Utmana!

Styrketräning är inte riktigt min grej. Jag har försökt i perioder. Jag har tagit hjälp av experter och träningskompisar för att hitta inspirationen. Men ändå blir det liksom inte roligt. Och då blir det liksom inte av.

Body pump går jag däremot igång på. Och det är ju styrketräning. Inte den bästa sorten för en löpare kanske. I alla fall tycker tränare Nilsson att det finns bättre saker att göra med sin träningstid. Men hon har resignerat och accepterat. Ska det bli någon styrketräning alls i annelitens träningsvecka så får det bli pump. Och nuförtiden skriver min kloka tränare faktiskt in pump i schemat. Ett tillfälle per vecka. Ibland är jag olydig och kör två...

Torsdag klockan 18. Då instruerar min favorit Sofie. Idag har hon en tröja som det står Bitch på. My kind of gal. "Sluta mesa och lägg på lite" säger hon. "Våga utmana - hur tror ni annars att ni ska bli starkare?"

Det är nog det som är problemet med Body pump. Jag är rätt stark (nåja, kanske inte i axlarna), men jag blir inte särskilt mycket starkare. Det är svårt att öka vikterna när repetitionerna är många. Det är svårt att öka vikterna när det är just lösa vikter. Benen får vad ryggen tål - typ. Maskiner isolerar på ett annat sätt. Samtidigt vill jag ju ha en funktionell kropp. Det är sällan muskler utsätts för samma slags isolerade utmaning som i en maskin. Fria vikter däremot - det känns mer realistiskt.

Sofie peppar: "Jag vill ha total utmattning av minst en muskelgrupp idag!" Jag utmanar mig själv. Total utmattning av mina axlar får det bli.

Inga ord idag

Jag skulle skriva om min fartlek. Den jag till slut kom mig för med att göra efter en längre arbetsdag än planerat.

Jag läser några bloggar. Vissa människor tycker man sig komma nära bara genom att läsa och kommentera inlägg. Underligt i sig. Men Saras häl, Ingmaries fötter och Daniels Vilja och Klara sätter mina löpbandsvedermödor i perspektiv. Blogg-orden tar slut. I alla fall för idag.

Tänkte inte på det

Ibland, eller till och med ganska ofta, köper jag blommor med mig hem. Ibland transportlöper jag.

Transportlöpning kräver ett visst mått av planering. Rätt sak på rätt plats. Det går inte att ha särskilt mycket med sig.

Missöden har hänt. Jag har till exempel gått runt utan BH någon gång. Eller fått låna handduk av snäll kollega. Smugit runt i löparskor till kjolen har jag ännu inte behövt göra, men det lär säkert hända det också.


Dagens bukett. Ranunkler tycker jag är fina.

Det är dock inte första gången jag köper blommor och sedan kommer på att de är svåra att få hem löpandes... Nåja, de får stå till morgondagen.

Vi är olika

Vi har alla olika förutsättningar. Vad som är lätt för mig kan vara svårt för någon annan. Och tvärtom. Yoga-Vaike frågar klassen om vi är redo att gå vidare till huvudstående under dagens pass. Eller kanske nästa gång. En kör av nej-sägare överröstar yoga-musiken.

Vi sitter i lotus-position. Eller lotus och lotus förresten. I mitt fall en ganska stel form av skräddare. Jag får kämpa för att sitta så. Jag tänker längtansfullt på huvudstående. Då behöver man ju inte böja en enda led ju. Inte alls vara vig och tänjbar.

Vi är olika. Att sitta på huk med hälarna i marken är helt omöjligt för mig. Att stå på huvudet är en barnlek.

Men när jag tänker efter är det nog just att tänja ut mina löparstela muskler som är det jag mest behöver yogan till.

Post script note: väl hemma ska jag demonstrera för min käre man. Det visar sig att till och med han kan få ner hälarna i marken...

Inte tävlingssugen

Idag lät Tränare Nilsson mig välja - premiärmil eller långpass med lite insprängd tröskelträning. Jag valde mina vanliga omgivningar framför Djurgårdens tävlingsbana. Jag är helt enkelt inte tävlingssugen. Ännu.

Tre gånger tio minuter tröskelträning med ett par minuters joggvila. Därutöver långpasstempo och sammanlagt minst 20 km löpning. Så löd den Nilssonska "träningsordern".

Låren och rumpan kändes lite stela efter gårdagens "Training for runners" och behövde all uppmjukning de kunde få. Förra veckan lärde jag mig dessutom läxan att över en mils nerjogg efter utförd tröskelträning är lite småtungt för mitt psyke. Jag laddar för det jobbiga och sedan vill jag vara klar med passet. Alltså blev upplägget lååång uppvärmning - nästan en mil, följt av tröskelträningen och en ganska kort nerjogg.

Milen under 45 minuter - det har på något sätt blivit mitt menatala bench mark, trots att jag bara grejat det en enda gång på tävling. Om jag hade premiärmilat idag hade jag nog inte klarat den gränsen. I alla fall inte om det blåste lika mycket på Djurgården som hos mig. Bitvis medvind och hög fart. Bitvis motvind och motigt att hålla tempot. Jag snittade på 4.35 ungefär och då sprang jag ju faktiskt långt ifrån en mil och joggvilade dessutom ett par gånger. Å andra sidan hade jag ingen nummerlapp på bröstet.

Jag saknade inte nummerlappen. Jag är inte tävlingssugen just nu. Må det vända på den dryga månad som är kvar innan det är dags att åka till Skåneland för Sydkustloppet.

Om man inte är en ensamvarg

Löpning är den ultimata enkelhetssporten. Bara att snöra på sig skorna och gå ut genom dörren. Inget passande av tider eller transporterande till träningslokaler. Så brukar det heta. Men alla löpare är inte ensamvargar och i den nya löparboomen är träningsföretagen inte sena med att rida på trend-vågen.

Mitt hemma-gym, Huddingehallen, har löpträning i grupp. Intervaller handar det om. Jag såg också att gymmix, alldeles nära mig, ordnar löpning i lite mer maklig takt. Och Friskis & Svettis erbjuder jogging i olika hastigheter. (Jogging förresten - är det inte lite typiskt att F&S använder det begreppet? Lite åttiotalsmossigt tycker jag nog.)

Något SATS finns inte där jag bor. Nyfiken som jag är på deras "training for runners" bönade och bad jag Ingmarie att ta med mig på ett pass. Helst ett Camilla pass. SATS "training for runners" är ett slags löpskolnings- och löpstyrkepass i grupp. (Jämför namnvalet med F&S jogging - lite olika vilken image man är ute efter tror jag).

Camilla var fantastisk peppande. Mitt "lag" var fantastiskt peppande. Jag kommer att sova gott inatt och jag kommer att ha träningsvärk imorgon. En som inte kommer att sova alls i natt är Camilla. Vid midnatt står hon på startlinjen till Ursvik ultra. Sjuttiofem kilometer i mörker och i gryning. Lycka till Camilla!

Själen och skälen

Ibland kan jag bara inte uppbringa den. Den mentala kraft som krävs för att köra ett tufft intervallpass.

Det senaste dygnet har tagit hårt på min själ. Konflikter på flera håll och i flera riktningar. Egentligen har hela veckan varit mentalt tung. Och av det blir jag kroppsligt matt.

Massör-Sofia konstaterar spänningar på ställen där jag inte brukar ha dem. "Här sitter det ilska och frustration" säger hon. "I alla fall om man ska tro kinesiologin". "Visst" tänker jag. Det sitter nog lite ilska i mina spända skuldror. Min spända rumpa däremot, som Sofia är helt van vid att tampas med, har jag nog sprungit mig till.

Själen är ett av skälen till att jag byter de planerade intervallerna mot en kravlös runda. Garmin får stanna hemma. Jag lufsar runt sjön. Frustration och ilska ångar långsamt bort.

Ytterligare skäl hittar jag i mina klassiska träningshinder; Att komma iväg alldeles för sent från jobbet och att glömma äta mellanmål.

Dessutom lär massage inte vara den optimala uppladdningen för att springa fort...

Hundägare och löpare

Vi har ett gemensamt - hundägarna och vi löpare; Att vara ute i alla sorters väder.

Det blåser halv storm. Himlen är blåsvart. Naturen känns in på bara skinnet. Det betyder inte att jag fryser - det gör jag sällan när jag springer. Mer en känsla av att det finns krafter som jag, eller vilken annan människa som helst, inte rår på. Och att jag finns där mitt i. Jag tycker om att vara ute. Solen måste inte skina. Och en dag som denna, när jag springer sakta sakta gör mig vinden ingenting.

Jag möter hundägare. Jag möter löpare. Ingen annan är ute.

Jag gör inga försök att springa ifrån något virus. Istället tar jag det ultralugnt för att inte utmana förkylningen som fortfarande lurar i kroppen. Tempot är snäppet långsammare än mitt långpasstempo och pulsen håller sig snällt på en för mig mycket låg nivå. Det är ett friskhetstecken och det gör mig nöjd. Jag rår inte på vinden, men viruset rår inte på mig. I alla fall inte idag.

Näsdropp kan man träna med. Men om halsen gör ont - då gör man bäst i att låta bli. Jag har några träningsregeler när det är förkylt. De finns här.

Pumpa ut viruset?

Just som jag noterar att jag haft turen att vara ovanligt skadefri och frisk på senaste tiden känner jag den komma krypande - förkylningen. Jag sover på saken. Läget oförändrat hela dagen. Tydligt snuvig men inte direkt sjuk.

Jag velar fram och tillbaka. Pump eller inte pump - det är frågan. Body pump alltså. Passet jag vant mig vid att köra på tisdagar, medan tonårsdotter tränar fotboll.

Bestämmer mig för att pump får det bli trots allt. Kanske kan man pumpa viruset ur kroppen? Imorgon lär jag få veta om det var smart tänkt eller ovanligt korkat av mig.

Hon gör allt för att roa mig

Hon tycks läsa min blogg då och då, tränare Nilsson. Förra söndagen råkade jag bekänna att jag blir lite långpass-uttråkad ibland. Särskilt nu när underlaget gjort vägvalsmöjligheterna begränsade.

Vips så fanns där lite variation inplanerad både i gårdagens och nästa söndags milsamlare.

Vad kan då en tränare hitta på att liva upp ett långpass med? Jo lite fartökning så där mitt i. I utbyte mot några kilometer kortare totalsträcka.

Jag har lite svårt att lungt lunka i väntan på något jobbigt. Vill liksom komma igång. Så efter uppvärmning och trettio minuter i tröskeltempo hade jag halva två-milaren kvar. Tio kilometer är den längsta nedjogg jag någonsin gjort faktiskt. Men jag vågar inte ens andas om att jag kanske hann bli lite uttråkad... För vem vet vad hon då hittar på, den där Nilsson.

Ett tips: sällskap är bra mot långpass-leda.

Allätare

Kostråden varierar över tiden. Kokosfett var farligt nyss. Nu är det istället en grym hype runt dess välgörande effekter.

I många år var det low fat som gällde. Ville man bli av med kroppsfett skulle man förstås inte äta fett. Sådan var logiken. Ändå har folk blivit fetare. Nu är det high-fat-low-carb som gäller. Eller GI. Eller stenålderskost. Jag har ingen vidare koll egentligen. Och vill inte ha det heller. Min filosofi är allätarens. Utan extremer är man kanske aldrig helt "rätt" i diet-modet, men aldrig helt fel heller. Så tänker jag.

Artikel i tidningen Fokus. I Sverige går debattvågorna höga. Den moderna LCHF mot den lite präktiga tallriksmodellen. Rebellerna mot Livsmedelsverket. Viktnedgång är en sak, men hälsa på lång sikt - där har inget av lägren oomtvisteliga bevis, samtidigt som det nog går att hala fram indirekt stöd för båda varianter.

Att det går mode i dieter är befängt och speglar hur lite vi egentligen vet säkert om sambanden mellan kost och hälsa på lång sikt. Det är svårt att genomföra ordentliga studier och mycket av det som finns är av epidemiologisk natur. Typ i medelhavsområdet dör färre av hjärtinfarkt - alltså är deras kost nog bra. Men det behöver ju inte vara kosten. Det kan vara något genetiskt. Eller något i jorden. Antalet soltimmar. Eller kanske stressnivån hos en befolkning som tar siesta?

Diet-modet följer jag inte men några "grundregler" har jag trots allt. Jag vill att så mycket som möjligt av det jag äter ska vara naturligt. Inga sötningsmedel. Riktigt smör. Jag försöker undvika glutamat, som visserligen är en naturlig aminosyra, men inte i de mängder vi tillför. Och jag är rätt säker på att raffinerat socker i stora mängder är något dåligt. Jag undviker inte fett, men jag skulle inte få för mig att prova en högfettsdiet heller.

Däremot ska jag nog kika lite närmre på det där med kokosfett. Helt okänslig för svängnigar är jag inte. Så länge det moderna känns naturligt.

Möte

Jag tror vi har rätt till någon friskvårdstimme då och då. Jag bestämde hursomhelst att jag hade rätt till en idag.



Mötet med löpbandet innehöll både tuffa förhandlingar om upplägget med stegrade fart i intervallerna, och ett tydligt beslut - att inte avvika från originalplanen trots att det var grymme-jobbigt när den sjätte och sista fyra-minutraren närmade sig. Känner mig rätt nöjd med mötesresultatet faktiskt - trötta ben och en jävlar-anamma-boostad själ.

Kryper i kroppen

Jag gör roliga saker. Ena kvällen (igår) ute och äter med bästa vänninan. Andra kvällen (snart) dags för pub på jobbet med musik-quiz design anneliten and friends.

Och mycket är det på jobbet. Mest roliga saker.

Ändå kryper det i kroppen efter två hela dagar utan träning. Imorgon ska jag. Intervaller ska jag. Tänk att man kan längta efter sådant.

Tår

Arg, ledsen och glad. Mitt humör kan skifta fort. På förmiddagen är jag glad och lättad över att ett samtal jag gruvat mig lite för går fantastiskt mycket bättre än jag trodde. På eftermiddagen kommer jag ner på jorden igen och åker brutalt hela vägen ner i en djup frustrationsgrop. Nerknuffad av ett annat samtal.

Jag transportlöper hem. Jag råkar trampa i en isig vattenpöl. Blöta tår. Samtidigt känner jag en tår fukta kinden. En frustrationsrest från eftermiddagen lämnar kroppen. Träning har den effekten på mig.

Jag kör ett pass Body Pump. Fortfarande lite låg går jag in i salen. Ben, bröst, rygg, triceps, biceps, rumpa, axlar och mage. Humöret stiger i takt med att muskelgrupperna bearbetas. Bekymren bleknar. Träning har den effekten på mig.

Accepted

"In lottery" har bytts mot "accepted". Yes! Jag har en startplats i New York city marathon 2011.

Hela familjen vill vara klack. På plats. Två av tre familjemedlemmar har troget hejat på mig under mina fyra lopp i Stockholm. Nåja, någon gång stod de tydligen i glass-kö och missade min Kungsträdgårdspassage. Den tredje, en av tonårsdöttrarna, har hittills aldrig sett ett maraton så intresset får anses nyvaknat. Undrar förstås lite om det är just att se sin mamma springa som lockar henne till the Big Apple...

Om och om igen

Man kan kalla det rutin. Man kan kalla det inrutat. Löparveckorna innehar sin största variation i kvalitetspassen. Medan långpassen kommer tillbaka varje söndag. Repetitivt. I sin bästa form meditativt. I sin sämsta form lite långtråkigt.

Underlaget varierar. Jag försöker ändra rundorna lite, men antalet vägval är begränsat när skogsvägar och stigar är snötäckta. Roligare är det förstås med sällskap. Idag var jag ensam. Och lite uttråkad. Lite trött på underlaget. En blandning av is och isfritt. Det isfria täckt av tjocka lager löst grus.


En något isig sträcka. Jag längtar till efter isen smält. Jag längtar till efter gruset är bortsopat

Byta bana

Ingen gemensam intervallträning i Sätrahallen idag. Istället planerar jag att byta inomhusbanan mot löpband - för en intervallstege. Tidigt - innan resten av familjen är på banan, tänker jag ge mig iväg.

Jag vaknar till klarblå himmel och strålande sol. Löpbandsplanen byts mot en idé om bar, soltorkad vägbana. Jag satsar på att brandvägen genom skogen är tillräckligt isfri.

Helt isfritt var det nu inte. Men jag hittade i alla fall en hyfsat springbar bit och mätte den. Femhundra meter ungefär. Så lång som banan var, så långa fick intervallerna bli. Sex två-minutersrundor matades in i Garmin.

Min bana lutar lite lätt. Jag tycker det är bra. Åt ena hållet, i motlutet får jag ta i lite extra. När jag vänder nerför kan jag känna känslan av ett lätt steg. Nu var det lite kastvindigt idag, men ändå.

Trött och ganska nöjd (kanske hade jag kunnat göra ytterligare ett par vändor om jag inte fegat när jag ställde in Garmin) stannar jag i solen en stund till. Löpskolning i motlut lär vara nyttigt.

Göra lite nya hjärnceller

Ibland kommer motivationen från oväntat håll. Jag går på ett seminarium om neurogenes. Nybildning av nervceller alltså.

För inte så länge sedan trodde man att hjärnceller inte nybildades alls. Att vi föddes med ett fixt antal och att headbanging och alkohol kunde ta kål på några. Men att vi i stort sett hade den hjärna vi hade. Nu vet vi att det inte är så. Åtminstone i vissa delar av hjärnan bildas nya nervceller.

Tillväxtfaktorer, stroke-modeller och annat spännande avhandlas. Och så de klassiska försöken som visar att löpning stimulerar nybildandet av nervceller. Jag frågar lite. Ungefär så mycket som jag vågar för att inte tråka ut resten av auditoriet. Antar att alla kanske inte är så träningsfixerade som jag.

Kopplingen mellan fysisk aktivitet och neurogenes är ingen nyhet för mig. Men det känns ändå extra bra att gå ner till gymmet och riva av det där tröskelpasset som jag "sparat" från igår. Jag bygger benmuskler. Jag bygger gärna hjärna samtidigt.

Mellanmålet

Mål hit och mål dit. Och mitt i alltihopa så glömmer jag återigen det viktigaste målet. Mellanmålet. Ett mål jag behöver om jag ska orka träna hyfsat hårt.

Mitt uppe i den för chefer halvtunga mål- och utvecklingssamtalsperioden befinner jag mig. Rätt använda är dessa övningar superduper-redskap för att få en verksamhet att fungera och förändras i rätt riktning. "Rätt använt" betyder grundliga förberedelser och modet att vara ärlig och tydlig också i de fall man är långt ifrån nöjd. Hur ska man annars få till förändring? Låter självklart, men ack vad det suger energi.

Förberedelser, mål och planer. Träningsplanen för dagen var tuffa trösklar. Den planen bröt ihop helt. Möten som drog över tiden. Och jag som återigen missat det där viktiga mellanmålet. Fem timmar efter en åtta-bitars sushi (bjudlunch - då bestämmer inte jag) är jag inte i skick att ge mig på tröskelträning. Bränslelampan blinkar ihärdigt. Jag skippar träningen.

Ett mål- och utvecklingssamtal med mig själv pågår i mitt huvud. Ett samtal om hur jag vill utveckla min löpning och med Stockholm marathon-målet som närmsta huvudmål. Jag kommer fram till att för att nå mitt ultimata mål - att kapa ganska många minuter på förra årets tid och gå under 200 minuter, måste jag bli bra mycket bättre på mellanmål. Bland annat.

Tröskelpasset har jag flyttat till morgondagen. Och jag har planerat in ett mellanmål. Jag har till och med skrivit in mellanmålet i min outlook-kalender.

Mina tår når nästan marken

De små yoga-framstegen gläder mig. Jag kan sitta en stund, rak i ryggen, i skräddarställning utan att plågas ihjäl. Mina tår når nästan marken i plogen och hälarna är bara typ tre centimeter från yoga-mattan i hunden.

I mina yoga-klasskamraters ögon är jag nog fortfarande ett kylskåp. Men i mina ögon glittrar lyckan över framstegen. De är små men tydliga. I alla fall för mig.

Att jag sen får sendrag av sköldpaddelyft och inte kan sitta på mina hälar - det bortser jag ifrån just nu.

Bra glid vill jag inte ha

Frukost framför vasaloppet. Bra glid idag för de allra flesta åkare tycks det. Jag ska inte åka skidor. Jag ska springa långpass och behöver fäste.

Kvalet över skovalet. Jag är sugen på barmark. Jag tycker att jag har sett en hel del barmark därute. Jag väljer bort mina mörkrosa ice bugs till fördel för ett par knalloranga Saucony.



Fel val. Is nästan överallt. Skridskor hade varit bra skor. I mina Saucony glider jag omkring som Bambi och förbannar min dumhet. Saknar min bugs.

Utmattad i repris

Repris i Sätrahallen. Men definitivt ingen favorit. Ännu.

Vi börjar med att ta ner eventuella förväntningar på oss själva. Hempa har kört tusingar och jag har kört backträning. Alldeles nyss typ. Morgan har nog tränat för lite och känner fortfarande av förra lördagens intervaller. Ingmarie är allmänt seg. Löparjanne knappt frisk från sin infektion. Hur ska detta gå? Ska vi orka?

Tre fyrahundringar, fyra trehundringar och sex tvåhundringar är vi överens om. Eller överens och överens - för mig hade det räckt med mindre än så. Under vägen ändras spelreglerna - om man vill (!) får man springa åtta tvåhundringar. Eller kanske till och med tio. Men bara om man vill. Jag tycker sex stycken räcker.

Hempa och Morgan får starta en bit efter och jaga oss andra för att få lite mer utmaning. Tusingar och träningsbrist märks verkligen inte. Urstarka är de. Jag småjagar Janne och Ingmarie, och Ingmarie jagar mig. Lite som det faller sig.

Min sista tvåhundring, nummer sex alltså, tar jag i som ett djur. Tränare Nilsson är skoningslös. Kan jag springa så pass fort fortfarande ska jag nog greja de sista fyra också. Tycker hon ja. Kanske skulle hon prova att springa med mina ben ett par varv. Kohandel och kompromiss. OK, två till. När jag har gjort de två är det bara två kvar till tio och jag hänger på. Inte av bara farten, för nu är det megatungt.

Helt utmattad på mattan. Tack vare Ingmarie och de andra är jag så trött. Att ta ut sig helt är svårt när man tränar ensam.

Under nedvarvning och löpskolning hör vi radiosändningen från tremilen i Sätrahallens högtalare. Jag beundrar eliten. Om jag tycker detta var ett hårt pass så är det nog inget mot den träning de utsätter sig för.

Värsta ansträngningen i TV-soffan

Jag jobbar hårt i TV-soffan. Spänner mig och glömmer att andas. Så är det när det är spännande sport på TV. Och skid-stafetten ÄR spännande. Tur att ingen tonårsdotter är i närheten. De brukar skratta åt mig.

Kanske är stafetten till och med en större pärs än mitt backpass tidigare på dagen? Åtta långa backar på moddigt underlag mot fyra spända stafettsträckor. Vilket var mest ansträngande? Det var nog backarna i alla fall. För trots halvtaskig inspiration, sega ben och trist underlag lyckades jag mana mig själv till hyfsad disciplin.

Fingeravtryck på rumpan

Morgonyoga på jobbgymmet och sedan dusch. "Vad har du gjort - du har tre blåmärken på ena skinkan" utbrister kollegan. Hmm. Lite öm är jag allt efter gårdagens naprapat-besök...

Naprapat-Fredrik gör sitt bästa för att hitta felet. Han klämmer och trycker (därav fingeravtrycken) och håller med om att lilla piriformis, djupt därinne i höger skinka, är lite tjurig. Men min trilskande rumpmuskel är bara ett symptom - felet sitter någon annanstans. Det är han säker på. Någon slags obalans som den lilla muskeln försöker kompensera. Efter sisådär femtontusen steg gnäller den till av utmattning och försöker få mig att förstå att det är dags att sluta springa. När jag inte lyder blir det kramp och stelt.

Rörlighet och styrka undersöks. Framför allt symetrin i dessa. Höfterna, som tidigare varit min svaga punkt, är starka. Hur det kommer sig vet jag inte - jag har definitivt slarvat med just de styrkeövningarna. Värre ställt är det med ljumskarna/insida lår. Definitivt svaga och definitvt asymetriskt så. Mycket trolig rot till det onda konstaterar Fredrik.

Det blir till att prehab-träna (för riktigt skadad är jag ju inte som tur är - det gör bara lite långpass-ont i rumpan). Gummibandsövning 20 gånger 3 per ben varje dag i 6 veckor. Drygt 5 000 reps... Om jag gör hälften kommer jag att vara nöjd med mig själv. Och om det hjälper kommer jag att vara ännu nöjdare.

Du luktar!

Tisdag kväll: "Fy mamma vad du luktar gammal svett!" Jag har just sprungit hem från jobbet. I samma kläder som jag sprang i till jobbet. Nu ska jag skjutsa dottern till fotbollsträningen och själv fortsätta till gymmet för lite Body Pump. Onödigt att duscha innan tänker jag och packar lite fräscha kläder att byta om till. Inomhusträning i grupp kräver ändå lite hänsyn till andras näsor.

Dottern måste åka bil med mig och håller demonstrativt för sin näsa.

Mycket träningskläder blir det så här i vinterträningstider. Och att tvätta utomhusträningskläderna efter varenda pass känns onödigt slitsamt. Slitsamt för kläderna och slitsamt för mig. Visst maskinen gör jobbet, men det ska hängas, tas ner, vikas och läggas undan också.

Dottern får stå ut med skunkmamman.


Onsdag morgon: En hel tvättställning med bara mina träningskläder. Nackdelen med funktionskläder är att de tenderar att lukta skunk, om än i något dämpad form, också efter tvätt - något tips någon?

Mitt emellan

Mitt emellan hit och hem. En transportlöpningsdag. Mitt emellan is och barmark. I dubbade skor.

Jag vill ha antingen eller. Is eller barmark. Barmarken känns retfull när jag valt att springa i dubbade skor. Men när de värsta ispassagerna kommer är jag glad över den säkerhet piggarna under mina sulor ger mig.

Varken vinter eller vår. Så är läget. Jag tycker om vinter. Jag älskar vår. Jag gillar inte mellanläget.