det ska göras med en finansiell mekanism där i-länder ersätter u-länder för att stoppa skogsskövling.

Det är inte för att minska koldioxidutsläppen jag vill optimera mina benmusklers energieffektivitet. Den lilla mängd koldioxid jag puffar ut under en löprunda lär inte vara av betydelese. Nej, jag vill springa maraton fortare och helst utan att det är alltför plågsamt. Nyckel är att bygga så många energifabriker, mitokondrier, som möjligt i så många muskelceller som möjligt och att kunna jobba aerobt. Anaerob förbränning, som inte använder syre alls, är kortsiktig (cellerna "stänger av" när de blir mjölksyre-sura). Aerob förbränning är mer av en evighetsmaskin, så länge den får bränsle. Aerob förbränning kan utnyttja både glukos och fett och är bränslesnålt - den ger ett mycket större energiutbyte per glukosmolekyl. Aerob förbränning är som en Toyota Primus och anaerob dito som en gammal Cheva. På en liter bensin kommer de olika långt.

Så hur proppar man sina muskelceller fulla med mitokondrier? Det är här LSD ska göra underverk enligt förespråkarna. Long slow distance... Lång tids syrebaserat arbete utan att en enda muskelcell surnar. Hjärtfrekvensen visar vägen och den ska vara i det lågintensiva området, ungefär 50 slag under maxpuls. Det är här det blir svårt för mig - jag trivs inte i så låga tempon som min hjärtfrekvens anger. Tydligen ska det bli bättre med tiden. Efter sex veckor eller så ska man kunna springa lite fortare med bibehållen låg puls. Bestämde mig idag för att ge LSD en rejäl chans - i sex veckor ska jag köra lååångsamma långpass och bygga massor av energifabriker.

Om jag har svårt att hålla en låg puls i vanliga fall så var det ännu värre idag! Att pulsa i snö eller halka runt på oplogade, upptrampade cykelvägar är svårt att göra utan att hjärtat pumpar lite fortare, av ansträngning och av ilska. Jag siktade på 100 minuter LSD, det blev 110 minuter och några hjärtslag för mycket. Har nog aldrig rört mig så långsamt framåt springandes (är osäker på om förflyttningssättet ens kan kallas "att springa").



Jag har nyss matat alla mina mitokondrier - gamla och eventuella nya - med nykokt knäck. Det tror jag de gillar! En perfekt blandning av socker och fett...

Morgonpigg + morgontrött = sant

Jag har en alldeles egen högst ovetenskaplig observation. Jag tycker mig se att många par består av en morgonpigg-kvällstrött och en morgontrött-kvällspigg individ. Min älskling är lite morgontrött. Ett faktum jag, den morgonpigga, utnyttjar till att hitta egen tid till träning. Lördagsmorgnar ger jag mig iväg till träningshallen för ett Body pump-pass. Väl hemma igen, straxt före 11, har resten av familjen börjat röra på sig, min morgontrötta man och kanske någon av mina tonåringar. Tonåringarna är ett släkte för sig och sover länge bara för att de är tonåringar.

Dygnsrytmen styrs av ljuset. Melatonin, som gör oss sömniga, hindras från att bildas och insöndras så länge tillräckligt med ljus träffar våra näthinnor. Om vi lever helt ljusfritt har vi fortfarande en dygnsrytm. Den kallas free running circadian rhythm och är i de allra flesta människor några minuter längre än 24 timmar. Varje dag fungerar ljuset som en reset-knapp så att kroppsklockan inte ska bli osynkad med dygnet. Någon har påpekat att den naturliga dygnsrytmen stämmer bättre med längden på dygnet på Mars... Who knows - kanske är vi marsmänniskor ändå? Några kanske mer så än andra (de morgontrötta tänker jag).



Vi har massor av andra processer i kroppen som har en naturlig circadisk rytm. Metabolism och kroppstemperatur till exempel. Det borde betyda att det finns mer eller mindre optimala tider på dygnet att träna på. Det måste jag ta reda på mer om i min vetenskapliga approach till maratonträning :-). Min egen kropp, trots morgonpiggheten, är nog lite mindre stark på morgonen än på eftermiddagen. Det känns i alla fall så på morgon-pumpen. Morgonlöpning är oftast tungt för mig, men då har jag frukostbrist och blodsockret nere i tårna som "confounding factor".

Dagsljus

Fantastiskt att kunna fånga dagsljuset en av vinterns mörkaste dagar. Och inte vilket dagsljus som helst - sol på glittrande snö. Naturlig ljusterapi. I kombination med löpträning. Kan det bli nyttigare? Eller skönare? OK, lite kallt om rumpan var det.

Jag har lyxen att då och då kunna jobba hemifrån. Idag var en sådan dag. Då passar jag givetvis på att ta en löparrunda i dagsljus. Idag stod löpskolning, stegringslopp och tre 5-minutersintervaller i tröskelfart på mitt Ingmarie-designade program. Kanske inte låter så jobbigt, men det ÄR det. Det där med tröskelfart har jag förstått som en fart straxt under mjölksyratröskeln. Ingmaries beskrivning tyder på varierande fart - gas till mjölksyrakänning, sakta in lite, gasa igen. Enligt Runners world-artikel (som jag också fått av Ingmarie) ska det vara "comfortably hard", en 8 på en 10-gradig utmattningsskala och deras beskrivning låter mer som jämn fart. Jag tog helt enkelt i så mycket jag orkade och drog i mig många liter krispig, kall vinterluft. Sprang förbi ett par hundägare och kunde inte undgå att höra kommentaren "vilken fart hon har" - sådant lever jag gott på...


Bild lånad från Ingmaries blogg, Ingmarie i full fart på vinterväg

Man kan ju luras att tro att löpning är en okomplicerad syssla - snör på dig ett par skor och ge dig ut. I de flesta fall är det just så enkelt. Det är när man vill optimera sin träning och få ut mer effekt som det blir en hel vetenskap. Vetenskap är KUL och jag har världens bästa Ingmarie att diskutera med.

Tidstjuvar

Min tid är min. Det vill jag i alla fall tro. Jag inser förstås att jag hyr ut en del av min tid till en arbetsgivare. Jag vill att den tiden ska vara så effektiv som möjligt. Jag mäts på vad jag presterar, inte på hur många timmar jag lagt ner. Det tycker jag för det mesta är bra. Faran är bara att fröken ambitiös lägger för många timmar på jobbet och för få på fritiden. Som sagt, effektiviteten blir viktig.

I det scenariot har jag väldigt svårt för tidstjuvar. Mänskliga sådana. Alla kan förstås råka komma försent ibland, det är de vanemässiga senkommarna som irriterar mig. Jag har en sådan notorisk skurk på mitt jobb. En nyckelperson som har för vana att komma tio minuter efter utsatt tid till alla möten. Hans nyckelroll gör att många möten inte kan börja utan honom. Om vi skulle ta och räkna lite på vad det betyder; Låt säga att ett medel-möte innehåller sex skötsamma personer och vår tidstjuv. Anta att gruppen har tre sådana möten i veckan. Tidstjuven låter alltså sex personer vänta 30 minuter vardera per vecka. Det är totalt tre arbetstimmar i veckan eller 120 arbetstimmar på ett år! Vår lilla tidstjuv snor utan att skämmas tre arbetsveckor av företaget bara genom sitt beteende. Men det som irriterar mig mest är bristen på respekt! Varför ska vi slösa på vår tid medan vår Herr "Jag-ska-bara" gör annat?

Läge för Icebugs

I morse, när jag skulle ge mig iväg springandes till jobbet, stod mina Icebugs parkerade på hallmattan med nosarna vänd mot dörren. De ville helt klart ut och lufta sig efter en sommar i garaget. Jag tror det var min gullige P som placerat dem där... Icebugs är en smart sko, åtminstone har den smarta ståldubbar. En svensk uppfinning. Dubbarna trycks in olika långt beroende på belastning. I teorin ska de inte tryckas in av is, som är hyfsat mjukt, utan istället fästa, medan hård asfalt ska trycka in dubben helt. På is funkar det fantastiskt, men på asfalt blir det en lite knastrig känsla. Jag vet inte om det kan vara att jag är lite för lätt för att trycka in dubben ordentligt. Det leder i alla fall till att jag söker mig till is och snö när jag har skorna på mig. På is är det en säker känsla med suveränt fäste - nästan bättre än en vanlig löparsko på torrt underlag! Jag har ju aldrig sprungit i dubbade skor på tävlingsbana, men jag kan tänka mig att det är samma känsla av grepp och styrka i frånskjutet.

Mina Bugs tog mig i alla fall halkfritt till och från jobbet idag...

Lite blogg-reklam: Kolla gärna fotbollslivet av vännen Erik Dahlberg. Jag lovar det är inte bara fotboll...

Kär i Speedy Gonzales

Vissa har namn på sina favorit-gadgets... Min Garmin Forerunner 405CX har inte fått något namn ännu. Jag väntar tills jag känner mig mer säker på vårt förhållande. Min förra Forerunner svek mig redan efter tre dater - vägrade visa något annat än %batteri. Det var inte riktigt vad jag ville ha ut av förhållandet. Jag förväntade mig tidtagning, pulsmätning, distans och hastighet. Min nya gör precis det, än så länge utan krångel. Hoppas det håller! Jag hoppas och tror på ännu mer utbyte när jag lärt känna den bättre - hålla reda på intervaller till exempel. Att min nya kom till mig så snabbt och lätt hade jag inte väntat mig. Den första plockade jag upp i Boston för några veckor sedan. Jag såg framför mig protester och krångel när jag ville dumpa en amerikan i Sverige, men Garmin var gränslösa och bytte snabbt mot en ny. Och jag som hade förberett mina argument, typ om jag inte får en ny ska jag ägna mig åt "konsumentupplysning" på varenda löparblogg jag känner till. Nu behövde jag ju inte göra det utan kan istället lovprisa Garmins tjänstvillighet!



Om någon vecka eller två, när jag känner att this is meant to be, kanske jag döper min vän till Mr Speedy Gonzales. Men å andra sidan hette min gamla trogna polar aldrig något annat än pulsklockan.

Jag lovar...

The world is full of good intentions. Mitt liv likaså. Många saker tänker jag att jag ska börja med. Eller sluta med. När jag går från det årliga tandläkarbesöket bestämmer jag mig för att tandtråda varje dag. Det håller en vecka – max. (Det är inte så att jag aldrig tandtrådar, jag klarar bara inte av att göra det varje dag). Jag slutar äta godis, drar ner på kaffekonsumptionen, bestämmer mig för att göra hemmayoga, hemmacorestyrka, stretcha framför TVn osv. Vad blir det av det? Brutna löften och övergivna intentioner… Annat är det med löpningen. Den har jag svårt att låta bli.

Folk runt omkring säger ”Vad duktig du är som springer”. Jag känner mig inte duktig, det är bara något jag gör, för det mesta utan att behöva övertala mig själv. Visst händer det att jag inte har någon lust. Men att helt tappa tråden och sluta springa – risken för att det ska hända känns liten. Tänk om tandtråden var som löptråden - vad lätt det skulle vara.


Vi närmar oss nyår – fantastiskt läge att göra om sitt liv, eller? I alla fall tycks många se årsskiftet som den ultimata och enda (?) tidpunkten att lova sig själva förändring och träningslokalerna blir snabbt överfulla. Jag blir lite irriterad när det blir trångt på mina pass (ja, vaddå jag var ju där först :-)) och tänker elakt ”ni kommer i alla falla inte att orka hålla i”. Å andra sidan vore det ju bra om fler gjorde träning till en skön vana…

En miss som i alla fall jag gör när jag lovar mig själv att sluta med/börja med något är att tänka att det är allt eller inget som gäller. Ett felsteg så är det förstört och ingen idé att fortsätta. En annan miss jag gör är att tänka ”eftersom-jag-börjar-imorgon-ska-jag-ta-sista-chansen/slipper-jag-idag”-tanken. Undrar just om jag är ensam om dessa tankevurpor.

Nä, nu ska jag göra lite hemmayoga och sen ska jag tandtråda...

Min internet-date

Kringelikrok till en ny spännande människa i mitt liv... Jag sprang lite med Huddinge AIS och på deras hemsida fanns en länk till Ingmaries blog. Jag var absolut ingen blog-läsare men fångades snabbt. Hennes blog inspirerade till träning och via hennes länkar hittade jag till andra löparbloggar. En ny värld öppnade sig. Jag blev en blog-läsare. Ibland tänker jag på hur tekniken förändrar världen på alla möjliga sätt och på hur människors sätt att kommunicera är annorlunda nu än för bara några år sedan. På nätet och i bloggar kan man vara hur som helst, ärlig eller i en fantasivärld. Min blog är och ska vara ärlig. Men hyfsat anonym, jag har ett jobb-jag och ett privat-jag, privat-jaget bloggar och mina kollegor (med något undantag) har inte adressen… Miss Agda tycks ha gjort samma gränsdragning.

Men hur mötte jag då Ingmarie? Ingmarie skrev några inlägg som jag hade svårt att lämna oemotsagda och hon ”bet” tillbaka. Jag blev mer och mer nyfiken på vem hon var, denna maratonmästarinna med miljoner åsikter. Jag vann en tävling på hennes blog – då tog jag chansen och bytte priset (har glömt vad det var) mot en lunch date. Jag som tjatar på mina döttrar att ALDRIG stämma träff med någon de fått kontakt med på internet, stod där en regnig vårdag och väntade på min internet-date. Nåja, jag var inte särskilt orolig...

Ingmarie hjälper mig med min träning och det är viktigt, men ännu viktigare är att hon är en människa som ser saker på ett lite annorlunda sätt än jag. Jag tror det är i sådana möten människor utvecklas, förutsatt att man är nyfiken, respektfull och tolerant inför olikheterna. Ingmarie visar mig nya vinklar (och jag visar henne hoppas jag).

Idag sa Ingmaries träningsplan 90 minuter lååångsamt. 90 minuter kunde jag lätt lyda, men jag har så svårt att få till långsam löpning. Det känns inte bekvämt att lufsa fram, jag vill springa med ett löpsteg som ser ut som ett löpsteg och det är svårt när det ska gå så himla sakta. Tänk om någon ser mig, de kan ju tro att jag är så där sölig jämt…

Muskler håller kroppen uppe

Utan muskler faller ju skelettet ihop upplyste mig min dotter om för ett tag sedan, och det är ju en helt riktig iaktagelse. Idag har varit lite av en muskeldag.

Först var jag på disputation, Inga-Lill Engvall la fram sin avhandling om rheumatoid artrit och kroppsammansättning. RA patienter har mer fett och mindre muskler än friska i samma ålder och med samma vikt. Sjukdomen i sig leder till den negativa kroppsammansättningen och vissa läkemedel, som man har svårt att klara sig utan för ledernas skull, förvärrar fördelningen fett/muskelmassa ytterligare. Inga-Lill ville ändra behandlingsrekommendationerna så att fysisk aktivitet betonades mer. Är jag tjatig? I går depression idag RA - alla behöver röra på sig...

Sedan blev det lunch-pump. Kanske inte något att ta med svårt rheumatiska patienter på, men bra för mig. Riktig Body Pump trademark Les Mills är det som gäller för mig. Les Mills - vilket smart koncept! Kanske lät det så här när grundarna brain stormade:
-Jag vet, vi hittar på lite klasser och tar betalt för programmen.
-Ja, och så kan vi utbilda och godkänna instruktörerna och det kan ju också kosta pengar.
-Men ska vi inte ta ut licens-avgift från gymmen också?
-Jo, det är ju skitsmart, men jag tycker vi säljer musiken också och om vi dessutom byter varje kvartal kan det ju bli rätt mycket pengar.
Eller så gick det till på något helt annat vis... Men det är bara att gratulera - Les Mills har lyckats! Och jag gillar Body Pump! Egentligen är det den enda styrketräning jag njuter av. Bra musik, peppande ledare och massor av andra deltagare som ser en om man skulle få för sig att fuska...

I Lördags var det release för pump 72 på mitt gym, det borde betyda att Body Pump funnits i 18 år. Så länge har inte jag kört. Men det börjar bli några år nu...

Running of the steam

Jag kan växla så snabbt från "allt är underbart" till "allt är pest". Ofta handlar det om jobbet. Idag var det en sådan berg- och dalbanedag där jag under förmiddagen svävade fram och njöt av mitt fantastiskt inspirerande och utmanande jobb för att under eftermiddagen koka av ilska och återigen fundera på att öppna det där caféet där jag ska jobba alldeles själv och bara ta emot trevliga kunder :-). Allt som oftast handlar de arga känslorna om relationer, och vad människor omkring mig gör och säger.

När jag blir riktigt "pissed" - då tar jag till träning. Löpning eller styrketräning, båda fungera utmärkt som ångutsläpp. Idag blev det en lugn runda runt sjön och genast känns det bättre. Caféet får vänta...

Jag tror verkligen på motion för psykiskt välmående. Jag vet ju att jag blir grinig om jag inte får träna ordentligt och att en löprunda hjälper när jag är arg och sur - det är väl bevis nog? Nåja, om man vill vara lite mer vetenskaplig så finns det mängder med studier som visar hyfsat tydligt att motion förbättrar t ex depressionssymptom och man vet en hel del om vad som händer i hjärnan vid fysisk aktivitet. En del av de effekter man ser liknar dem man får med antidepressiva mediciner. Lite intressant är att man visat att frivillig motion är bättre än påtvingad, i alla fall i råttor... Fysisk träning kan förstås inte ersätta mediciner helt. För en djupt deprimerad människa går det inte att uppbåda kraft att göra särskilt mycket alls, och då ligger motion långt ifrån det möjligas gräns. Men för att förebygga återfall, för att behandla lättare fall eller som komplement till mediciner när de värsta symptomen dämpats borde ett löppass då och då ordineras av doktorn.

Och för oss "normalhumörsvängiga" är det ju utmärkt att veta att det är vetenskapligt bevisat att löprundan gör gott inte bara för kroppen utan för själen oxå. Om nu någon tvivlade...

Passionerade bråkiga affärskvinnor

Gårdagskvällen gick i bråkighetens tecken. Jag var på affärstidningen Passion for Business´ mingelkväll och bevittnade utdelandet av utmärkelsen "Årets bråkigaste kvinna" - en kvinna som inom näringsliv eller offentlig sektor utmanar maktstrukturerna på ett sätt som flyttar ordningen lite, lite. I år fick Jessica Löfström, vd för ExpanderaMera, priset. För 10 år sedan fick hon den smarta idén att starta ett bemanningsföretag inom byggsektorn - ingen annan hade varit lika smart trodde hon och marknaden låg vidöppen. Det visade sig snabbt att sektorn inte alls var oupptäckt, utan något som Proffice och andra bemannare undvek på grund av stela, orubbliga ordningar. Jessica hamnade snabbt på kollisionskurs med byggfacket och sattes under blockad i flera år! Hon stred och stred. 2004 (i samband med Waxholmsstoryn) lossnade det och hon fick äntligen ett kollektivavtal. Nu leder hon ett av de snabbast växande och mest framgångsrika företagen inom sin bransch. Hon jobbar hårt för att få in fler kvinnor på topp-positioner inom byggbranschen och hon försöker hjälpa utländska byggarbetare att få tillgodoräkna sig sin utbildning i Sverige och slippa jobba svart. Mycket karismatisk och engagerande kvinna, så kul att lyssna på.

Trots att jag inte känner mig helt hemma bland affärskvinnorna är dessa mingel-events jätteinspirerande att gå på! Så många starka och modiga kvinnor det finns! Jag har visserligen aldrig känt mig aktivt motarbetad i min karriär för att jag är tjej (eller tant), men ett och annat "lilla gumman-uttalande" har jag ju varit med om... Och jag kan se hur männen "bondar" och lämnar kvinnor utanför i ledningsgrupper och styrelserum - tyvärr tas ju inte alla beslut i mötesrummen.

En extra krydda är att titta på alla välklädda kvinnor - businessmode live!

Vädret är alltid bra?

Om man inte har något annat att prata om så har man alltid vädret! När min svärfar ringer är det just vädret vi pratar om. För något år sedan fick han den perfekta presenten av oss - en väderstation. Så nu handlar våra prat inte bara om sol och regn, utan oxå om lufttryck och vindhastigheter!

Vädret är förstås en faktor när man tränar utomhus. Men mindre så än man kan tro. De flesta väder går utmärkt att springa i, bara man är rätt klädd. Undantag är väl kallare än minus 20 grader (där går i alla fall gränsen för en gammal bandyspelare som mig) eller 2 decimeter snömodd. Minns ett långpass i februari 2009 när underlaget var grymt moddigt - "ett steg framåt och två tillbaks-känsla". Jag undrade frustrerad vilka muskler jag egentligen tränade och om dessa muskler överhuvudtaget var bra för löpning! Ingmarie hade svaret. "Du tränar psyket" sa hon glatt...

November var fantastiskt ur löpväderperspektiv tycker jag. 8-9 grader och syremättad, ibland lite våt, luft! Missförstå mig nu inte, jag älskar solen - oxå!

Vädrets allvar diskuteras just nu på klimatmötet i Köpenhamn. Det har nog inte undgått någon. Jag hoppas verkligen att världens ledare kommer överens om åtgärder som gör skillnad.

Run commute som en snork

Inspirerad av Snorkfröken har jag börjat springa till och från jobbet. Till skillnad från Snorkfröken blir det bara en gång i veckan...

Fördelar? Man får lätt in bulk i sin löparvecka utan att det tar särskilt mycket tid från annat. Och Ingmarie har ju beordrat bulk. Miljövänligt och ekonomiskt är det också.

Nackdelar? Lite meckigt måste jag erkänna. Ta med kläder dagen innan. Bara det att bestämma dagen innan vad jag ska ha på mig, det är inte riktigt min natur! Se till att man har smink, schampo, tvål, handduk osv på jobbet. Just idag insåg jag, väl framme på jobbet, att jag nog glömt mitt tvål-schampo-balsam-hudkräm-kit i personalgymmets dusch förra veckan. Tyvärr kan man inte räkna med att sådant finns kvar, ens i ett personalgym... Som tur var hade jag i alla fall en deo. Och smink. Osminkad på jobbet? Otänkbart! Lite fåfäng, precis som Snorkfröken...

Att jag inte kan ta med mig jobbdatorn hem varken kvällen innan eller på själva "run commute-dagen" är en nackdel som kan vara en fördel. Inte ens jag behöver väl jobba alla kvällar?

Visste ni förresten att Mumintrollets flickvän Snorkfröken inte är ett mumintroll utan en snork. Skillnaden är att snorkar ändrar färg med sinnesstämning alltmedan mumintroll förblir vita...

Mot tant-eliten

Nej, jag siktar inte på att vinna maraton, bara delta... Men det är ändå lite kul att se hur vinnartiderna såg ut i de olika damklasserna 2009. Se efter hur många år jag måste vänta innan jag vinner, förutsatt att jag inte blir långsammare med åren förstås :-)

Vann gjorde ju Isabellah Andersson på 2.33.52. men hon har ju inte ens fyllt 30! Hmm, hon födde visst barn där straxt innan... K40, som jag listades i (för tävlade gjorde jag ju inte...), vanns på 3.09.17. Jag var 32:a bara en dryg ½-timme efter. K45, som jag springer i 2010, vanns på 3.07.31, så att passera den klassgränsen tycks inte hjälpa. Men om 10 år då? K55 vanns på 3.43.32. Jippi, that is my kind of result! Men jag får inte vänta för länge, K60-vinnaren sprang fortare än jag någonsion gjort och gick i mål på 3.37.07. Hon heter Monica Lorentzon och är väl värd all beundran! Jag råkade henne i startfållan och straxt efter målgång och vi snackade lite - urläcker kvinna med blomma i håret. Ingen tant där inte!



Det finns förresten många definitioner på tant. Igår anklagade mina tonårsdöttrar mig för att vara en med motiveringen: du bakar bara en sorts pepparkakor, du är en tant! Jag bakade bara grisar. Jag gick över till bara älgar, men det ansågs fortfarande tantigt. Precis som alla andra år brände jag sista plåten...

När andra ljuset brinner börjar maratonträningen

Imorgon börjar Szalkais program inför maran 2010. I år ska jag inte följa det. Istället ska jag lägga min träning helt i Ingmaries händer. Allt hon säger ska jag göra. Eller kanske inte allt. Och jag kommer nog att ifrågasätta lite, att helt släppa kontrollen klarar jag nog inte.

De senaste två åren har jag följt Szalkais 3.30-program. Jag har i alla fall trott att jag gjort det hyfsat. Men när jag satte mig ner och analyserade 2009 års träning insåg jag att jag snittar på tre löpträningar och en styrketräning per vecka och det är en bit ifrån vad programmet anger och vad jag faktiskt trodde jag gjorde. Intressant det där att ens uppfattning inte alltid överenstämmer med verkligheten. Att få in mer bulk är ett av Ingmaries råd. Ingmarie kom oxå fram till att jag gör ett ganska vanligt fel - skillnaden på långsamt och snabbt är alltför liten. Lååångsamma långpass är medicinen som ska göra att jag orkar köra kvalitetspassen snabbare. Ingmarie har gett mig ett långt dokument om LSD. Uppfunnet på 60-talet, men inte ett dugg psykedeliskt... Long Slow Distance tror jag det står för. En vetenskaplig approach till varför jag ska springa i snigelfart - precis rätt knapp att trycka på på en vetenskapskvinna som mig...

Lördagsfilm i säcken

I varsin sacko-säck och med ett glas rosé i handen såg jag och P "Trångt i kistan". Förväntningarna var höga men infriades inte. Lite småroligt men inte mer än så.

Idag ett halvår kvar

Anmäld till Stockholm maraton för fjärde gången. De tre första sprang jag på 3.44, 3.43 och 3.42. Total förbättring (om man räknar sekunder) är 1½ minut sedan 2006! Något drastiskt måste göras! Så där ja, nu har jag rekryterat en personlig tränare. Inte vem som helst, en kvinna som vunnit Stockholm maraton. Nu siktar ju inte jag på att vinna, bara slå min egen tid med lite mer än några sekunder. I närheten av 3.30 skulle sitta fint... Jag tänker mig att denna blogg ska handla om min träning de närmaste 6 månaderna. Men inte bara, för det blir tråkigt!