Inte alls hysterisk

Om 2012 hade blivit som jag tänkte när jag tänkte tävlingsmål - då skulle jag nog ha varit lite smått hysterisk nu. Rå-förkyld. Det vill man aldrig vara. Alldeles särskilt aldrig nära inpå ett lopp.

Men jag är inte alls hysterisk. Trots att jag är just rå-förkyld. Trots att Lidingöloppet är ganska nära. Nära för många andra vill säga. För mig börjar det nog luta åt DNS.

Nästan hela året har jag snubblat runt på trilskande fötter. Alternativtränat och testsprungit. Alternativtränat igen. Och för länge sedan insett att 2012 inte är mitt bästa löparår. Det är nästan så att jag tackar och tar emot förkylningen (men bara nästan) för då måste jag ju vila. Inget att ens fundera på att test-löpa. Eller ens alternativträna.

En bukett rosor fick jag - som förkylningströst. Funkar!

Mitt recept utvecklas

Jag har gjort granola några gånger nu. Experimenterat lite och kommit fram till mitt recept. Eller recept och recept. Granola kan man höfta ihop. Men principen tänkte jag dela med mig av till Miss Agda. Och vem som än har lust att prova. Det är inte svårt.

Jag gör en bas av diverse gryn och kli. Till exemple dinkelflingor (de är lite större och fastare - det är bra), fiberhavregryn och linfrö. Idag hade jag i några nyttiga frön jag fått av Ingmarie också - Chia tror jag de heter. Jag kokar upp lite vatten och häller på så att det blir en ganska fast gröt. Lite råsocker och en nypa salt brukar jag också ta. Och ibland någon krydda - typ kanel eller kardemumma.

Jag klickar ut gröten i en långpanna och strör över solrosfrön och lite nötter. Hassel eller valnöt gillar jag. Och känner jag för lite extra lyx tar jag pistachnötter. Sedan dags för torkning och rostning i 150 grader. Det tar lååång tid. Men man behöver ju inte göra så värst mycket åt granolan under tiden. Jag rör lite ibland bara. Sönderdelar klumparna i mindre bitar.

När alltihop är färdiggräddat, det vill säga torrt och knaprigt, är det dags för "sötning". Med gojibär, russin, aprikos, torkade fikon (favorit) eller något annat smaskigt. Just idag blev det aprikoser för det var det jag hittade.

Voilà! Någon veckas förbrukning till familjen H.

Naturligt smal

Hanna Hellquist skriver i sin senaste DN krönika om att det enda acceptabla nuförtiden är att vara naturligt smal. Att vara snyggt smal och samtidigt kunna äta allt man har lust att äta. Det är däremot inte okej att vara lite mullig och äta som man har lust. Eller för den delen diet-tillkämpat smal. Att låta bli att unna sig för att hålla vikten är helt klart passé enligt Hanna.

Jag tror hon har rätt. Det ligger inte i tiden att kämpa med vikten. Man ska bara vara smal utan att försöka. Det gäller alltså att ha rätt gener.

Om man applicerar det Hanna är inne på när det gäller mat-och-vikt på träning-och-vikt istället kan jag nog ana att det kanske är lite likadant? Det är betydligt hippare att träna för att nå ett visst tidsmål på en tävling än för att gå ner fem kilo. Eller?

Humöret

Jag blir arg på en dotter. Gott om randiga skäl och rutiga orsaker visserligen. Men mest för att jag är frustrerad. Frustrerad på min fot.

Provspringningen idag varade knappt 200 meter. Innan jag bröt ihop och gick hem. Och skällde på dottern.

Jag tänker ofta att jag måste bli bättre på att skilja på vad som är vad. Rikta ilskan åt rätt håll. 47 år gammal kan jag fortfarande inte riktigt. Men jag har blivit bättre på att be om förlåtelse i alla fall. När ilskan hamnar fel.

Jag behöver verkligen min träning. Om inte annat så för humörets skull.

Jag lär mig lite anatomi i alla fall

Om jag tänker positivt så lär jag mig lite anatomi på skade-kuppen. Efter att under våren ha utforskat och lärt en del om plantarfascian är det nu peroneus tur.

Det tycks nämligen vara en sena som löper under fotknölen och kallas peroneus longus som är lite irriterad på mitt springande. Eller egentligen irriterad på mitt springande med stela fotleder.

Guru-Danne (kinesiologen) masserar och trycker. Det är INTE skönt. Guru-Danne distraherar mig med frågor och snack och rycker hårt i foten. Manipuleringsförsök. Igen och igen - många gånger. Till slut klickar det till. Nästan två timmars behandling får jag. Och en uppmaning att inte träna alls på 24 timmar. Där och då hittar jag den borttappade träningslusten. Bara för att liksom...

Det är inte mycket jag kan göra själv verkar det som. Mer än låta Danne jobba vidare. Ett nytt besök bokas.

Borttappat

Var kan jag ha lagt den? Löplusten. Ligger den månne nära träningslusten. Den har jag nämligen också tappat bort. Inte helt borta för alltid tror jag - bara tillfälligt. Men just nu orkar jag inte ens leta. Sjunker ner i TV-soffan i stället. Glor på dokumentär om pingis.

Självklar?

Jag får springa på vilka stigar jag vill. Jag får plocka blåbär. Allemansrätt. Unik. Ändå så lätt att ta för självklar.

Poängen med Midnattsloppet

Två bilar stannar utanför vårt hus. Tio Uppsalabor, alla i blåa tröjor, väller ut. Vuxna blandat med nästan-vuxna barn. Redo för årets Midnattslopp. Vi bjuder på kycklingsallad med hallondressing. Lagom lättsmält inför racet. Pratet är mindre nervöst i år. De flesta har sprungit förr. Och alla är taggade.

Jag har min blåa tröja i en Stadiumpåse. Med alla blå-klädda löpare runt vårt trädgårdsbord är det svårt att stå emot fast jag tänker att jag kanske borde. Lennarts kommentar hjälper mig att bestämma mig, fast han inte riktigt menade så. "Vad är poängen?" undrade han. Jag tänker efter. Poängen är inte att göra en bra tid. Midnattsloppet är en löparfest - inte ett pers-lopp. Så att jag inte är i bästa snabbhetsform är inget argument. Poängen är att ha kul. Kvar står risken med foten. Kvar på säsongen är Lidingöloppet.

Jag inser att jag nog mentalt gett upp Lidingöloppet. I alla fall som skarp målsättning. Just nu känns det inte realistiskt för mig att göra något annat än att ta mig runt den kuperade tremilabanan. Och efter Lidingöloppet har jag gott om tid till rehab och ny grundträning. Ska jag alltså avstå ett roligt Midnattslopp för att inte riskera ett Lidingölopp som ändå är "förlorat" ur ett tidsmålsperspektiv? Svaret i min löparsjäl blir nej. Och på åker den blå tröjan.

Jag tar det relativt lugnt. Foten känns, men den stör mig inte så mycket som jag trodde. Konditionen är däremot rätt kass och backarna tar musten ur mig, trots att jag inte rusar. För första gången på många år hamnar jag på fel sida 50-minutersstrecket. 50.01 står det i resultatlistan. Men vad gör väl det när poängen är att ha kul?

Bara lite är svårast

Bara lite ont. Inte benet i gips eller så.

Jag har så svårt för att bestämma sig. Ska jag eller ska jag inte springa Midnattsloppet imorgon.

Det var med Midnattsloppet löpningen startade för mig. Eller startade om. Jag hade nog sprungit en del som yngre, men då som barmarksträning inför bandysäsonger och liknande. Jag tycker Midnattsloppet är ett kul lopp. Med en speciell känsla.

Men nu har jag lite ont. Inte mycket. Liite. Efter ett par vilodagar har jag nyss test-sprungit foten. Bara några få lugna kilometer, men det känns. Funderingar snurrar i mitt huvud. Är det värt att riskera att det blir värre? Kan jag hålla mig lugn när resten av startgruppen rusar (när jag anmälde mig visste jag förstås inte att skador skulle förfölja mitt 2012, gissade på en betydligt bättre form och valde startgrupp därefter)? Kommer jag att bryta i tid om det börjar göra för ont? Jag har aldrig brutit ett lopp så det kan i och för sig bli en ny erfarenhet. Men känner jag mig själv så haltar jag nog i mål om jag väl startar.

Nåja, jag har skickat ett ombud (min käre make) att hämta start-kitet. Så att jag kan vela lite till. Imorgon bestämmer jag mig. Innan 21.30.  

Sandalettspring

Finns det någon kur mot tidsoptimism? I så fall vill jag ha dubbel dos.

Min plan är att vara på plats kvart i fyra. Jag är ordförande och förväntas nog rigga så att några Göteborgska mötesdeltagare kan ringa in. Rigga i en för mig okänd lokal med okänd teknik. En kvart innan mötesstart räcker nog tänker jag. Gott om tid. Lugnt.

Men. Kvart i fyra kliver jag på tunnelbanan. Visserligen bara en station. Sedan springer jag. I sandaletter med ganska smal klack. Med datorväska över axeln. (Hur kan min MacBook Air, som är fjäderlätt, väga bly just idag?). Jag känner hur svetten börjar rinna innanför klänningen.

Min tidsoptimism är absurd. Två minuter över fyra sliter jag upp dörren. Puh. Telefonmötesutrustningen är riggad. Av räddande mötesdeltagarängel med en mer sansad uppfattning om tid.

Man blir bra på det man tränar. Jag är rätt bra på att springa i klackar. Ett resultat av obotlig tidsoptimism.

Jag noterar dessutom att språngmarschen faktiskt inte gör ont i hälsenan. Alls. Kanske är det klackar jag behöver? På mina löparskor. Tvärtemot zero drop-trenden.

Brutet räkenskapsår

Min finanschef förklarar hur det ska gå till. Bokslutet. Det första i mitt lilla företag. Reserveringar. Intäkter och kostnader på rätt sida om ett månadsskifte. Det blir nog bra. Finanschefen läste i alla fall en tjock bok om aktiebolag på semestern. Jodå, finanschefen får följa med på semester. När han inte är finanschef är han min gulliga man.

Brutet räkenskapsår. Jag tänker att det borde jag tillämpa på löpningen också. Bryta nu. Börja om på ny kula. För hittills har 2012 varit rätt kasst. Krånglande fötter. Jag vill bokföra plantarfasciit och hälsenegnäll på den här sidan månadsskiftet. Lägga missade lopp och magra kilometermängder till handlingarna. Och börja om.

Från och med nu tillämpar jag brutet räkenskapsår för träning och tävling. September inleder nytt löparår för anneliten. Och det ska bli mitt bästa hittills.

Kort sommar med sommarkort

Jag som är notorisk klippkortsköpare på Huddingehallen (tänker ju att jag mest ska springa och tror förstås inte att det ska bli en massa skadeutlöst alternativträning) gick emot min natur och köpte inför denna sommar ett sommarkort. Träna så mycket du vill från mitten av juni till mitten av augusti. Den tiden kändes lång när jag betalade. Den tiden känns kort idag, när jag inleder sista veckan av obegränsad träning.

Vissa sommarveckor har utbudet känts minst sagt magert och inte så lockande när favorit-instruktörerna ersatts av vikarier (jag erkänner - jag är instruktörskräsen). Jag kollar träningsloggen - det är gränsfall om mitt sommarkort verkligen lönat sig.

Jag lägger upp en spurt och kör ett dubbelpass. Body pump följt av spinning, båda med favorit-Anna som instruktör. Hoppsan! Det känns tydligt att det var fem veckor sedan senaste BP-passet. Jag orkar verkligen inte göra alla armhävningarna på tå. Möjligen känns det ännu mer imorgon trots att jag (för en gångs skull) lyssnade på Annas uppmaning att ta det lite lugnt med vikterna - om nu sommaren varit pump-lös.

På en spinningcykel kan man lura sig själv på ett annat sätt - genom att anpassa motståndet.

På väg ut läser jag på anslagstavlan Huddingehallens svar på frågor som besökarna lagt i fråge-/önske-lådan. De brukar vara lite intressanta. Någon önskar sig större variation på ledare för Body pump - för att det blir så tradigt med samma musik! Den besökaren tycks inte vara lika instruktörskräsen som jag och har dessutom missat Les Mills koncept med samma pass och samma musik vilket gym du än besöker. I högsta grad opåverkbart av instruktören. Men visst - det blir lite trist i slutet av en release-period. Särskilt om man varit flitig. Men när gymmet varit så gott som sommarstängt (=favoritinstruktörerna sommarlediga) hinner i alla fall inte jag tröttna.

På söndag kan det vara läge att dra upp spurten ett snäpp till. Favorit-Anna kör i alla fall ett trippelpass.

Surrogat

Jag velar fram och tillbaka. Ska jag springa? Det gjorde trots allt lite mer ont i hälsenan igår, när jag sprang i mitt backiga spår. Jag sms:ar till Lisa: "Date på Eriksdalsbadet 11.00?" Lisa svarar snabbt: "Just på väg dit". Timingen är perfekt och det avgör saken. Jag ska springa. Men i vattnet. Med Lisa.

Vi pratar oss igenom åttio minuter. Vattenlöpning ensam är en ganska långtråkig historia. Tycker jag. Med rätt sällskap flyger tiden fram. Lisa är rätt sällskap. Hennes perspektiv är ganska mycket yngre och lite annorlunda än mitt. Hon får mig att minnas mitt yngre jag och jag får insikter. Särskilt runt hur det nog kan vara att vara 19 år och ha mig som mamma. Nyttigt för mig.

Att springa i vatten utomhus är klart bättre än inomhus. Till och med när det regnar. Stora vattendroppar studsar på vattenytan (och blöter ner min handduk som hänger över ett räcke). Det är vackert. Men att springa i vatten i en bassäng utomhus är fortfarande inte lika härligt som att springa i skogen. När man inte har ont alltså.

Jag går i skogen istället. Med två lånehundar som sällskap. En vill leka med kottar. Den andra har en underbar syn på sin egen förmåga och galopperar glatt runt med två meter långa pinnar i munnen. Det gäller att passa knävecken när han far förbi.

Kottar och pinnar - skogen är kul.

Vattenlöpning och skogsluft. Om än inte samtidigt. Ett ganska bra surrogat.

Följ min blogg med Bloglovin

Atypiskt häng

Jag häckar sällan i TV-soffan. Mycket hellre då framför datorn. Men är det OS så är det. Och är det OS-friidrott så är det ännu bättre. Många timmar soffhäng blir det. Inte alls likt mig. Tur att det bara är OS vart fjärde år. Eller vartannat. För vintersport (som visserligen känns avlägset just nu) går också att konsumera i stor mängd.

TRXen är riggad i TVns närhet. Så jag borde kunna variera soffhänget med lite häng i remmarna. Passa på att träna en och annan muskel. Snart. Ska bara kolla en prisutdelning först...

Shop til you drop

Det stora landet i väster inbjuder till sådant. Så självklart har jag shoppat i Amerikat. Men inte överdrivet. Mitt shoppingmonster mättas delvis av att bevittna ett par andra shoppingmonster - mina tonårsdöttrar.

En obligatorisk spets-BH från Victoria´s secret, en hel hög löparstrumpor och lite smink har det blivit. Och så ett par löparskor förstås. För det behöver jag. Ja faktiskt. Och det är ju så billigt.

Ett par Adidas Marathon blev det. Så läckra tycker jag. Det är sällan löparskor som jag tycker passar mina fötter och min löpstil är snygga. Men dessa är verkligen snygga. Jag är så nöjd. För 86 dollar. Knappt 600 kronor.

Trötta fötter

Egentligen vill jag skrika rakt ut. Jag är så trött på mina fötter. Sen tänker jag om. Jag ska inte vara arg på fötterna för att de gnäller lite. De har varit ognälliga i ganska många år. Burit mig många löpsteg och andra steg. Så de är nog bara lite trötta. De behöver nog bara lite tender love and caring.

Men det är klart att jag känner liiite frustration när jag med en nyläkt plantar-fascia i höger fot nu börjar känna av vänster häl. Precis vid hälsenans fäste. I varje steg är jag medveten om hälen. Inte ont-ont (begrepp lånat av Ingmarie). Men tillräckligt mycket obehag för att steget ska bli lite stappligt. Inte helt avslappnat och inte hundra procent naturligt.

Alltsedan kinesiologbesöket i början på sommaren - hos Danne (guru lånad av Ingmarie), har jag varit medveten om att mina fotleder är stela. Jag känner det så tydligt nu. Innan besöket kände jag det inte alls. Underligt att man kan trycka undan så. Låta bli att känna.

Jag tror de kan höra ihop - stelheten i fotlederna och bekymren med fötterna. Så vad göra åt saken? Jag tror det får bli ett nytt besök hos gurun.

Tätt inpå

"Jag längtar hem till mitt rum. Att få sova själv". Så säger tonårsdottern sista dagen i Santa Cruz. Californian lifestyle är en sak. Men hemma är också bra. Särskilt när man varit borta ett tag. Och bott tätt inpå syskon, mor och far.

Tätt inpå. Tätt av aktiviteter. Intensivt umgänge. Förflyttningar. Ledig, men med ganska lite utrymme till träning.

Löpning tätt inpå stranden. En tidig morgon i California. Molnen lättar nästan alltid vid lunch. Typical bay area weather.

Det är lite skönt att vara hemma igen. Återetablera rutiner. Få ordning på träningen. Tätt inpå en lång hemresa och med nio timmars jetlag i kroppen vilar jag dock en dag eller två.

Sea lion-lazy

Kusiner, fastrar och svägerskor har åkt hem. Tonåringar, make och jag bestämmer oss för några lata dagar i Santa Cruz. Eller tonåringarna bestämmer. Maken och jag hade nog kunnat göra en mini-Sideways i Napa.

Mina förebilder.

Under Santa Cruz pir finns massor av sjölejon. De verkar mest lata sig. Precis som jag. Löpning har det blivit mindre av. Latmasken har fått fäste. Liksom lite ömhet i en hälsena. Sjölejon har i alla fall inga hälsenor att skylla på. Men inget Lidingölopp att springa heller.

Men så en dag, efter en eftermiddag under en strålande "Califronia sun", trotsar jag latmasken och hälsenan och ger mig ut. En kort runda. Sick-sack mellan alla flanörer längs strandens boardwalk. Över en smal bro över en bukt. Längs smala slingriga gångvägar mellan stranden och lyxvillorna. Vackert. Och skönt.

En annan morgon. När latmaskarna inte lyckades hålla tonåringarna i schack. Santa Cruz är ett surfingparadis. Men själv har jag inte vågat prova.