Gnissel och gnäll

Jodå. Vid den här tiden på året är det helt normalt att springa långpass och tänka att hur f-n ska jag orka 42 kilometer om ett par månader. I alla fall helt normalt för mig. Så också i år. Så också idag. Benen och rumpan tycker liksom att det räcker redan efter twenty-something.

Det som dessutom tillkommit för mig är en liten gnagande oro över gnisslande fotleder. Det känns inget alls i början av passet och aldrig på kortare pass. Men någonstans vid femtonkilometerspasseringen börjar gnället. Fotledsgnissel. En slags känsla av låsning och till slut riktigt ont. En tanke far genom min långpasströtta skalle; Är det verkligen smart att utsätta mina 47-åriga fotleder för 42 kilometer asfalt? Sedan tänker jag att man ju faktiskt kan kliva av om det blir överjävligt.

Den enda motmedicin jag känner till är stretch. Så mera stretch får det bli.

Vilken cirkus

Jag trodde att jag skulle bestämma över min egen tid. Jag trodde att jag skulle få tid över till det jag vill göra. Träna mitt på dagen till exempel. Visst är jag glad att jag har mycket att göra. Nu när jag är min egen. Men nu när jag är min egen måste jag säga nej för att få egentid. Det vågar jag inte riktigt. Än. Är rädd att uppdragen ska ta slut. Rädd att uppdragsgivarna ska surna till om jag inte levererar snabbt och som de vill. Ibland blir det cirkus. Som denna vecka. Och träningen får stå tillbaka lite.

En helt annan och annorlunda cirkus som avkoppling. Cirkus cirkörs knitting peace. Så vackert och poetisk. Och lugnande för en själ som befunnit sig mitt i en jobbcirkus. En själ som behöver varva ner.

Back in the saddle

Tillbaka på cykelsadeln alltså. Bokade tidigt i morse en av de eftertraktade spinningcyklarna till Sofies klass. Åkte direkt från jobbet till gymmet. Sörplade i mig en smoothie från det lätt horribla Café Våga, ett mat-hak som hör ihop med simhallen som hör ihop med gymmet. (Jag har aldrig förstått hur man kan bada, mumsa lite pommes frites och korv och sedan bada igen. Jag är nog löjlig, men jag tycker det känns ofräscht på något sätt. Flottig mat och badhus hör liksom inte ihop för mig).

Café Vågas smoothies är nog inte av den allra nyttigaste sorten, men jag behövde energi. Energi för att kanalisera all den undertryckta träningslust som ansamlats under tre dygns konstant magont och ett dygns återhämtning. Sammanlagt fyra dagar utan träning. Det händer väldigt sällan. Fyra dagar är en evighet av ofrivillig vila. Ja, jag vet - jag är en endorfin-junkie. Och på den där cykelsadeln fick jag precis den endorfin-kick jag behövde. I am back.

Rost i plåtmagen

Det är så lätt att ta för givet. Inte tänka så mycket på hur man mår när man mår bra.

Jag har en plåtmage. Som klarar det mesta för det mesta. Men inte alltid. Någon gång ibland rostar den ihop.

Det jobbiga med "ont i magen" är inte bara att det gör ont. Det jobbiga är också att det oftast är ganska svårt att fatta varför. Vårt sensoriska (kännande) nervsystem i buken är ganska oprecist. För det är ju inte meningen att vi ska känna när tarmarna rör sig. När vi väl känner något är smärtan (oftast) diffus och svårtydd. Det är inte som att ha ont i en tand. Då vet man liksom var man har ont och varför.

Sedan i torsdags har jag haft en molande smärta i min mage. Intensiteten varierar men obehaget är konstant. Jag förstår inte varför och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Mer än att äta snälla saker, ta det lugnt och vänta. Inte stressa upp mig över att inte kunna träna (för så ont gör det faktiskt).

Ont i magen hör ofta ihop med stress. Det vet jag. Och visst har jag stressat en del på senaste tiden. Men min plåtmage brukar klara mer än så. Ätit min gröt har jag också.

När jag tycker som mest synd om mig själv berättar min vän att en gemensam bekant och duktig löpare har fått leukemi. Senast jag pratade med honom var efter midnattsloppet. Han var besviken över en betydligt sämre prestation än förväntat. Det fick sin förklaring. Och jag fick lite perspektiv. Jag har bara lite ont i magen. Jag har bara missat några få löppass.

Den som väntar på Yoga

Jag har tappat bort yogan. I alla fall den regelbundna. Det var enklare när jag jobbade på mitt förra jobb och bara tog hissen ner varje måndag klockan fem. Mellan fem och sex gav Vaike instruktioner som jag gjorde mitt bästa för att följa. Ibland ramlade jag ihop i en hög när tår och fotvalv krampade. "Det är för att du är en stel löpare" sa Vaike lugnt.

Nu, när jag inte jobbar nära den hissen längre, har jag lite svårt att få plats med yogan. Den hamnar långt ner på prioriteringslistan över träning jag vill och behöver genomföra. Jag tror att det beror på att jag inte riktigt förstår på vilket sätt den är bra för mig som löpare. Och sådant vill jag veta. Sådan är jag. Ett enda stort "varför". Så när Skånskan-Sara tipsade om the runners guide to yoga - då nappade jag. Adlibris och några klick. Vänta på leverans.

Min nya yoga-bibel. Under yoga-boken en kokbok jag råkade klicka hem när jag ändå var på gång - "Om jag var din hemmafru". Den har jag länge varit lite nyfiken på.

En första genombläddring av yoga-boken säger mig två saker. Det första jag inser är att jag känner igen nästan alla positioner. Vaike var (är) alltså en bra instruktör för löpare. Det andra jag inser är att boken har precis det jag tror jag saknat för att få till yogan - motivationen. Visst, yoga är skönt - men det räcker inte riktigt för att det ska bli av. Men i min nya bok finns ett "why" vid beskrivningen av varje postion. En motivering till varför just den övningen är bra för en löpare. Motiveringar som kanske motiverar mig. Jag hoppas det.

Tänker att jag säger hej då

Jag väntar tills det blir mörkt. Inte för att jag vill vänta utan för att jobb måste göras. Deadlines. Jag springer en kort runda. Hinner inte egentligen. Men vill. Vet att det är bra för mig. Vet att det tar udden av stressen. Särskilt om jag lämnar Garmin hemma. Särskilt om jag ser det som rekreation istället för ett steg mot ett maraton-mål.

Vädret är inte lockande. Jag tycker visserligen om snö. Men nu vill jag springa i vårluft - inte i isande vindar. Jag vill inte slira i icebugs. Men det är det jag gör. Jag vänder på tankemönstret. Tänker att jag säger hej då. Hej då reflexväst. Hej då mörker och snö. Hej då icebugs. Njuta (?) en sista gång liksom. Tills vi ses nästa vinter. Nåja, enligt väderprognosen tycks snön stanna veckan ut. Mina icebugs får nog stå framme lite till.

Copy-paste

Vi lever i en marknadsekonomi. Efterfrågan styr. Så egentligen är det väl vårt eget fel att vi har fenomen som tjejklassiker. Samtidigt påverkas vi av vad som erbjuds oss och av vad som finns runtomkring oss. Att det finns tjejklassiker, som är betydligt kortare än ordinarie sträcka, förmedlar en bild av vad tjejer förväntas åstadkomma i relation till vad killar förväntas åstadkomma. Och det blir en slags indoktrinering.

Jag har inget emot att kortare distanser erbjuds, men att de samtidigt får epitetet "tjej" - outrageous. Det är 2013. Därför har jag skrivit på här.

I övrigt känner jag att det inlägg Camilla skrivit i frågan helt förmedlar vad jag tycker och tänker. Copy-paste på det.

Det börjar bli för varmt för min lur-lösning

Jodå. Jag ser fram mot våren. Men min löparkropp trivs inte när det är för varmt och jag är alltid sparsam med kläder när jag ska ut och springa. Jag fryser hellre lite.

När jag springer lite längre vill jag gärna ha en bok i öronen. Via hörlurar. Och här kommer kraven som hittills varit lite svåra att uppfylla; Lurarna ska sitta kvar i öronen - också när svetten börjar droppa. Lurarna ska inte skava och göra ont. Helst ska de hålla ett tag också. Det brukar löparlurar tyvärr inte göra. Anar att det beror på fukten. Fast sportlurar borde väl ändå vara gjorda för att klara lite svett?

Just nu äger jag inga löparlurar. Åtminstone inga som är hela. Men jag har tre par a-Jays (det blir lätt så när man glömmer lurar hemma, har låångt telefonmöte inbokat och råkar ha en butik som säljer a-Jays utanför kontorsporten). A-Jays är jättebra till telefonkonferenser, men sitter absolut inte fast när man springer. Särskilt inte när svetten bryter fram. Under vinterhalvåret har jag löst problemet med en mössa över. Eller som idag - en buff. Men till och med buffen kändes för varm. Jag måste hitta en annan lösning. En lösning som fungerar i soligt vårväder.

En gång när min man högg ved hade han tejpat fast sina hörlurar med silvertejp. Kanske något att ta efter?

Reset

Med detta demolerade gem har jag tryckt "reset" igen och igen. I ett litet hål på vår router. I ett annat litet hål i en grunka jag köpte i går - en Netgear WiFi range extender, som skulle hjälpa vårt trådlösa nätverk att nå en del avlägsna hörn av vårt hus. Bland annat det hörn där vi har vår TV. Och till sist i ett litet hål i en Viasat-grunka som skulle ge oss ViaPlay. 

Inte för att vi tittar så mycket på TV. Men det skulle liksom vara gratis om vi lät bli att säga upp abonnemanget. Viasat lovade dessutom att en tekniker skulle komma hem till oss och se till att alltihop funkade. Teknikern var här i torsdags. Idag har jag spenderat många timmar i kö till support och i samtal med support. Viasats support. Vår internetleverantörs support. Och Netgears support. Har jag fått det att fungera? Nej.

Till slut, efter alla dessa supporttimmar har jag (som enligt min dotter är teknikefterbliven) äntligen förstått hur sakerna hänger ihop. Och nu när jag förstår inser jag att det inte kommer att fungera. Hur mycket jag än försöker. Hur mycket jag än trycker in demolerade gem i olika reset-hål.

Så jag lägger gemet åt sidan. Jag snör på mig löparskorna. Jag känner att mitt humör behöver en reset och tänker att för just det ändamålet är adidas marathon mycket mer passande än ett utböjt gem.

Mellanmål eller efterrätt?

Undrar om Yollibox är ett godkänt mellanmål? Hmm. Den smakar nog liiite för gott för det. För bra för att vara sant.

70% yoghurt. Bara naturliga ingredienser. Mosade jordgubbar. Det låter väl som ett bra mellanmål? Men nu råkar ju socker också vara naturligt och tillsammans med mjölksockret är det 17 gram sockerarter i 100 gram frozen yoghurt. Kanske låter det mer som en efterrätt ändå. Eller?

Vad är det...

...som ger lätt ångest innan och härligt endorfinrusig nöjdhet efteråt?

Ett väl genomfört kvalitetspass som stavas T R Ö S K E L.

Beskrivningen kan i och för sig gälla en del andra pass också...

Mellan målen

Frukt duger inte riktigt. I alla fall inte bara frukt. I alla fall inte om man tränar mycket. Mackomanen i mig vill gärna äta mackor mellan målen. Som mellanmål. Madde, som fortsätter granska min kost, har gett mig i uppdrag att komma på alternativa mellanmål. Allra särskilt de som äts i samband med träning. Jag kommer på keso med banan (hmm, kreativiteten i den idén känns sådär...). Sedan är det stopp. Vad äter folk? Vad äter löpare?

Döttrarna häller ibland i sig proteinpulverblandningar efter träning. Det vill inte jag. Vanlig mat tack. Helst mackor...

Varför måste jag?

Lugn distans. Gärna kuperat. Så står det i min tränares instruktion. Jag har grym träningsvärk i baken. Och i låren. Lördagens pump visste var den tog. Benen är nog lite långpass-trötta sedan gårdagen också.

Jag får för mig att leta fram och ta på mig mina Newtons. Lite inspirerad av Staffans inlägg om löpteknik. Skorna är till för löpning på framfoten och jag brukar gilla dem i några kilometer. Då upplever jag steget som studsigt, lätt och härligt. Men efter en stund känns skorna mest hårda under framfoten. Kanske är det jag som inte riktigt orkar hålla tekniken.

Hursomhelst. Idag ska jag ändå springa ganska kort. Så iväg far jag. Med Newton-studs. Det går lite fortare än jag tänkt mig. När jag vänder hem igen bestämmer jag mig för att dra ner lite på tempot. Men. Vid foten av den längsta backen - cirka 850 meter lång (visserligen med ganska modest lutning), kommer jag ikapp en löpare. Han springer egentligen inte långsammare än jag, men jag bara måste om. Väl om måste jag dra på. För jag vill ju inte att han tar rygg. Eller - ve och fasa - springer om mig i sin tur. Vad är det i mig som får mig att ta så korkade beslut? Lugnt ska vara lugnt. Man behöver inte tävla jämt. Särskilt inte i en lång uppförsbacke under ett återhämtningspass.

Fotvård kan behövas

När jag var runt tjugo jobbade jag som vårdbiträde på ett servicehus (ett självständigt boende för äldre alltså). Ibland fick man eskortera tanterna (för det var mest tanter som ville) till fotvården. Fotvård. Pimpsten och nagelklippartänger. Det var något för gamlingar det.

Med åren har jag lärt mig att fotvård nog kan vara bra också innan pensionsåldern. Särskilt om man tänker sig att springa lite längre sträckor på de där fötterna. Särskilt inför långa lopp. Eller långpass.

Det sitter djupt rotat i mig att man ska klippa av tånaglarna rakt. Tror det var något om att nageln kan växa in i tån annars och ge nageltrång. Om det är sant vet jag inte. Men jag klipper i alla fall tånaglarna rakt av. Vilket leder till att nageln, när den växer ut, får vassa hörn. Ett sådant vasst hörn störde mig idag. Och påminde mig om vikten av regelbunden fotvård när man tänker sig långpass.

Efter passet. Före saxen. Det är "ringtåns" nagel som stuckit hål på den mittersta tån. Naglarna har klippts nu. Redan innan jag hoppade in i duschen faktiskt. Rakt av igen. För man vill ju inte få nageltrång.

Tänker att jag kanske ska plocka fram mitt fotbad nu ikväll. Det med inbyggd massage. Och en fotfil. Någon pimpsten har jag inte. Än.

Kroppskontroll

Vad kroppskontroll verkligen kan innebära får jag ett prov på från första parkett i Globen ikväll. Cirque du soleil. Orädda. Smidiga. Atletiska. Men framför allt med en helt sanslös kroppskontroll. Jag tycker egentligen inte särskilt mycket om cirkus. Men nycirkus - det älskar jag! Det är vackert, poetisk, humoristiskt och imponerande. Och djuren slipper.

Vad som är upp och ner och fram och bak på sin egen kropp kan vara bra att ha koll på när man tränar. Om än kraven på kroppskontroll är rätt långt ifrån dem som cirkusartisterna behöver uppfylla.

9.30 på morgonen står jag längst fram i pump-salen och inser två saker - att det är ett tag sedan jag var där senast och att det släppts en ny release sedan sist. Pump är pump och jag har kört det i många år nu. Jag tycker mig ha hyfsat bra koll på hur övningarna ska utföras för att vara effektiva och för att inte skada. Däremot har jag förstås inte alls koll på den nya releasen. Det tycks alla andra ha och instruktören säger inget om vilka övningar som kan vara lite tyngre än vanligt och vad som eventuellt är lite lättare än det brukar. Jag lassar på mina vanliga vikter, men med viss tvekan.

Jag kommer att ha träningsvärk i bröst, lår, rumpa och triceps imorgon. Rygg och axlar får jag nog lassa på lite mer på nästa gång. Biceps får jag av någon anledning sällan träningsvärk i trots att jag brukar vara totalslut under passet.

Vilken färg?

Egentligen behöver jag inte nya löparstrumpor just nu för jag har ganska många. Men har man fått en rabattcheck från strump-favoriten Gococo så...

Jag loggar in. Jag velar lite. Vilken färg ska jag ta? Lime gillar jag. Jag har flera par. Och det kan ju vara bra. Om en strumpa kommer bort och sedan en till kan man ju göra ett nytt par.

Äh. Jag gör beställningen senare tänker jag. Och går och byter om för ett backpass. Jag rycker fram ett lime-färgat Gococo-par ur strumplådan. Hoppsan. Den som parat strumpor senast har inte tagit hänsyn till de små bokstäverna R och L som finns invävda och där står jag nu med två högerstrumpor. Två vänsterstrumpor ligger i tvätten - dem sprang jag i igår. Var det kanske därför det gick så trögt?

Då bestämmer jag mig. Nästa Gococo-par får bli rosa. För några sådana har jag inte. Allt för att parningen ska gå rätt till efter tvätt. Att upplysa om betydelsen av R och L för strump-pararna tror jag har begränsad effekt. Och sannolikheten att man tappar bort en höger och en vänsterstrumpa och står där med ett helt par kvar - om man råkar ha två par av samma färg, den är nog en sak i teorin och en annan i praktiken.

Bild lånad från gococo

Omvänd inbiten mackoman?

Jag trodde väl aldrig att jag skulle börja äta gröt. Att jag dessutom skulle gilla det var helt otänkbart. Men jag provade. Och jag fastnade. Jag fastande så hårt att jag till och med hade med mig min grynblandning och min grötgryta till fjällen.

När jag för några månader sedan svarade på ett frågeformulär om min kost för att få lite kostråd av Madde identifierade hon mig som mackoman. Det kom nog inte som någon överraskning egentligen. För jag gillar mackor. Ett gott surdegsbröd med ost och tomat - mmm. En baguette med Brie och salami - mmm. En grillad ciabatta med chèvre och rödbetor - mmm. (Ostoman är jag också...). Men att äta mycket mackor, ibland både till frukost och lunch, är kostmässigt inte det bästa. Enligt Madde. Och jag vet att hon vet vad hon pratar om. Det var hon som fick mig att testa gröten. Och jag är tacksam.

Mitt vanligaste frukostbord. Gröt på minst tre gryn (fiberhavre, dinkel och råg just nu), linfrö och gojibär. 1 dl grynblandning till 2 dl vatten. Lite salt. Koka i 7 min. Frysta blåbär får tina i den varma gröten. Ett kokt ägg till det. Sen kan jag äta en macka till lunch ;-)

Kommer surt efter

Inte helt oväntat behövde jag jobba ikapp efter att ha smitit till fjälls några ynka dagar. Inte helt oväntat ledde det till träningsvila. Ett val jag helt enkelt kände mig tvungen att göra. Men imorgon... Imorgon är en annan dag. En ny dag.

Känner för vardag

Jag har inte varit borta särskilt många dagar. Jag har inte varit ur min vanliga rutin särskilt länge. Ändå längtar jag tillbaka in i den. Vardagen. Med träningsplanering à la Nilsson och lite lagom nyttig och regelbunden mat. Det blir lätt lite väl mycket av det goda i en fjällstuga - i alla fall när man är många och när var och en vill bidra med sina favoritgodsaker. Inget fel i det - semester är det ju inte var dag. Men nu känner i alla fall jag för vardag. Och tur är väl det för vardag it is.

Springa är enklare

Nybörjare. Men ändå inte. I alla fall länge sedan jag åkte längdskidor. Så länge sedan att bindningarna jag minns var stålfjädrar som satt runt hälen.

Första turen på nya skidorna är bakhal. Fel valla? Vallan är samma som makens - han har underligt nog fäste. Kan det vara mina nya skidor som är fel? För hårda så att jag inte orkar trycka ner spannet kanske? Eller är det helt enkelt åktekniken som brister?

Jag konsulterar en expert. Karin Lamberg, landslagsåkare på 80-talet, ger mig en lektion. Hon testar mina skidor också - de är tydligen perfekta. Hmm. Tekniken är det sämre med. Bra. Då har jag något att jobba med. Jag börjar med de stora grejerna, som tyngdpunktsförflyttning. Det där med att inte sticka ut rumpan får komma senare.

Springa är helt klart enklare.