Läglig eller oläglig olägenhet

Förkyld vill man aldrig bli. Men om man ska tro statistiken är 2-4 förkylningar per person och år normalt. Alltså är det bara att räkna med att få träningen störd då och då, av de där mer eller mindre obligatoriska snuvorna och hostorna.

Självklart är jag sur över att bli förkyld nu - mitt i slutskedet av träningen inför Lidingö. Samtidigt hade det varit ännu värre med ett utbrott fredag kväll om dryga tre veckor - inför Lidingöhelgen. Bättre nu än då.

Kroppen för en daglig kamp mot invaderande mikrober. Kroppen vinner nästan alltid. Man kan hjälpa kroppen att vinna genom att hålla sig välnärd, vältränad och ostressad. Det är i alla fall vad jag tror. Supertuff träning lär däremot inte vara den bästa försvarstaktiken mot virus-busarna. Supertuff har min träning kanske inte varit, men jag noterar att jag tävlade två gånger förra veckan.

Vacker echinacea-blomma - jag proppar i mig i tablettform...

För naturläkemedel mot förkylning är bevisen ganska tunna. Ändå proppar jag i mig C-vitamin och echinacea-preparat. De skadar nog inte i alla fall - mer än plånboken.

Orm-människor

De finns två sorters orm-människor. De som har kroppar mjuka som gummi och uppträder på cirkus. Dem gillar jag och fascineras av.

Och så finns det den sorten som talar med kluven tunga. Säger en sak ansikte mot ansikte, en annan sak bakom ryggen. Den sorten skulle jag helst vilja slippa. Men det går inte alltid.

En sådan dag idag - när lite orm-genererad ånga skulle behöva släppas ut. Synd att det är vilodag. Synd att jag är lite lätt förkyld. Men skriva av sig kan man ju alltid göra.

En smidig kombination

Surdegsbak och långpass går utmärkt att kombinera. Degen ska jäsa länge länge. Långpass tar lång tid. Närmare två och en halv timmes löpning idag. På ben som var piggare än jag hade väntat mig. Benen har trots allt tävlat två gånger denna vecka.

Innan långpasset rörde jag ihop en deg till surdegsbröd med rostat havre enligt brödbloggaren Martins senaste recept. För ovanlighetens skull lyckades jag hitta alla ingredienser i mitt kök och bytte inte ut någon. Vid närmare studie av receptet insåg jag dock att under den långa jästiden skulle degen dras ut och vikas vid flera tillfällen. Den delen fick jag skippa. För jag skulle ju springa långt medan degen jäste. Brödet blev bra i alla fall - utan vikning.

Före långpasset.

Och efter. Nåja, några moment däremellan var det. Jäsa i brödkorgar (som jag inte har - jag tog durkslag med bakduk i istället) till exempel.

"Har du fått nå´t slags bakningsryck", undrar min dotter. Ja, det har jag nog - ett surdegsryck. Vi får väl se hur länge det varar.

En tant, ett lag och en Bellman

En rolig historia den där Bellmanstafetten. Hade varit ännu roligare om vi vunnit mot vårt utmanarlag från AstraZeneca. En gammal arbetsgivare för några av oss. Min x-chef sprang, precis som jag, sista sträckan. Men avståndet var omöjligt stort och jag såg henne inte förrän i målfållan. Och lite senare på pic-nic filten.

Jag gjorde min sträcka på 21.36. Någon minut bättre än förra gången. Förra gången och första gången var för ett par år sedan. Då hoppade jag in som reserv och sprang med, istället för mot, mina gamla Astra-kollegor.

Lätt oinspirerad kände jag mig idag eftersom fältet den sista sträckan inte längre var ett fält. Spridda löpare. De bästa lagen redan i mål. Åskådarleden lite urtunnade. Men mest av allt hörde inspirationsbristen nog ihop med att avståndet till vårt motståndarlag nummer ett var för stort för att ens försöka ta in.

Pic nic efteråt. Mitt lag och delar av AstraZenecas. Rivaliteten som bortblåst.

Rejält trött blev jag. Och mycket nöjd med tiden. Placerade oss i övre halvan av resultatlistan gjorde vi också. En rolig historia helt enkelt. Trots lätt inspirationsbrist under själva löpningen.

Alla saker på rätt plats?

Logistik. Och planering. Det behövs ibland. Om inte annat så för att få plats med lite löpning när livet är överfullt av annat.

Drygt sju kilometer transportlöpning till jobbet nu på morgonen. För att få till den ynka sträckan hade jag med mig dagens kontorsoutfit redan igår. Inte glömma skorna - de bruna med kilklack. Eller BHn. Schampo och sådant har jag alltid på jobbet.

Igårkväll lämnades bilen i jobbgaraget. Tog taxi in till stan och restaurang Hälsingborg för en jobbmiddag. Ett glas vin eller tre.

Ikväll är det fest i Uppsala. Ett glas vin eller tre. Jag kör direkt från jobbet och sover över hos en vän. Inte glömma tandborsten. Imorgon är det Bellmanstafett. Får inte glömma nummerlappen - den ligger nog i någon pappershög på mitt skrivbord. Löparskorna på rätt ställe i rätt tid. Bilnyckel, mobiltelefon, passerkort, smink...

Längtar till söndagens lugna långpass. Hemifrån. Utan planering. Sen ska jag läsa den där artikeln i senaste Runners World också. Den om alkohol och löpning. Men det väntar jag med till efter Bellmanstafetten.

Milstolpe

Länge har jag drömt om att spränga 45-minutersgränsen. På milen. Idag tog jag ett nytt grepp och försökte med ett annat lopp än Midnattsloppet. Midnattsloppet är, fram till idag, det enda tio-kilometerslopp jag gett mig på. År efter år av resultat i 46-49 minuters spannet. Lite beroende på förberedelser och omständigheter. Under senare år med det verkliga träningsfokuset på längre distanser.

Hälsoloppet i Huddinge är flackare. Men framför allt har Hälsoloppet i Huddinge färre löpare. Typ 200 istället för 21 000. Enklare att hålla eget tempo då.

Plötsligt gick det vägen. Under 45 min! Officiell tid har jag ännu ingen, men Garmin säger 44.42. Lycka i löparhjärtat.

Två identiska varv på en 5-kilometersbana skulle springas. Några minuter före oss mil-löpare startade fem-kilometersklasserna. Snabbspringare, lunkare och stavgångare. Måste erkänna att jag var lite skeptisk till det arrangemanget. Men jag hade fel - första varvet var aldrig trångt. Andra varvet tunnades fältet ut lite väl mycket och större delen sprang jag i princip ensam. Såg några löpare dryga hundra meter framför mig. Inte nära nog för att sporra till ikapplöpning.

Fram till åtta kilometer hade jag klar vittring på sub 44. Men jag kroknade lite på slutet och tappade snabbt tid. Men vad gör väl det när jag grejade drömgränsen. Nu får jag sätta upp en ny...

Bröd, bröd, bröd

Har jag genomgått en metamorfos? Från träningsbloggare, med lite andra inslag då och då, till bakningsbloggare?

Man skulle kunna tro det. Det är i alla fall tredje bilden på bröd på kort tid. Men brödet liknar inte heller denna gång förlagan. Så kanske är jag inte redo att byta blogg-fokus riktigt än? Platsar nog inte riktigt.

Medan bakningsbloggarna hittar på och testar egna recept plankar jag andras kreationer än så länge - om än alltid med lite modifikationer. I ärlighetens namn mer av avsaknad av rätt ingredienser än av någon spirande skaparlust.

Dagens förlaga: Hassel- och valnötsbröd ur nyinköpta boken "Bröd från Brunkebergs bageri. Nu hade jag inga hasselnötter. Och rågmjölet bytte jag mot grahamsmjöl. Gott blev det i alla fall.

Medan brödet jäste i veckad bakduk (degen fastnade och kladdade trots massor av mjöl - en historia som nog inte lämpar sig i en bakningsblogg) gav jag mig ut på en kort och mycket lugn löprunda. Förberedande inför morgondagens snabbdistans. Med officiell tidtagning och allt. Imorgon skriver jag inte om bröd.

Jag - ett energikrävande monster

Ett monster är jag när jag inte får mat. Grinig och trött av lågt blodsocker. Många gånger har jag fått höra "men mamma, kan du inte äta något". Halvvuxna barn som inser samband.

I jämförelse med andra är jag ovanligt känslig. I jämförelse med min chef är jag ett matslukande monster. Två extremer på energibehovskartan. Idag möts vi för ett långt möte. Han har beställt lunch till ledningsgruppen. Åtta-bitars sushi. Själv äter han inte - han går ut och röker istället. Framemot eftermiddagen är det dags för ny rökpaus. Jag tar en frukt. De två kollegorna dricker kaffe. Vid 17.30 börjar jag sloka. Vid 18.30 är jag halvdöd. Mina kollegor lyssnar intresserat på chefens intnsiva och mycket spirituella ordflöde. Det är intressant det han säger, men jag stirrar bara på hans oätna sushi. Får hålla mig i skinnet för att inte kasta mig över bordet och sluka alla åtta bitar i en tugga.

Jag funkar inte utan regelbunden tillförsel av mat. Min chef är fulladdad på cigaretter enbart. Jag är ändå glad att jag är jag.

Någonstans tror jag att träningen spelar in. Min kropp har en och annan muskelcell (nåja, ganska många fettceller finns där också) täckt av transportörer som effektivt tar upp blodsockret och lagrar som glykogen. Min insulinkänslighet är topptrimmad. Maskinen behöver bränsle. Regelbundet.

Analyserar

Varför gick dagens långpass så tungt? Kanske för att jag sprang tre stycken tio-minuterströsklar igårkväll? Men å andra sidan var jag urpigg förra söndagen - med ett midnattslopp i benen.

Så där håller jag på. Analyserar och funderar. Särskilt när det går sämre än jag vill och förväntar mig.

För mig är analyserandet en del av löpningen. Löpningen är ett projekt. Det yttersta målet är förvisso att må bra, och för det behövs inga analyser. Känslan räcker. Men det mer konkreta och mätbara målet är att förbättras som löpare. Att göra det bästa av mina förutsättningar. Det är här analyserna har sin plats. Jag bokför och jämför.

Det är långt ifrån alltid jag förstår mig på min kropp. Under tisdagens intervaller kände jag mig näst intill oövervinnerlig. Idag var jag segare än segast. Med ben som en skumtomtes.



Att analysera mina kompressionstrumpor väntar jag nog med. Jag hade dem på mig för första gången idag. Men jag är inte beredd att dra slutsatsen att det var strumporna som, tvärtemot vad som utlovas, gjorde mina ben till seg-ben. Ett par chanser till tycker jag de kan få.

Bollar

Roliga bollar: tennisbollar, bandybollar, vollyboll-bollar, squashbollar, innebandybollar, badmintonbollar, fotbollar, basketbollar, pingisbollar.

Hur kommer det sig att den största bollen är så tråkig? Är det bara för att den är nyttig kanske? Eller är det kanske för att det inte är meningen att man ska springa efter den? Pilatesbollen.

Medan mitt frukostsurdegsbröd jäser gör jag lite pilatesövningar. En fortsättning från fredagskvällen. Är inte riktigt vän med bollen. Googlar lite. Hittar mycket. Bland annat över 400 titlar om pilatesträning på amazon.com. Ingen av dem särskilt löparspecifik.

Hittar några övningar för höfterna som jag provar. Min senaste lägesanalys är nämligen att det nog är svaga höfter som är mitt problem.

På receptbilden är "Grand Blanc" ett runt och fint bröd med skåror. Nästan som en boll. Mitt bröd blir lika platt som förra veckans variant - trots nytt recept. Lika lite som jag greppar pilates, lika lite förstår jag hur man ska kunna forma ett runt bröd av en deg som är lös, på gränsen till rinnande. Men gott kan det ju bli i alla fall.


Nu ska familjen väckas och bjudas på färskt bröd. Det må inte se ut som en boll men gott ska det bli!

Att sätta ner foten

Hur sätter jag ner foten egentligen? När jag springer alltså. Tå- eller framfotslöpare ska man vara nuförtiden. Det vet jag. Det är så skolösa löpare gör och det är därmed det naturliga och biomekaniskt bästa sättet. Till och med studerat och publicerat i Nature... Jag har jobbat lite på det där - försökt komma upp mer på tå. Lyckas sådär.

Alltså blir jag glad när jag läser Steve Magness inlägg om löpningens biomekanik där han konstaterar att det inte är nödvändigt att landa på tå/framfot - bara man landar under gravitationscentrum. Mitt under kroppens tyngdpunkt alltså. Steve säger till och med att det är bra att sätta ner hälen. Då utnyttjar man bäst den reflex som utlöses av sträckt vadmuskel och hälsena. Enligt Steve är "var" viktigare än "hur" när det gäller fotisättning. Whatever you do - don´t overstride!

Försöker med fotisättning à la Steve på Midnattsloppets målraka. Lyckas så där. Känns som det går långsammare än det skulle kunna, när jag inte tar ut steget som jag vill.

Pete Larson kontrar på sin blogg Runblogger. Han har studerat topplöparna i 2010 års Boston marathon. De sätter alla ner sina fötter lite framför kroppen. Springer de alla ineffektivt och med bromsen i? Troligen inte resonerar Pete. Pete går till och med så långt att han hävdar att centrerad fotisättning är en omöjlig löpstil ur balanssynpunkt - näsan skulle slå i marken

Lätt konfunderad är jag. Hur ska jag nu sätta ner fötterna under kvällens distanspass? Det får helt enkelt bli den ena framför den andra på det sätt som känns mest naturligt för mig. Det är nog bäst att jag låter bli att tänka på sådana saker.

Glutamaten i maten

E620. E625. Och alla E-nummer däremellan. Kemikalier som alla innehåller glutamat och som används i processad mat, kryddblandningar, chips, pulversåser och mycket mycket mer. Meningen är att maten ska smaka bättre. Glutamater smakar visserligen inte så mycket i sig själva - men de är smakförstärkare.

För ett par år sedan gick debatten i höga vågor. Kan glutamat, som är en naturligt förekommande aminosyra och som dessutom fungerar som signalsubstans i hjärnan, ge nervskador om dosen blir hög? Kan den utlösa epilepsi? Migrän? Är det glutamat som gör oss feta genom att reta aptiten och göra oss "beroende" så att vi bara vill ha mer?

Livsmedelsverket säger att glutamat är ofarligt. I alla fall i de doser som tillsätts till vår mat. Jag säger att det är onödigt att ta risken. Bättre att försöka undvika så gott det går. Med naturliga råvaror och tillagning från grunden blir maten god utan kemikalier. Visst, det är inte alltid man orkar.

I vårt kök har vi gjort några förändringar. Bytt ut glutamat-skurkarna buljongtärning och fond mot glutamatfritt buljongpulver från René Voltaires sortiment till exempel. Fredagsmys är lättsaltade chips, utan smakförstärkare.

En nöt att knäcka var tjejernas favoriträtt tacos. Den färdiga kryddblandningen är definitivt en glutamat-skurk. Turligt hittade jag ett recept på kryddblandningen. Jag har ändrat det lite - mer cayennepeppar och chilipulver. Den hemmagjorda tacokryddan bjuder jag på - om det finns fler därute som gillar TexMex men är tveksamma till glutamat:

2 tsk chilipulver
1½ tsk paprikapulver
1 tsk spiskummin
½ tsk cayennepeppar
1 tsk salt

Genomsur, lerig och lycklig

De är lite sällsynta. Men det är för dessa pass jag springer. Passen då flytet infinner sig. Den där känslan. Stark kropp som orkar och psyke som inte för en sekund vill ge sig. Trots att schemat dikterar 16 stycken 2-minutersintervaller i kuperad terräng.

Regnet öser ner. Mitt spår är lerigt. Backarna är branta. Jag njuter. Galen? Kanske.

För många?

Löpar-boom. Fler och fler springer. Det kan absolut inte bli för många löpare, ens om alla skulle börja springa.

Men när många vill springa samma tävling kan det bli trångt.

Sedan 1999 har jag sprungit Midnattsloppet. Alla år utom 2008, då fotbollslivet-Erik fick för sig att gifta sig med sin kära E just på midnattsloppsdagen.

Mina elva midnattsloppsmedaljer. Luckan fylls av minnen av en superduper bröllopsfest!

Jag har ingen statistik på hur många som startat genom åren, men att vi blivit fler och fler midnattsloppslöpare - det är tydligt. Och det utan att antalet startgrupper ökat. Jag säger stopp. Tar Midnattsloppet in fler anmälningar än i år vill jag nog inte vara med.

Själva loppet är inte något större problem. Visst är det lite trångt, en del inbromsningar och inte alltid lätt att hålla det tempo man vill - men det är man liksom beredd på. Det är runt omkring som känns bökigare för varje år. Just i år valde jag tunnelbanan till Zinken - och kom knappt upp ur underjorden. Att ta sig till startfållan innan startskottet var nästa utmaning.

Men läskigast var det som mina supportrar upplevde. De hamnade i en av två folkmassor, längs målrakan, som rörde sig mot varandra - utan tillräcklig plats. Stort tryck från båda håll. Hade några ramlat hade det kanske blivit dödsfall i supporterleden också. Speakern såg vad som skedde och lyckades lugna lite.

Det varma vädret bidrog kanske till kaoset. Fler kunde tänka sig åskådarrollen i den ljumma kvällen. Och det är ju kul! Precis som löparna inte kan bli för många kan supportrarna inte bli det heller. Men kanske kan vi sprida ut oss på lite fler lopp? Fast det är klart - har jag svårt att låta bli Midnattsloppet har andra det kanske också... För hur det än är så är det något speciellt.

Ovanligt långsam snabbdistans

Jag skulle ta Midnattsloppet som ett snabbdistanspass var det sagt. Det verkliga målet ligger sex veckor framåt i tiden.

Klart att tävlingsnerven ändå kommer fram. Jag vill göra en bra tid. Startskottet går. Benen känns lätta och steget spänstigt. Jag styr tempot på andningen - lätt ansträngd, avpassat för att hålla i en mil. Det är 25 grader i luften och mycket hög luftfuktighet för att vara svensk sommarkväll.

Redan efter tre kilometer inser jag att tempot är lägre än jag tänkt och vill. Visst, det är en del folk ivägen - ibland till och med tvärstopp, men kilometertiden stämmer definitivt inte med känslan - det känns snabbt, men går långsamt.

Jag kör på. Jag har lovat tränare Nilsson att jag ska vara ordentligt trött i mål. Och det är jag. Trots att sluttiden ligger ett par-tre minuter ifrån vad jag trodde att jag kunde göra. 48.28. Inte min bästa tid.

En närmare analys visar att jag plockat placeringar genom hela loppet. Från 383:a efter 2.5 km till 156:a i mål. Faktiskt en bättre placering än förra året, trots att tiden var bättre då.

Lite demotiverad var jag nog av klockan och visst hade jag kunnat klämma ur mig några droppar kraft till under de sista kilometrarna. Men jag är ändå nöjd med att ha fått till en rejäl genomkörare. Det tar jag med mig från den här dagen.

Det jag också tar med mig är minnet av den trevligaste och gemytligaste uppladdningen hittills. Två Uppsala-familjer på besök. En lättare, lopp-förberedande, måltid intas på min och Ps altan. Tio förväntansfulla matgäster bubblar och surrar. Sex löpare i neongula tröjor. De övriga fyra laddandes för supporteruppgiften.

Pain de surdeg

Gammal surdeg. Problem som aldrig blir lösta. Uppdrag som aldrig blir slutförda. Det är vad surdeg betyder för mig.

Tänkte att jag skulle ändra på det och satte en färsk och alldeles äkta surdeg. Rågmjöl och vatten. Lite omrörning ibland. Och lite matning.

Igår var den färdig att användas. Min första surdeg. Och jag var ivrig. Efter att ha sett och hört Eldkvarn spela på söder kunde jag inte låta bli att sätta en "övernatten grund" - trots att timme var sen. Att bakas på lördag morgon.

Surdegsäventyret har lett mig in i en ny blogg-sfär - bakningens. Mitt första försök får bli brödbloggaren och bakbokförfattaren Martins Midsommarlimpa med lite råg. Nu hade jag ingen rågsikt. Så det fick bli dinkelsikt. Sådan har jag alltid varit när jag bakar - lite "man tager vad man haver"-attityd. För baka kan jag. Men med surdegen känns det lite mer osäkert. Jag har inte utvecklat fingertoppskänslan ännu.

Degen ska inte arbetas i maskin - den ska dras och vikas. Degen är sanslöst lös. Mina fingertoppar vill blanda i mycket mer mjöl, men jag hejdar mig. Brödet flyter ut över plåten. Isbitar i ugnen för att få skorpa. Nytt sätt att baka. Spännande.

Voilà! Pain de surdeg - supergott. Lite platt kanske, men luftigt inuti och knaprigt utanpå.

Goda frukostmackor kompletterade med hallonsmoothie och te.

Om surdegsbröd är bra uppladdning inför kvällens snabbdistans - det vid midnatt (nåja 22.00 går starten) på söder, det återstår att se.

Årets färg: neongul

Nästa snabbdistanspass tänkte jag ha en neongul tröja på mig.



Jag är inte ensam. Det är minst sagt läckert när alla 21 000 Midnattsloppslöpare samlas på Ringvägen i likadana tröjor. Ett harmoniskt guppande hav. Neongult i år. Om man vill bryta anonymiteten lite, och inte missas helt av eventuell hejarklack, är en färgglad huvudbonad ett tips.

Midnattsloppet har testat några roliga grepp genom åren. Innan det blev ett enfärgat lopp hade man namn-lappar istället för nummerlappar. Det var underbart. Att få personlig pepp av okända människor! Första tröj-året (också gult faktiskt) dolde sig en text i tyget. Ultravioletta lampor i backen upp mot Mosebacke gjorde texten synlig och plötsligt lyste uppmaningen "ett steg till" från alla framförvarande löparryggar.

Midnattsloppet missar jag helst inte. Det är fest. Det är löpglädje. Men fokus är på Lidingösilvret. Jag tar lördagens lopp som ett extra roligt kvalitetspass - med löpvägen kantad av peppande publik och underhållning. Tiden blir det den blir. Men ta i ska jag - för det gör jag när det är snabbdistans.

Så föll jag för trycket

Nu har de kommit - mina kompressionsstrumpor. Med speciellt stöd för akilles-hälarna.

Återstår bara att prova.

Backträning à la Nilsson

Backträning in the old days, innan Ingmarie, var antingen kort backe eller lång backe. Inte båda. Nilssons special är en kombination. Först åtta korta, intensiva backar. Sedan sex långa, sugande.

Min korta backe är en elljusspårsstigning. Cirka 200 meter lång och med 10 meters höjdskillnad. Inte jättebrant. 45 sekunder upp tar det - det lär betyda 3.45-tempo.

Min långa backe är ungefär 500 meter cykelbana med 20 meters höjdskillnad. Den tar jag i ett lugnare tempo - marginellt snabbare än 5 min/km. Flackheten och tempot till trots är pulsen mjölksyra-hög när jag når toppen.

Hur brant en backe ska vara för att vara lagom - det har jag ingen aning om. Har fått för mig att lutningen bör vara sådan att jag kan hålla ett hyfsat steg. Men riktigt så flacka är förstås inte alla backar på Lidingö.

Det där med att mäta höjdmeter är något nytt för mig. Med min Garmin får jag sådan information. Än så länge noterar jag bara och har ingen känsla för vad som är mycket eller lite. Dagens pass var 215 meter upp och 215 meter ner. Logiskt. Jag börjar och slutar på samma altitud - vid mitt hus. Huset tycks stå stadigt.

Minns med ett leende en ex-granne som ansåg att elljusspåret var backigare åt det ena hållet än åt det andra...

Dammsamlare

Min svägerska förevisar stolt sina nya fina träningsprylar. En roddmaskin och en motionscykel. "Jaha, ni kan ju alltid sälja dem på blocket" säger hennes dotter sarkastiskt.

Jag tror att de är ganska många - hemmaträningsmaskinerna som står och samlar damm. Kanske på sin höjd ger sina ägare lite lätt dåligt samvete. En påminnelse om de goda föresatserna. Det nyttiga som inte blir av.

Jag har ingen motionscykel. Ingen crosstrainer heller. Jag känner mig själv och vet med mig att jag har svårt för att träna hemma. Det går liksom alltför lätt att skjuta upp. Till efter att man hängt den där tvätten. Eller kollat mailen. Att gå ut och springa är konstigt nog något helt annat - trots att jag oftast gör det också hemifrån.

Det jag har i hemmaträningsredskapsväg är några gummiband i olika modeller. Absolut inte utslitna trots att de inte är nya. Och en tre veckor gammal och ännu oanvänd pilatesboll. Min gamla, som inte direkt var utsliten den heller, blev hundbiten.

En avslappnad och oskyldig hund - det var inte han som bet. Min nya vita ännu så länge oanvända pilatesboll. Någon som fattar varför det är lite sand i bollen? Det var det inte i min gamla.

Min gissning är att det är mer regel än undantag att motionsredskapen står oanvända i något undanskymt hörn. Eller ligger nerslängda i någon låda. Jag önskar att jag var mer som undantagen. Som Miss Agda till exempel. Som använder sina gummiband, hemma och i naturen. Eller Daniel, som kör med lösa vikter på altanen. Så effektivt. Så praktiskt.

Löpvila idag. Kanske ska jag ta och kolla in den där DVDn som följde med min nya boll? Kanske köra lite hemma-core? Eller ska jag gå ut med hunden först?

Nöter

Det springs lopp i min blogg-närhet. Ingmarie, Camilla och Bureborn genomför galant utmaningen att springa en mara i fjällen. Världens tuffaste sägs det. Massor av höjdmeter. MarathonMia tar sig ann de helt ofattbara 246 kilometrarna från kust till kust, och sedan tilbaka, nere i Skåne. Sofie och Miranda kommer två och trea i Månkarbo marathon. Petra persar i ett lopp down under.

Och jag springer ett helt vanligt långpass. 120 odramatiska minuter. En lös häst. Lite vattenfall över stigarna och en snubbling in i ett brännässlesnår. Så mycket mer hände inte.

Men det är så det är att vara långdistansare till vardags. Nöta mil. Nöta skor. Bygga upp muskler, senor, hjärta och psyke. För att ibland springa ett och annat lopp.

"Ett långfinger åt döden" sjunger Jocke Berg i mina lurar. Kanske är det det jag försöker göra med allt mitt nötande tänker jag. Bygga en stark och motståndskraftig kropp som orkar länge.

Upp ur fredagssoffan

Tröskelpass på programmet idag. Trettio grymmejobbiga minuter.

Jag har tagit ledigt från jobbet. Inga förpliktelser, mer än lite hemmafix. Jag kan egentligen köra passet när som helst. Först tänker jag förmiddag. Sedan tänker jag eftermiddag. Jag hittar den ena anledningen efter den andra till att skjuta upp det jobbiga. Till slut är det kväll.

Då skärper jag mig. Upp ur fredagssoffan. På med mina Asics DS Trainers och ut.

Tio minuter in i själva tröskeldelen inser jag det knäppa i att äta pizza strax innan sju och springa kvalitetspass halv nio. Håll from hell. Nåja, det får mig att glömma ömma hälar för en stund. Jag fokuserar på andningen och smärtan släpper gradvis och sakta sitt grepp.

Jag behöver inte skrika ett enda "ursäkta". Möter nästan ingen. Gissar att normala människor sitter i sina sköna soffor och tittar på hundrametersduellen mellan Bolt och Gay.

Ha-begäret slår till

I flera år har jag velat ha. Men tyckt att det varit för dyrt. Och dyr var den. Min nya fina gräddvita Kitchen Aid. I den ska jag knåda många degar. Men frågan är om den någonsin kommer att betala sig via insparat köpebröd?



Sedan mitten av 80-talet har en Hugin elvisp med degkrokar knådat mina degar. Under långa perioder, till exempel när jag var en fattig student, bakade jag allt matbröd själv. Smått fantastiskt att den vispen hållit sig hel genom årens tunga arbete.



Det första jag gjorde i min nya pryl var ett valnötsbröd - inspirerad av Andréa, men enligt mitt gamla recept. Med lite valnötsolja i. Så gott. Mycket godare än köpt. Kanske inbillar jag mig, men tycker att brödet är mycket luftigare än någonsin med min gamla Hugin.

En boost för humöret

En sådan dag idag. När livet känns ganska grått. Inte bara för att det regnar. Inte bara för att jag har börjat jobba igen.

Men så vänder det. Och det är löprundan som gör det. Solen tittar fram igen, i verkligheten och i mitt sinne.

Det är inte alls ovanligt för mig att en stunds springande gör att livet känns lättare och bättre. Att min käre P väntar med nygrillade lammfärsbiffar, tomatsalsa och ett glas rött ger mitt humör ytterligare en boost.

Tryck - en modenyck?

Jag har aldrig provat. Kanske borde jag?

Kompressionsstrumpor tänker jag på. Tanken är, om jag inte fått allt om bakfoten, att hjälpa blodets återflöde mot hjärtat - från stortån upp till knäet liksom. För att det ska ske borde trycket från strumpan vara gradvis mindre och mindre ju längre upp på benet man kommer. Detta borde förutsätta att man har just sådana ben som tillverkaren tänkt sig. Inte spinkvrister som jag.

Steve Magness´ "The science of running" är en blogg jag ibland läser. Där finns en genomgång av vetenskapen bakom kompressionsstrumpor. Slutsatsen är att det saknas entydigt vetenskapligt stöd för att kompressionsstrumpor verkligen gör skillnad när det gäller just blodflödet under ansträngning. Vetenskapen tycks vara lite mer enig runt att kompression kan minska skadande/tröttande vibrationer som uppkommer vid löpning och därmed påskynda återhämtningen efteråt. Kanske också motverka lite av muskeltröttheten under längre pass och lopp.

Lite sugen blir jag när jag kollar in CEP-strumporna som Daniel just beställt - de sägs nämligen ha "alkilles tendon support" som ska minska irritationen i griniga hälsenor - det vore något för mig det. Troligen inte vetenskapligt bevisat dock...

UrsäääÄÄÄkta!

Intervaller. Kuperade sådana. Jag är inte bra på intervaller. Överskattar min egen förmåga och går ut alldeles för hårt så att de sista blir på gränsen till omöjliga och får mig att tänka ALDRIG MER! Men så kanske det ska vara? Ge allt. Eller ska man kanske ta det lite, lite lugnare? För att slippa rå-ångesten när det är dags igen.

Lagom liksom.

Överskattar återigen. Går ut hårt, trots att det är väldigt länge sedan sist. Äntligen. Den åttonde och sista 3-minutaren påbörjas i den delen av mitt kuperade spår som är mest behaglig. Lagom nedförslut. Några hundra lättlöpta meter innan stigningen börjar igen. Hyfsat jämnt underlag. Benen går fort. Då möter jag Korplaget. Eller vad jag tror är ett korplag. När jag möter dem nästa gång, under min lugna nerjogg, har de, trots att de knappt tagit sig en kilometer, redan börjat gå... Men tillbaka till första mötet - mina ben i 3.30-tempo. Och killarna, tvärs över hela spårets bredd, snackar med varandra och ser mig inte. Utanför spåret snårskog. Det är då jag skriker: UrsäääÄÄÄkta!

På nedvarvningsvarvet får jag tillfälle att be om ursäkt för mitt överdrivna "ursäkta". Läste någonstans att många människor gör om rädsla till ilska - sådan är nog jag.

Ömma hälar på is efter tuffaste passet på länge.

Gå

En promenad är bra motion, men är det träning? Jag har inte tyckt det tidigare. Jag har inte heller ägnat mig särskilt mycket åt promenader. Hellre en löprunda om tiden finns.

Med hund blir det annorlunda. En söt Puli-hanne bor hos oss hela sommaren. Han vill och behöver ut. Vi trivs i skogen han och jag. Och det har blivit ganska många, ibland riktigt långa, promenader. Idag går vi i 2½ timme. På skogsstigar. Det är ingen promenad i parken. Mina ben blir trötta och jag tänker att det här är kanske träning i alla fall.

Vovven hjälper mig att inspektera gröna terrängspåret i vår skog. Lite svårsprunget just nu, efter torsdagens skyfall över Söderort.

Att gång är en sport någon vill tävla i - det övergår mitt förstånd. Det ser så onaturligt ut. Det naturliga sättet att ta sig snabbt till fots från start till mål är att springa.