The Indian challenge

Dagens långpass avslutar den första delen i Tränare Nilssons upplägg inför min femte Stockholmsmara. Jag sprang lite längre än min tränare idag, men långt ifrån lika fort. Ingmaries 1.29.56 vid Barcelonas halvmarathon är imponerande - Och innebär förhoppningsvis att både hon och jag startar i NYC marathon i höst. Vilken lyckodag.

Jag väntar spänt på nästa träningsupplägg. Men det är inte bråttom egentligen. Imorgon bär det av till Indien och där jag ska befinna mig till nästa måndag är det lite småsvårt att träna. Veckans utmaning - The Indian challenge - får bli att få till lite hotell-träning i ett späckat arbetsschema. Att springa utomhus är uteslutet.

The Indian challenge:

1. Att få hotellpersonalen att öppna gymmet för mig utanför de ordinarie 8-17 (jag ska ju på heldagsmöten ju). Minst två, helst tre, löpbandspass ska jag få till.

2. Att träna antingen core eller yoga varje dag. Min yoga-DVD ligger i resväskan.

3. Stretcha rumpan. Den har nämligen börjat krångla lite.

Så. Där har jag lite att bita i. Och träningen är långt ifrån den enda utmaningen...

Exponera sig

"Undrar lite varför folk lägger upp sin träning till allmän beskådan på Funbeat eller jogg.se" säger jag. "Jamen du då, du exponerar ju din träning i din blogg" svarar min käre P.

Hmm. Varför skriver jag blogg egentligen. Det är inte för att andra ska veta hur mycket (eller lite) jag tränar i alla fall. Exakta siffror får bara tränare Nilsson. Jag har tämligen svårt att tänka mig att just det är intressant för någon annan.

Så varför skriver jag? Helt säker på svaret är jag inte. Jag tycker om att skapa texter. Men jag när ingen författardröm och hör inte till dem som någon gång tänker sig att skriva en roman.

Jag behöver ett utlopp för mina tankar och åsikter. Och det blir liksom mer meningsfullt om någon läser det man skriver.

Bloggvärlden sätter min träning, och mina upplevelser av den, i perspektiv. Jag är inte ensam om att bränna många kilometer på en vecka. Jag är inte ensam om att vilja springa ute trots ruskväder. Jag är inte ensam om att snöa in på någon löparpryl eller dissekera någon träningssanning. Jag har hittat likar i bloggvärlden. Och jag har hittat de som är betydligt mer extrema än jag - i jämförelsen känner jag mig fullkomligt normal. Något som kanske inte alltid är fallet när vardagskontakterna frågar om min träning.

I bloggvärlden får jag tillgång till likasinnade. Jag tror det är det som är nyckeln. Mitt löparjag lever och frodas i bloggen och på så sätt kan jag bespara vardagskontakterna en del löparnörderi.

Om någon dessutom blir lite träningsinspirerad av det jag skriver så är det förstås ett stort plus.

Armlös som Barbie?

När jag var liten hade jag jättemånga Barbie. Alla utom en var ärvda och mer eller mindre dåliga kopior av originalet. Kopiorna kunde man ta loss armar och ben på. Och av någon anledning var det just det som roade mig.

Ibland känner jag att jag skulle vilja skruva loss mina armar. De är liksom ivägen. Så var det idag. Sprang hem från jobbet och för att bryta mellanmjölkslunken lite skulle det göras några stegringslopp. Hundra meter av gradvis ökande tempo med kroppskontroll. Ett fint löpsteg ska nötas in.

Jag spänner magen. Jag lutar lätt framåt, men med rak höft. Jag sätter i fötterna under kroppen. Jag springer på tå. Men de förbaskade armarna. De är mest ivägen.

Jag tänker tillbaka på min korta karriär (?) som tränare av tävlingsgymnaster. Hör mig själv skrika "använd armarna". Gymnaster får av någon outgrundlig anledning ofta för sig att ansattslöpa med helt sträckta armar. Jag antar att de tror att det är snyggt. Men nu är det ju inte ansattlöpningen utan volterna som domarna bedömmer. Och bra volter kräver god fart. Alltså måste man springa rätt - och i det ingår effektiv armföring.

I teorin vet jag ungefär hur en armpendling ska gå till. I praktiken känns det som om jag vill skruva loss de där armarna och lägga dem i snödrivan. Att skruvas på igen inför lunken hemåt.

Surmjölk portionsvis

Mail-servern nere på jobbet. Då tar jag mig den där friskvårdstimmen. Och en liten blogg-kvart på det...

Tröskelpass på schemat. Trettio minuter tycker tränare Nilsson. Så lång tröskel har jag inte kört på länge. Dåligt med kvalitetsträning över huvud taget på senaste tiden faktiskt.

Det går trögt. Den fart jag brukar greja känns lite väl hög och pulsen drar iväg. Benen känns stumma. Sinnet surnar. Jag bestämmer mig för att dela upp mjölksyresamlandet i portioner. De trettio minutrarna i tre delar känns rimligt.

För det mesta är jag envis. För det mesta vinner skallen över kroppen. Men inte idag. Jag förhandlar med mig själv och planerar om. Två tiominutersportioner surmjölkslöpning får det bli.

Två sura portioner senare. Jag tänker om igen. Lite till ska jag väl klara? En halv portion surmjölk till. Fem minuter. Tjurskallen-surkroppen 1-1.

Han som bestämmer

Vad hjälper väl planer när man inte styr själv. Löpbandet bokat. Eller inte direkt bokat, för det går inte på mitt gym. Man får egentligen inte ens springa där. Bara värma upp...

Nåväl. Planen idag var ett tröskelpass vid 15.30-tiden. Då brukar det finnas ett och annat band över. Använda friskvårdstimmen som jag i teorin har, men nog aldrig utnyttjar. Sedan jobba lite mer. Sedan skjutsa dotter till träning.

"Får jag fem minuter" säger han som bestämmer. "OK, men jag hade tänkte gå ner och träna lite" säger jag. En och en halv timme senare inser jag att, vare sig det finns lediga löpband eller inte, så hinner jag inte. Inte innan dotterns träning.

Flyttar tröskelpasset till imorgon. Tur att det finns nya dagar.

Det ser lätt ut

Yngsta tonårsdottern försöker förgäves jonglera en pingisboll med munnen. En pingisboll hon fick av David - the marvel of the century i Cirkus cirkörs föreställning "wear it like a crown". Ni som sett den vet vad dottern försöker sig på. Att fånga en pingisboll med munnen är inte så lätt som det ser ut. Och David och de andra gör förstås mycket mer än så. Hela föreställningen är enastående och lever kvar i mitt sinne.

Det finns talang. Det finns träning. För att bli riktigt vass behövs båda. Min talang för löpning är nog inte större än de flestas. Men tränat har jag. Och jag lever fortfarande gott på en kommentar som en av samma dotters (hon med pingisbollen) fotbollskompisar fällde när jag sprang med dem i somras. "Det ser så lätt ut när du springer" sa femtonåringen. Hon lät nog lite lite imponerad. Eller var det kanske förvånad hon var? Det värmde i alla fall löparhjärtat i den 45-åriga kroppen. "Ja, jag tränar" svarade jag.

När jag tänker efter är det nog dags för lite löpskolning. Och några stegringslopp.

Mellanmjölksvit vecka

Söndagar är summeringsdagar. Och planeringsdagar för kommande vecka. Förra söndagen orkade jag inte planera. Anspänd inför arbetsprestation och med väldigt lite mental kraft över. Jag bestämde mig för att ta en mellanmjölksvecka.

Mellanmjölkspass är sådana pass som är varken eller. Vem som hittat på definitionen vet jag inte. Kanske finurliga Snorkkis?

När jag nu summerar veckan landar jag trots allt på en hyfsad kilometersiffra - för att vara jag. Precis över 5-milsstrecket. Alla kilometrarna i ungefär samma tempo oavsett löpbandsnötande, transportlöpning, distans utomhus eller långpass. Sann mellanmjölk hela veckan.

Enbart mellanmjölk bygger inte starka löpare. Nästa vecka är planerad och innehåller både tröskelträning och backe.

Hälsoundersökning?

Det finns smart reklam.

Sen finns det nog reklammakare som tycker att de är smarta. Jag skulle ha velat vara en fluga på väggen under "brainstormen" (eller vad det nu kallas när reklamfolk kläcker idéer) som ledde fram till den enkät jag fick i brevlådan häromdagen.

Hälsoundersökning är rubriken. Frankerat kuvert följer med. Enkäten börjar med frågor om kön, ålder och träningsvanor. Så långt är allt väl. Jag skummar vidare genom frågorna. Fråga sju: Vill du ha ett bättre immunförsvar? Med svarsalternativen "ja", "nej" eller "vet inte". Undrar hur många som svarar nej... Jag skummar vidare. Fråga 9: Visste du att stora delar av omega-3 från Krillolja är vattenupplösligt och därför tas upp lätt av kroppen? Undrar om någon verkligen har tänkt sig att sammanställa svaren och i så fall hur många deltagare som ens vet vad Krill är...



Den så kallade hälsoundersökningen är så tydlig reklam att ingen normal människa blir lurad. Men är det smart reklam? Kanske. Kanske minns jag att jag hört någonstans att omega-3 från Krill är bättre på något sätt? Långt efter det att jag glömt den fåniga fejk-enkäten.

Lotteri

Marathon registration status: In lottery. Det är status för min ansökan till NYC marathon 2011. Jag hoppas att status ändras snart. Måste bara få min Stockholm marathon-tid godkänd först. Det borde bara vara en formalitet. Gränsen är 3.38 för 40+ damer. Jag har drygt 11 minuter till godo.

Jag är ingen spelare. Jag gillar inte lotterier. Om någon känner Rickard Sjöberg - be honom sluta skicka brev till mig. Mina grannar får gärna vinna, jag lovar att inte bli avundsjuk.

Camilla har just vunnit i sitt Ultra Trail du Mont Blanc-lotteri. Jag skulle inte vilja vinna en startplats till just det loppet. Lite för tufft för mig. Men Camilla ville vinna och hon vann! Hon är så värd en startplats! Efter förra årets antiklimax med massor av träning och loppet stoppat av jordskred kort efter start, bara måste hon få starta i år! Grattis Camilla!

Passande skor

I valet och kvalet. Vilka skor ska jag välja? Är det mest is eller mest asfalt? Jag tar det säkra före det osäkra och tar icebugsen till jobbet.

Länge sedan jag transportlöpte. Länge sedan jag ställde en väska med kontorskläder på mitt rum. Inför ett snorkkande som inte blev av. Men jag är hyfsat säker på att allt jag behöver finns där.

Jag ångrar ganska snart mitt skoval. Det finns asfaltssträngar mest överallt och bara korta sekvenser av cykelbanebred is. Icebugs i all ära, men känslan på asfalt är inte densamma som i vanliga löparskor. Nu söker jag mig till isen istället.

En tanke slår mig. Har jag några passande skor på jobbet? Den väntande outfiten är visserligen en byxvariant men att gå runt i icebugsen inne är nog inte så lyckat.

Jodå, jag hittar ett par passande svarta högklackade, ankelhöga stövlar i ett hörn.

När jag byter om för att vända hem inser jag att jag glömt bugsen i gymmets omklädningsrum. I löpartights och mina korta stövlar smyger jag genom korridorerna. Skorna passar inte så jättebra till träningskläder.

På hemvägen är jag tvärtom glad för morgonens skoval. Dubbade skor passar bra när ett tunt lager snö har lagt sig över cykelbanan och gjort isfläckarna så där lömskt osynliga.

Ibland är jag snäll

07.15 onsdag morgon. Upp på löpbandet. Kroppen känns seg som kola. Den har inte fått frukost och det är mindre än tolv timmar sedan gårdagens vikthivande i body pump-salen. Kroppen lider visserligen inte av någon nämnvärd jet-lag - det var förra veckans USA vistelse för kort för. Men den lider definitivt av sömnbrist. Sömnbrist som påbörjades i USA och sedan byggts på här hemma. Byggts på av jobb fram till midnatt och tidiga morgnar. Fem timmars sömn per natt är alldeles för lite.

Bandet på ynkligt långsam hastighet. Jag bestämmer mig för att vara snäll mot kroppen. Ibland är jag sådär snäll. Då kanske kroppen är snäll tillbaka tänker jag, och ger mig massor av ös nästa gång. När jag har sovit ut.

Live

Närvaro. Fokus. Inspiration. Personlig guidning. Nästan allt med yogan är bättre live. Min ganska nyinköpta yoga-DVD ersätter inte. Den får istället komplettera de veckor jag missar min yoga-kurs. Live-versionen.

Min andra termin som fortsättnings-yogare började idag. En joggare kan dra mycket nytta av att vara yogare. Så känns det i alla fall. Men det känns inte riktigt så "själsligt" som Miss Agda beskriver. Kanske beror det på att det trots allt är en kurs. I en vanlig sal utan tända ljus. På mattor som inte är yogamattor och som osar svett efter det föregående box-passet. Underbart skönt är det i alla fall.

Men nästa gång tar jag nog med egen yogamatta.

Anpassning

Att få plats med träningen är inte alltid lätt. Jobbresor ibland. Mer än 40-timmars arbetsvecka för det mesta. En familj som jag vill vara med och som jag vill ska känna sig prioriterad av mig. Det dåliga samvetet gnager när träningen inkräktar. Det är nog mest i mitt huvud - mina nära visar stor förståelse för mina böjelser. Bäst känns det trots allt att träna när familjen har annat för sig. Då lösgör sig egentid. Träningstid.

Söndagar har varit bra långpassdagar under vintersäsongen. Yngsta dottern tränar fotboll söndag förmiddag och pappa lagledare är oftast med. Äldsta dottern tonårssover. Ett par timmar "över" bara till mig.

Planen idag var närmare två timmars löpning. Om inte pappan/lagledaren hade blivit sjuk. Mamman/löparen anpassar sig. Skjutsar dottern till en och en halv timmes träning i hall ganska långt hemifrån. Samling tio minuter innan som tur är. Det ger mig exakt 100 minuter till löpning. Och öppnar upp för nya löpvägar.

Nya löpvägar. Jag tycker det är vackert. Allt i gråskala och uppmjukat av lätt regn.

Lite kortare långpass än jag tänkt mig blev det. Jag anpassar mig. Kompenserar kilometerbristen med lite fartökningar här och där, där underlaget tillåter. Is och snösörja mest överallt, men bitvis hyfsat löpbart.

Utan Newton

Fredag kväll amerikansk tid. Traffic jam. Vägen från Worcester (eller Wooster som New Engländarna säger) till Logan airport i Boston är igenkorkad big time. Minutrarna tickar. Bilkön rör sig knappt framåt. Vi börjar förbereda oss på att missa planet. På att bli fast i Boston. Bra, tänker jag - då kan jag kanske köpa ett par Newtonskor i alla fall. De där revolutionerande löparskorna som Daniel talat sig varm för länge och som Ingmarie störtförälskat sig i.

Hela resan har jag tjatat om Newton. M och L, mitt resesällskap, lyssnar förstrött och återgår till sin diskussion om huruvida M ska köpa en iPad eller inte. L kan inte leva utan sin. Som ett exempel på nödvändigheten i att ha just den prylen söker L med dess hjälp snabbt upp närmaste Newton-återförsäljare och beräknar restiden. Två timmars bilresa från utkanten av Philadelphia, där vi just då befinner oss. Två timmar enkel väg. Till och med jag ser det orimliga i den resan.

Äntligen framme på flygplatsen. Incheckningsdesken är fortfarande öppen trots sen timme. Vi tar oss snabbt igenom security. Med "virtual strip" och allt. Tur att man tränar ;-) Vi hinner till gaten.

Det känns trots allt skönast att komma hem. Newtonskorna får vänta till en annan resa.

Att ta sig över en amerikansk tröskel

Min kollega hade fel. Det första hotellet, i Philadelphias utkanter, hade ett litet gym. Och ganska glad är jag för det, för ute är det mörkt och kallt.

Att springa på band är lite trist. Men på ett amerikast band kan man alltid roa sig med att försöka räkna ut hur fort man springer. Omvandla miles/hour till mer begripliga siffror. För mig, som är lite kass på huvudräkning, är det en bra distraktion.

Jag har ingen särskild plan. Man vet aldrig hur det känns. Det är morgon här och lunchtid hemma. Jag har inte ätit frukost och sovit lite för lite. Jag börja lugnt. Det känns OK. Jag får för mig att höja farten med 0.1 mile/hour för varje minut. Efter en stund är jag uppe i vad som brukar vara mitt tröskeltempo. Om jag nu räknar rätt i mina omvandlingsförsök... Jag bestämmer mig för att stanna där en stund.

Bästa att kolla pulsen. Jag griper tag i pulshandtagen. Jag är i Amerika - landet där ingen vill riskera att bli stämd. "Using the grip handles at speeds above 4 miles/hour may be dangerous" blinkar argt på displayen. Four miles/hour - det är ju typ gångtempo. Till slut får jag ett pulsvärde i alla fall. Jorå, hyfsat nära tröskelpuls.

Nu ska jag äta frukost. En bagel med cream cheese, kaffe och färsk frukt hoppas jag på.

Då kräver jag sällskap!

"Jag vet inte om jag vågar berätta det här, men inget av de hotell jag bokat har gym". Så säger min kollega och ser så där lagom finurlig ut så att jag inte vet säkert om han retas eller inte. Amerikanska hotell utan gym. Inte så vanligt, i alla fall inte i de omgivningarna vi ska besöka.

"Då får du helt enkelt göra mig sällskap utomhus istället", kontrar jag. "Stå för min säkerhet om jag skulle råka springa in i ett mindre trevligt kvarter". Jag har packat skorna. Vi får se hur han har gjort.

Debutant

Det känns så amerikanskt på något sätt. Att träna framför TVn. Kanske är jag skadad av Jane Fonda? Eller Susanne Lanefeldt? I leotarder med benringningar upp till midjan. Jag var tonåring och fnittrade mest.

Många år senare debuterar jag. Med träning framför rutan. Min yoga-kurs börjar inte förrän nästa måndag och abstinensen finns där. Hoppsan! När jag först provade yoga för något år sedan kändes det inte som min grej, men jag hängde i - jag hade ju betalat kursen...

Där på stadium, medan dottern provar fotbollsskor, känner jag ett stort behov att sträcka ut den där kroppen, som sprungit eller styrketränat sex dagar i rad. Så jag slår till på en Power Yoga-DVD från Casall. Jag kan ju lite yoga tänker jag, och går direkt på tvåan.



Nu ikväll har jag testat smidighetsdelen. Det är mest den jag vill åt. Jag känner igen alla rörelser och det känns bra i kroppen. Jag lyckades enkelt koppla bort störningsmomentet surrande tvättmaskin. Tonåring som fnittrig åskådare var lite svårare att bortse ifrån. Är Annette Lefterow månne hennes Jane Fonda?

Om min första tränings-DVD blir välanvänd eller inte - det får framtiden utvisa. Just nu vill jag tro det. Men risken finns förstås att den hamnar undanskymd i något hörn bland andra oanvända hemmaträningsprylar. Jag har ju lite svårt för det där att komma mig för att träna inomhus hemma.

Plötsligt modern

Camilla listar löpning som nummer ett på sin träningstrendspaning inför 2011. Tänk att plötsligt vara modern och inne, utan att göra annorlunda än förut.

Modet växlar - jag är ganska mycket densamma. Jag brukar dra historien om mina bröst. De har alltid varit någonstans mellan kupa B och C och det har alltid känts ganska lagom för mig, men modemässigt fel. Under gymnasietiden alldeles för stora. Då var modet plattbröstat. Sedan, i silikonbröstens tidevarv, alldeles för små. Historien handlar om det befängda i att försöka följa omvärldens kroppsliga ideal, eftersom de är föränderliga.

Nu har ju brösten inte så mycket med löpning att göra. In med dem i en stabil BH bara.

Jag har sprungit för springandets skull i sisådär tio år. Sedan 2006 året runt. Jag ser samma sak som Camilla. Fler löpare ute. Fler som förstår att det går att springa också på vintern. Utomhus.

Jag närmar mig 20 kilometer på mitt långpass. Jag springer i svagt utförslut på tunga ben. Jag möter en likasinnad med spänst i steget. Trots att han springer uppför. Han ler brett och säger "Bra jobbat där". "Bra jobbat själv" svarar jag. Och den sista biten känns benen lättare. Kul att fler springer. Kul att vi kan peppa varandra.

Avtryck

Jag brukar tänka att min kropp registrerar all träning vare sig jag mäter och skriver ner den eller inte. Musklerna, lungorna och hjärtat minns det hjärnan glömmer. I alla fall ett tag.

Löparsjälen sparar istället på de där speciella passen. De där passen (och loppen) som gick ovanligt bra. Snabba kilometertider. Flyt. Dem mår man bra av länge.

Lika mycket avtryck gör de där urjävliga rundorna. Där väder, vind eller andra faktorer motarbetar en, men som man ändå lyckas genomföra. Där finns en slags efterglädje. Jävligt under passet betyder extra skönt efteråt.

Löparsjälvförtroendet stärks av båda sorter.

Rutinpassen? De må vara förutsättningen för att de minnesvärda passen ska bli till. De sparas i kroppens muskler, men lämnar medvetandet ungefär samtidigt som duschvattnet droppar av.

Dagens body pump följt av yoga var sådan träning som nog finns kvar i musklerna ett tag, men inte i träningsminnet.

Dagens biofilm lär däremot stanna i mitt medvetande ganska länge. Filmen "Winter´s Bone" rörde sig i omständigheter man knappt tror finns och berörde djupt.

Gnälliga löparen

Lediga dagar och vackert vinterväder. Löpning i dagsljus. Det borde vara underbart. I teorin. I praktiken funderar jag på att byta namn på bloggen - gnälliga löparen skulle nog passa, och skriva hur passet känns på riktigt.

Dagens utmaning skulle vara backarna. Istället är utmaningen underlaget i de där backarna. Oplogad cykelbana och söndertrampad kramsnö. Det blogg-korrekta är att bita ihop och bygga så kallat pannben. Jag känner bara för att svära långa haranger.

Jag tänker på den där artikeln om mindfullness jag läste i DN i morse. Att acceptera nuet. "Fastnat i bilkö? Vilken tur - då hinner du lyssna på radio". Typ. Vad kan jag hitta som är bra med det här passet? Kan jag vända det faktum att fötterna aldrig lämnar marken från samma ställe som de landade på till något bra? Kanske tränar jag fotledernas styrka? Är det möjligen bålstabilitetsträning involverat i de halkiga stegen? Att det går långsamt gör ju passet tidsmässigt längre - mera träning till mig. Och pulshöjningen är det absolut inget fel på.

Riktigt så långt som till att underlaget är något positivt kommer jag inte. Men jag är rätt nöjd med mina 11 kilometer. Nästan hälften i motlut och varenda steg på rörligt underlag. Och kanske sitter mössan lite lite tightare över pannan...

Sockerråttan flyttar snart

Knäck, fudge, pepparkakor, ris à la malta, chokladpraliner... Sockerråttan som bor i mig matas och mår gott. Advent, jul och nyår.

Tjugoen dagar tar det att skapa en ny god vana sägs det. De dåliga vanorna tycks på något vis få fäste mycket snabbare. Tjugoen dagar innan sockerråttan förstår att det är nya tider och dags att flytta ut. Första dagen är imorgon. För då är glada julen slut. Hej då sockerråtta.

En trillingnöt av lite annat virke. Surdeg, fullkornsmjöl och valnötter.

Vad driver min löparsjäl?

MarathonMia skriver så inspirerande om drivkraft. Jag funderar ovanligt mycket över min just nu. Inte bara drivkraften i mitt löparjag. Men jag håller mig till löparjaget här.

Varför springer jag? Det grundläggande motivet är för att må bra. För att hålla min kropp stark. För att komma ut en stund, få frisk luft och vara något annat än mamma, fru, medarbetare och chef. Med de motiven borde det räcka med några distanspass i lagom tempo. Bara de är regelbundna.

Men några distanspass i lagom tempo räcker inte för mig. Jag vill utvecklas och testa mina gränser. Drivkraft är att vilja utvecklas. Att vilja utvecklas ger drivkraft.

Jag är en utpräglad tävlingsmänniska. Jag får skärpa mig för att inte jämföra mig för mycket med andra. Jag är inte elit och att hålla mig till att mäta mina prestationer mot mina mål och mot min kapacitet är det enda rätta för mig. När (he he) jag når tanteliten får jag förstås tänka om...

Tävlingsinstinkten - om jag vänder den mot mig själv, kan utnyttjas som drivkraft. Det gäller bara att sätta lagom tuffa mål. Mina mål för 2011 har så smått börjat få fäste i min löparsjäl. Lagom utmanande för att locka fram drivkraften. Den där som behövs för att göra annat än lagom långa, lagom lugna distanspass.

Suga på syran

Jag måste hitta ett nytt namn för tröskelträningen. Jag ser nämligen ingen "tröskel" (=ny lutning) i min mjölksyrakurva där laktattestet anger att min mjölksyratröskel bör ligga. En tydlig tröskel ser jag däremot där Christer Skog på sport support center identifierat min aeroba tröskel - från en platå under 2 mmol börjar mjölksyran plötsligt stiga. Kurvan får en ny lutning. Men jag tänker inte tjafsa mer om definitioner och detaljer. Jag accepterar att någon kommit fram till att det är bra att träna där mjölksyran ligger nära 4 mmol, men absolut inte över 5. Och att sådan träning brukar kallas tröskelträning. Fyra millimol betyder en puls uppemot 180 i mitt fall.

Rutin kan bli lite trist. Upp på bandet för 20 minuters tröskelträning. Rutinen säger att jag, efter uppvärmning, ska anpassa farten så att pulsen hamnar i 177-180 spannet. Koll på pulsklockan varje minut och fingret på hastighetsknappen. I tjugo minuter.

Jag börjar där jag brukar hastighetsmässigt. Sist klarade jag åtta minuter i det tempot innan pulsen passerade 180 och jag tvingades sänka farten lite. Jag tävlar mot mig själv - det blir roligare så, och tänker att idag ska jag komma längre. Det gör jag. Efter femton minuter överskrider jag 180-gränsen. Jag tänker "what the heck" - låt oss se vad som händer om jag fortsätter de sista fem minutrarna i samma tempo. Trots att tröskeln är passerad. Pulsen stiger, men långsamt. Fem minuter senare ligger jag på 183 och det börjar kännas. Men det börjar inte kännas omöjligt.

Jag tänker "kanske ska jag försöka hålla kvar syran lite"? Jag sänker tempot, till strax över tävlingsfart på maraton, och håller mig där en fem-minuter-stund. Löpningen går lätt. Men pulsen håller sig kvar runt 180. Betyder det att jag fortsatt min tröskelträning (jo, jag får väl kalla den så - i brist på bättre begrepp)? Har jag sugit på den surt förvärvade syran lite extra länge? Och är det i så fall bra träning? Tränare Nilsson - vad säger du?

Jag - ett objekt

Jag tycker inte om namnet. LifeGene får mig att associera till science fiction-filmer typ "the island". Men jag fascineras big time av projektet. Och nu är jag ett av studieobjekten.

LifeGene är en gigantisk prospektiv populationsbaserad studie. En studie som ska undersöka aspekter i vår livsstil, vårt arv och vår miljö som på sikt gör oss sjuka eller, om man vänder på det, vilka faktorer vi kan och bör påverka för att bli friskare.

Projektet är ett samarbete mellan universitetssjukhusen i Sverige och sponsras av vetenskapsråd och forskningsfonder. Säkert lite skattepengar också. En halv miljon försökspersoner ska rekryteras under de närmaste sex åren och sedan följas länge länge. Enkäter en gång per år och hälsoundersökning vart femte år väntar mig nu. Så länge jag har lust att vara med.

Materialet kommer att vridas och vändas på och analyseras på längden och tvären av diverse forskargrupper. Vilken grej! Vilken forsknings-guldgruva det kan komma att bli! Med vår allmäntillgängliga sjukvård, våra hälsoregister och ovanligt forskningsnyfikna människor är nog Sverige ett bra ställe för en sådan studie.

Vill du vara med? Gå in på LifeGenes hemsida. Låt din kropp bidra till förhoppningsvis omvälvande forskning och bli regelbundet hälsokontrollerad på kuppen. Det tycker jag verkar bra för framtiden. För mig och för andra. Inte bara i Sverige.

Konstruktionsfel

Är det fel på min kropp? Fel på prylarnas konstruktion? Eller handlar det om inkompatibilitet?

Två löparrelaterade julklappar fick jag. Ett par Houdini mamelucker och ett Craft vätskebälte. Båda åkte på för dagens långpass.

Houdinisarna gör vad de ska och värmer min rumpa. Under mina vintertights syns det inte att de sitter rätt taskigt i benen. Sista två centrimetrarna fladdrar. Mina lår fyller inte riktigt ut och det ser ganska komiskt ut. Men det funkar.

Värre är det med vätskebältet. Ett sådant med en enda flaska placerad lite snett i ett "hölster". Jag fäster bältet runt höfterna, med flaskan mitt bak. Så som jag tror det ska vara. Efter tvåhundra meter ramlar flaskan ur. Det känns som om min rumpa skumpar ur flaskan ur dess fäste. Jag placerar bältet lite högre upp, runt midjan. Samma sak händer. Jag tänker att om jag dricker ur lite så blir flaskan mer bottentung. Det hjälper lite. Men resten av passet är ett enda långt petande med flaskan. Tror inte den får följa med mig någon mer gång.



Jag är kort. Det är nära mellan midja och bak. Och rumpan putar lite. Inte på långa vägar som på en sprinter, men lite. Hursomhelst har jag en kropp som inte tycks passa med konstruktionen på Crafts vätskebälte.

Träningsredskap

Träningsredskap för hemmabruk finns det gott om. Jag undrar i mitt stilla sinne hur många promenadband - jag tänker på de där i klatschiga färger som Lanefeldtskan hurtfriskt gör TV-reklam för, som köpts in som julklappar och som just nu används flitigt. I typ en vecka eller två. Sedan är nog de allra flesta dömda till en undanskymd tillvaro som dammsamlare.

Jag har inget promenadband och vill inget ha. Men jag har snövskoveln och snösläden. De har varit mina träningsredskap för hemmabruk den senaste tiden. Med Icebugs på fötterna går jag upp på tå och gör korta rusher. Upp med snön på den allt högre snövallen som bildats i kanten av vår uppfart. Träning. Funktionell kan man säkert kalla den. Med hemmaträningsredskap i skovelformat.