Namnsdag i vatten och slask

Min räddande ängel Ingmarie tog med mig på poolparty idag. Sjuttio minuter vattenlöpning och minst hundra minuters oavbrutet prat om ditt och datt och om träning. Som balsam för både själ och vad.

Vaden ville inte långpass idag. Spädde på vattenlöpningen med långpromenad med min käre P och vår helghund. Det var nästan lika blött ute som i poolen. Snömonstret blev slaskmonster. En otrolig evighetsmaskin som inte tröttnar på att springa hit och dit och nosa här och där. Tänk att ha hälften av den energin.

Väl hemma väntade mig en överraskning...

Tonårsdotter, den yngre, hade bakat namnsdagstårta medan jag och P promenerade med monstret. Jag blev så glad...

...och den var så god att det blev två bitar. Enligt senaste iForm bränner vattenlöpning extra mycket energi - tur!

Tränare I. Nilsson ser ansvarsfullt till att adepten inte slöar till bara för att vaden krånglar lite och lånar snällt ut en våtväst till mig. Kanske blir det besök i en bassäng nära mig redan imorgon? För förvånande nog gillar jag vattenlöpning. Jag var mycket skeptisk innan jag provade. Inte till nyttan - den förstår jag, men det verkade SÅ tråkigt. Precis samma inställning som en del icke-löpare har till löpning...

Irrationellt

Body Pump på morgonen. Efter pumpen annat pass i samma sal. Jag förundras över det irrationella beteende som många uppvisar. De vet att de får plats allihop, för de har bokat. Ändå har de bråttom in i salen och är minst sagt ivägen när vi "pumpare" ska ha undan våra vikter och step-brädor. Vissa lägger till och med sina överdragskläder och ryggor på step-brädestaplarna - innan de är färdigstaplade - hur rationellt är det? Likadant brukar det vara i den trånga spinningsalen. Nya klassen in innan den förra ens börjat gå ut. Visst, man kanske vill ha "sin" speciella cykel, men om alla snällt köar utanför så borde det ju ordna sig alldeles rättvist ändå.

Jag tänker också på mannen jag stötte in i på Arlanda. Bokstavligen. Irrationell som han var fick han för sig att stanna just efter rulltrappan, med sin stora resväska på tvärs, för att ta upp biljetten. Var han hade tänkt att vi som befann oss två tre rullande steg bakom honom skulle ta vägen - det förstår inte jag.

Kanske är människor extra irrationella när de reser? Jag tänker på trängseln vid bagagebandet. Om alla tog tre steg tillbaka och lämnade lite space vid bandet så skulle det ju gå hur smidigt som helst.

Parkeringsplatser på vintern. Inga linjer syns. Om alla ställde sina bilar med lagom avstånd till en annan bil istället för "löst" så skulle vi kanske slippa alla luckor som man nästan får in en bil i, men bara nästan.

Nä, nu har jag fått i mig lite kaffe och gnällhumöret lämnar så sakta kroppen...

Mot Vätternrundan?

Andra spinningpasset denna vecka. Ska jag satsa på Vätternrundan istället? På min 5-växlade damhoj?

Tid hos Naprapat-Fredrik på måndag. Han hjälpte mig med knäskadan 2006. Kanske kan han få mig på rätt spår igen? Maratonspåret.

Lyssna, höra och förstå

Man ska lyssna på kroppen säger de förnuftiga. Jag hör att min kropp vill springa. Jag lyssnar lite på vaden och hör att den är lite lätt tveksam till idén. Men bara lite. Nu sitter jag här efter nio kilometer och har ganska ont. Tre dagars vila räckte inte.

Så här glad var jag innan passet. Inte riktigt lika uppåt efteråt...

Imorgon är det testpass på löpandet enligt schemat. Vecka åtta ska jämföras med vecka två. Vaden säger spinning istället. Ska jag lyssna på vaden eller löparhjärtat? Får nog bli en liten diskussion med tränare Nilsson.

Jag är glad att det bara är en liten krämpa jag har, men de små krämporna är svåra att lyssna till och tolka rätt. Om man låter varje liten signal stoppa träningen blir det nog inte mycket av. Samtidigt finns ju risken att en liten krämpa utvecklar sig till en verklig skada om den ignoreras.

Gestaltterapi idag. Jag tränar på att lyssna inåt Och att låta det jag hör inifrån, från andra platser än intellektet, få större plats. Att lyssna inåt är inte min bästa gren. Yoga kan hjälpa till lite och vara ett komplement till terapin tycker min Ingrid. Men det är nog inte vaden hon tänker sig att jag ska lära mig lyssna till...

Alternativ

Alternativ borde betyda möjlighet att välja. Alternativ träning kan vara bra för att spara och stärka kroppen, hel eller inte, sägs det. När kroppen inte är hel känns kanske inte alternativ träning som ett helt fritt val - jag vill ju hellre springa. Tredje dagen utan löpning, men med alternativträningen hemma-core. Egentligen är det ett fånigt "problem", några få dagar utan löpning. Hittills. Vaden fortfarande öm, men imorgon ska jag testlöpa - håll tummarna för att det håller!

Vissa alternativ orkar jag inte riktigt hantera. Jag väljer till exempel inte pensionsfonder, trots att jag vet att jag borde. Jag tycker att de många valmöjligheterna och alla alternativ som erbjuds oss kan vara stressande. Samtidigt som man väljer, väljer man bort. Kanske väljer jag fel? Tur att man sällan får facit. Och att inte få välja vore förstås mycket värre.

Imorgon gestaltterapi - jag tränar mig på att känna efter vad jag vill. Och det handlar inte om pensionsfonder.

Spinningsekunder

Tidsenheterna heter likadant i spinningsalen som i alla andra sammanhang. Minuter och sekunder. Men det kan väl inte vara samma? "Bara tjugo sekunder kvar" peppar spinning-Donia. "Håll i nu; tre - långt mellanrum - två - ännu längre mellanrum - ett - längst mellanrum - Å skruva av/sakta ner". Spinningsekunder ÄR mycket längre än vanliga sekunder. Jag är säker.



Spinning är för mig nästan synonymt med rehab. Under min knäskadeperiod var spinning överlevnad för min träningskrävande själ. När jag kan springa väljer jag mycket hellre det. Nu är det vaden som ska vila lite. Känner mig fortfarande öm, men hoppas kunna springa lite senare i veckan.

För att boka plats på spinningen på mitt gym måste man vara sekundsnabb. Mätt i vanliga, korta sekunder. Tjugo cyklar finns det. Inte säkert att man får tag i en cykel ens om man är på enterknappen så fort internetbokningen öppnar. Var försent ute i morse, men chansade och åkte till träningssalen utan bokad cykel. Jag fick en. Och fyra andra var tomma! Alltså uteblev 25% av de som förbokat. Det sägs att man ska bli avstängd om man bokar utan att dyka upp, men jag undrar lite.

Hjälpt eller stjälpt av klackar?

Jag är inte den långa ståtliga typen. Och att shoppa snygga skor är en av mina laster. Ofta blir det höga klackar.

När jag hade problem med mitt knä och skaffade inlägg förmanade ortopedtekniker-Janne mig runt mitt val av vardagsskor. Platta skor som rymmer inlägg var hans råd. Jag har inte lytt just det rådet kan jag avslöja. Däremot är jag noga med inlägg i löparskorna.

Klackarna på kängorna jag har idag är ungefär 7 cm vilket gör mig 165 cm lång!

I min släkt skämtas det ibland om att pimpinetta faster Ingrid inte kan gå utan klackar, ens inomhus - hon har förkortat sina hälsenor heter det. Inte riktigt sant tror jag. Just faster Ingrid joggar ibland, 70 år gammal. Det gör inte de andra fastrarna vad jag vet.

Faktum är att med min lätt ömmande hälsena (höger ben) och smärtan i vaden (vänster ben) känns det underbart att sätta på sig höga klackar. Avlastande och smärtfritt. Att det sedan kanske inte är så bra i längden, det kan jag nog någonstans förstå.

Fel beslut?

Gårdagens hundpromenad i snöstorm på oplogade vägar gav mig ångest inför dagens långpass. Men när jag vaknade idag sken solen. Och jag fick tillbaka löplusten. I mjuka Asics med broddar kändes vänster hälsena helt OK. Tåhävningarna tycks ha gjort susen. Underlaget var inte så tokigt som jag befarat och jag sprang med lätta steg, om än inte så fort.

Då plötsligt small det till! Intensiv smärta i höger vad. Den kom från ingenstans, från ett löpsteg till nästa, och jag tvingades stanna. Stretchade lite och funderade på om jag skulle vända hem. Planen var två timmars löpning och jag hade kommit 2 km... Bestämde mig för att springa vidare en bit och känna efter lite. Det kändes bättre och jag spekulerade att det måste vara muskeln och ofarligt. Med lite små-ont i vaden sprang jag 20 kilometer till. Nu när jag har kallnat kan jag knappt gå! Känner mig lite dum som sprang vidare. Lite typiskt mig - svårt att ge upp trots att förnuftet säger att jag borde.

Smärtan är lokaliserad till vadmuskelns nedre del. Hittade denna bild som stämmer med var jag har ont - den ska illustrera vadmuskelbristning. Men jag gjorde ju inget - bara vanliga normala löpsteg! Hoppas det går över fort.

Mycket snö har vi. Undrar om jag någonsin sett så här mycket snö - ens i fjällen.

Kaninernas uteplats omges av grönt gallerstaket. Snön når ända upp till kanten. Som tur är smiter de inte fast de borde kunna.

Mitt val mat

Jag är kvinna. Jag är löpare. Jag har familj. Och jag är förvirrad... Vill Recipharm att jag ska köpa "Mitt val kvinna", "Mitt val sport" eller "Mitt val familj"? Det måste ju vara viktigt att man väljer rätt eftersom dessa vitamintillskott är så noggrant komponerade och uttänkta utifrån individens behov. Eller?

Tidvis äter jag som en vegetarian och då finns ju "Mitt val vegetarian". "Mitt val man" kommer jag väl aldrig att fundera på men så småningom blir det dags att beakta "Mitt val 55+" som möjligt alternativ. INTE. Jag väljer mat!

Texten på den svindyra drycken Vitamin Well säger allt tycker jag. Något i stil med "om du redan äter en varierad kost kan du dricka denna bara för dess goda smak".

Vitaminer är livsviktiga. Vi behöver dem och vi måste äta dem. Jag väljer mat som vitaminkälla istället för dyra piller eller drycker. Ett enda undantag - D-vitamin på vintern. Just den lilla rackaren är lite svår när solljuset saknas. Viktig för både skelett och immunförsvar.

Låg tyngdpunkt

Var sak har sin plats. Eller? För en snorkkare (en som transporterar sig löpandes alltså) kan den rätta platsen för saker flytta på sig. Att planera i förväg är ett måste.

Mycket skratt, god mat och gott vin med väninnor igår. Det goda vinet krävde att jag lämnade bilen på jobbet. Planen var att ta mig springandes till kontoret nu på morgonen. Snö och blåst hade kanske fått mig att tveka runt transportlöpning idag, om jag hade haft något val. Efter någon kilometer i nysnö insåg jag att jag inte tänkt på att ta med mig bilnyckeln. Tillbaka igen. Nåja, på så sätt blev löpsträckan lite längre och det är nog inte skadligt.

Mycket hann avhandlas. Livet i allmänhet och vår bransch i synnerhet. Det var inte Madame R som valde vinet - det gjorde kyparen. Vi lovade att inte avslöja för Madames franske make. Den mystiske Dr. K vill inte vara med på bild. Inte för att det är någon större risk att någon blir igenkänd från en bild tagen med min kassa mobilkamera.

Löpningen gick inte fort i odubbade skor (spara hälsenan-taktik) i ospårad snö. Så småningom kom jag fram. Belöningen: skön stretch i bastun. Nedpackade välplanerade kontorskläder. Nästan perfekt - allt utom BHn var med. Hmm. Idag har min siluett varit lite annorlunda, lite lägre tyngdpunkt liksom. Ingen har sagt något - det är tydligt att ingen lägger märke till mina boobs.

På väg mot kackel

You still have friends - sjunger Kate Bush och Peter Gabriel. Petra skrev intressanta tankar igår om att "hinna träffa den rätte" trots tidskrävande marathon-träning. Samma resonemang gäller den familj man kanske redan har och de VÄNNER man förhoppningsvis har många av.

Vänner, liksom kärlekar, kräver lite underhåll. Men det är det tusenfalt värt. Jag har visserligen träffat flera och nya vänner genom löpningen, men jag vill inte tappa de "gamla goda", kanske just för att de är icke-löpare. Det finns ju mer därute än löpning. Så ikväll bär det av för att träffa tre ex-kollegor som utvecklats till kära vänninor. Vi ses inte ofta, så kacklet blir enormt och aldrig sinande när det väl blir av. God middag och gott vin hoppas jag också på. Restaurang De Ville på Roslagsgatan ska vi besöka och undersöka.

Med maratonmålet som samvete har jag redan gjort träningen för idag - tröskelpass på löpband blev det. I odubbade skor, helt slirfritt och med endast lätt ömhet i hälsenan!

Passion och huvudvärk

Har just svalt en treo. Småhuvudvärk mest hela dagen. Inte ens kaffe hjälper. Tur att jag vilar hälsena idag. Tåhävningar och lite core framför OS kan väl passa.

Min dag började mycket inspirerande med nätverksfrukost med Passion for Business. Vi affärskvinnor (jo, jag erkänner - jag känner mig aningen udda i sammanhanget) äter frukost medan intressanta människor underhåller och inspirerar med kloka ord.

Idag pratade Pia Lanneberg om "personligt varumärke", ett litet smakprov inför en kurs hon håller. Hon påminde oss om att det finns mycket information lättillgänglig på internet och att det gäller att se till att internetbilden stämmer med den bild vi vill förmedla av oss själva. Jag tror nu inte att denna blogg ingår i mitt varumärke - den är ju under halv-pseudonym. Kanske är jag naiv. Nåja, jag är mig själv i bloggen - den lätt träningsnördiga halvan av mig får utrymme.

Pia pratade också om att ett vanligt och modernt sätt att hitta nytt folk är via ryktesrekrytering. Det gäller att känna rätt personer och att de personerna känner en på ett sådant sätt att de sprider "rätt" rykte - ett ryckte i linje med det varumärke man vill förmedla. Om man nu vill ha nytt jobb.

Ingemar Gems pratade om könsroller och makt. Han förespådde att vi kvinnor skulle ta över makten inom tjugo år, men att vi skulle göra det genom att "maskuliniseras" i vårt beteende. Han oroade sig för att kvinnliga egenskaper (empati och annat "mjukt") inte skulle få den plats de behöver.



Sist Ebba Lindsö. Kvinnan som ledde gubbväldet Svenskt näringsliv under en period. Jag fick en helt ny bild av henne jämfört med mediabilden och köpte genast hennes bok. Välj alltid med hjärtat var hennes råd. När hon, efter en framgångsrik karriär, lät sig övertalas och smickras till hövdingskapet för Svenskt näringsliv var hjärtat motsträvigt. Organisationen hon skulle leda var nog rätt motsträvig den också. Och det blev ju inte bra...

Complaint department

I´m not the complaint department... Idag har jag haft Lykke Lis textrad på "repeat" i huvudet. Funderar på varför det är så. Jag har inte lyssnat på den på ganska länge. Vad triggar sådana associationer? Kan komma på en eller ett par orsaker. Men det är jobb - not blogg material.

Lykke Lis "Youth Novels" är en skiva jag tycker mycket om. Från 2008 tror jag den är. Väl värd att upptäcka också 2010 för den som missat.

Min tur att klaga lite. Min hälsena trilskas. Har känt en lätt ömhet som irriterat mig lite under ett par veckor sisådär. Efter gårdagens sliriga intervaller och dagens transportlöpning, med insprängda stegringslopp, gör det direkt ont. Straxt ovanför senans hälfäste.

Jag skulle vilja byta från icebugs till andra skor - misstänker nämligen "bugsen" lite. Att överge dubbarna när det vintriga underlaget envist täcker marken möter dock lite motstånd i min hjärna. Broddar till mina Asics gel Kayano kanske är ett alternativ tänker jag.

Alkilles häl och min hälsena. Kanske är det sliret i sig som överansträngt en svag punkt på min kropp? Det är inte första gången just denna sena bråkar. Vila har hjälpt - men det har jag förstås inte lust att ta till.

Ingmarie beordrar excentriska tåhävningar - jag lyder med stor flit.

Hur smärta upplevs

Hyfsad träningsvärk har jag idag. Orsakad av body pump. Jag gillar känslan, i alla fall när den är så där lite lagom. Det är en positiv smärta. Ett slags träningskvitto. Fånigt kanske, men så känns det.

Egentligen är ju smärta kroppens sätt att säga "låt bli" eller "akta dig". Ett sätt att skydda mot skada och att signalera att nu är något fel. Smärta kopplas därmed starkt till oro och oron förstärker smärtan. Man brukar prata om smärtans psykiska komponent. Just när det gäller träningsvärk lär nog den psykiska komponenten vara rätt svag. Eller kanske till och med omvänd - vi vet att vi gjort något som är bra för kroppen. I alla fall på sikt.

Vad som orsakar värken i träningsvärken tycks ingen riktigt veta. Att det skulle vara små muskelfibrillbrott och en lätt inflammation tror vissa. Andra hävdar att muskelfibrerna inte alls skadas utan växer och förbereder sig för nytt hårt arbete och att smärtan snarare är en tryck-smärta. Svullna muskelfibrer pressar på tryckkänsliga nerver.



Meningarna tycks också gå isär om det är bra, neutralt eller dåligt att träna med träningsvärk. Jag tycker i alla fall att det känns bra att träna, förutsatt att jag inte gör exakt samma sak som gav värken och att smärtan inte är av "dagen efter maraton"-intensitet.

Idag trotsade jag träningsvärken med power yoga följt av motionärslige-Petras intervall-blandning. Yogan var skööön, trots att jag var grymt stel. Löpningen genomfördes med varierande känsla. Konstigt nog gick de korta och snabba intervallerna bra, medan de lite längre var mycket sega - kanske berodde det mer på skiftande underlag (kortisarna på plogad konstgräsplan, de längre på slirig cykelväg) än på pump-trötta muskler?

Kärlek alla dagar

Alla hjärtans dag. Ytterligare ett köpmännens påfund. Att köpa hjärtformat godis, små gulliga nallar med hjärtan eller svindyra rosor, prishöjda dagen till ära, till varandra för att visa sin kärlek. Köpa. Visst kan man göra det. Och visst är det härligt att visa sin kärlek och att få kärlek visad för sig, men alla andra dagar är också bra. Kanske till och med bättre.

Redan söndag. Lite restnoterad träning jämfört med veckoplanen. Har inte hunnit med pump tidigare under veckan. Och med bara tre utförda löp-pass, jämfört med planens fyra, fattas det ca 11 km löpning också. Att bestämma mig för pump var enkelt - I like! Kompenserade därefter löpkilometerbristen med en långpromenad med min älskade P. Jag tänker att det passade bättre på all hjärtans dag än ett ensamt löp-pass i snömodd. Som sällskap hade vi familjens nya gulleplutt. Tonårsdotter ska vara helgmatte är det tänkt. Nästan nio kilometer promenad blev det. Kanske dubbelt så långt för vovven, som sprang hit och dit och fram och tillbaka, fylld med energi.

Söta vovven som vi hoppas ska vara hos oss många helger framöver. Kanske kan han bli min springkompis också?

Kungen och drottningen

Dagen då Kungsholmen skulle erövras. Ett MarathonMia-initiativ. Med Bernt som kartläsare. Eller papperslappsläsare. Med alla Kungsholmens gator nedtecknade på papperslappar i en uttänkt ordning tog Bernt täten och guidade ca 30 morgonpigga löpare. Jag var med de första 2.5 milen. Några springer nog än. Gissningsvis finns det åtta mil väg på Kungsholmen.

Drottning-to-be Mia väntar på kaffesugna löpare.

Ännu ett långpass avverkat i gemenskap. Jag börjar bli bortskämd. Tack Mia! Tack Bernt! Tack alla ni andra som hjälpte till att prata bort tiden. Vädret var inte det bästa. Inte heller underlaget. Men det gjorde inget.

Jag är själv

Pia Johansson, skådespelaren, lär ha besvarat kyparens fråga "Är du här ensam?" med ett "Nä, jag är här själv!". Det är en klar distinktion i det tycker jag. Ensamhet är negativt, självständighet positivt.



Själv tycker jag det är jobbigt att gå på restaurang ensam. Eller bio. För det är just ensam jag känner mig då. Jag trivs visserligen i mitt eget sällskap men misstänker att andra tycker synd om mig. Titta-på-henne-där-hon-har-inga-vänner-i-hela-världen. Typ. Jag fattar att det är dumt att fundera över vad andra tycker, och allra särskilt dumt att bry sig om vad för mig okända människor tänker. Ändå känns det inte bekvämt. Jag jobbar på det. Ensamma restaurangbesök tränar jag ibland på när jag är på resande fot. Än så länge behöver jag ha en bok att gömma mig bakom, men snart så...

Ikväll är jag själv. Tonårsdotter modell yngre är på midnattsturnering i fotboll och pappa lagledare är med. Tonårsdotter modell lite äldre är visserligen hemma (än så länge), men instängd med msn och mobil på sitt rum. Inte i sin mest mamma-sällskapliga ålder.

Jag tycker det är skönt att vara själv ibland. Jag gör som jag vill. Ikväll vill jag:
1. Läsa ikapp några bloggar
2. Köra lite Core
3. Titta på TV (det gör jag nästan aldrig annars)
4. Äntligen läsa den där Damernas Värld jag köpte för två veckor sedan (den som jag skulle krypa upp i soffhörnet med). Och resten av Runners world kanske.
5. Skriva brev till faster.
6. Få ordning på alla foton.
7. Ladda in fler skivor i iPoden
8. Gå och lägga mig tidigt. Kungsholmslöpning imorgon.

Tidsoptimist jag? Nåja, de tre första punkterna ska jag nog klara av... Och den sista.

En hobby som kräver underhåll

Vid lunchbordet häromdagen pratade vi hobbies. Min kollega fröken F är en mycket duktig marathonlöperska och jag pinnar ju på så gott jag kan. Som vanligt var omgivningen förundrade över hur vi orkar hålla på, fröken F och jag. Visst är det lite irriterande med folk som ser en som underlig bara för att man springer regelbundet? Fröken F förklarade tålmodigt: "löpning är inte en hobby man kan stoppa undan och ta fram då och då, det är ju inte som en modelljärnväg precis. Vi kan inte hålla på lite, lägga undan, ta fram igen och fortsätta där vi var. Vi måste underhålla eller börja om från början". Det var bra sagt tycker jag.

Extremt är relativt till vad som anses vara norm. Med nästan 20 000 startande enbart i Stockholm marathon är väl marathonlöpning snarare en folkrörelse än en extremsport kan man tycka.

Några bloggbekantskaper har öppnat mina ögon för att man kan ta sin löpning till ännu längre distanser - ultra. Människor med ett ovanligt passionerat förhållande till en hobby som kräver mycket tid. En hobby som inte lämpar sig att stoppa in under sängen eller lägga ifrån sig i stick-korgen. Säkert underliga i mångas ögon, de där ultralöparna. Jag är fylld av beundran snarare än "hur-kan-dom"-undran.

På lördag ska jag följa med några av ultrorna en liten liten bit på vägen i deras erövran av hela Kungsholmen. Varje gata ska det springas på. Ett MarathonMia-initiativ.

Min undanstoppbara hobby. En lätt underlig halsduk i svart lingarn håller på att ta form.

Rörlig mark under fötterna

OK. Vintern vinner. I alla fall tillfälligt. Underlaget passar inte för kvalitetsträning. Trots vacker vinterdag sprang jag dagens pass inomhus.

Tröskel på löpbandet. Fem kilometer precist och exakt på mjölksyratröskeln. Eller i alla fall med en puls straxt under den som Christer på sport support center angivit som min anaeroba tröskel.

Psykologiskt är den andra halvan av tröskelkilometrarna enklare än den första. Så fort jag passerat 2.5 kilometer känns det lättare, trots att jag höjer farten lite. Så mycket sitter i huvudet. Hur tränar man huvudet? Född tjurskallig - räcker det?

Petra skriver om köer till löpandet. Mitt problem är att löpbanden på mitt gym är tänkta för uppvärmning. "Endast 15 minuter vid hög belastning" står det på stora skyltar. Så är det på mitt andra gym också. Varför är det så? Varför kan man inte få vara inomhuslöpare i fred? Jag betalar lika mycket för mitt gymkort som alla muskelknuttar och knuttor (visserligen en spotstyver). Och det utan att göra anspråk på styrketräningsmaskinerna. Det finnas massor av cyklar och trappmaskiner, väl lämpade för uppvärmning. Det finns bara tre löpband. Men alla knuttarna och knuttorna vill helst springa...

Tittar på GE-galan. Tänker att det finns så många idrottsmän som lägger oerhört mycket tid och nästan all sin kraft på sin sport. De allra flesta får några minuter i rampljuset utan att vinna. Drivkraft och drömmar. Bara en vinner. Per gren. Tur att friidrott har många grenar. Hoppas och tror att erfarenheten berikar också dem som inte vinner medaljerna.

Underlagsletare

Stegringslopp finns insprängda lite här och där i träningsprogrammet Ingmarie klurat ut åt mig. I Szalkais program fanns och finns koordinationslopp. Olika namn på samma sak. Med fokus på löpsteget börjar varje stegringslopp långsamt. Gradvis ökas farten till nära max den sista biten av totalt hundra meter. Jogg tillbaka. Upprepa.

Ingmarie hittar inte på saker utan syfte (troligen inte Szalkai heller). Om jag inte är helt fel ute är huvudsyftet med stegringslopp/koordinationslopp att förbättra löpsteget. Att "bana in" rörelsemönstret som det heter i gymnastiksammanhang. Låter som en vettig grej för en tant, eller hur? Jag försöker fokusera på rak mycket, mycket lätt framåtlutad kropp, framskjuten höft och ett "högt" steg med enbart framfotsisättning. Jag försöker också låta bli att spänna mig. Borde be Ingmarie kontrollera tekniken någon gång. Hemska tanke - tänk om jag nöter in fel rörelsemönster...

Som Szalkai-adept hoppade jag över de flesta koordinationslopp. De kändes inte viktiga. Fråga mig inte varför, för jag hade nog redan då förstått vad de var bra för. Insåg under söndagens veckoträningssammanfattning att jag var på god väg att barka åt samma håll med Ingmaries program. Skärpning! Idag skulle det stegras. Absolut leveranskrav på tio kilometer distans med åtta insprängda stegringslopp. Szalkai visste inte att jag fusk-följde hans program. Ingmarie läser mina veckorapporter. Hon är snäll och så, men jag tror att hon noterar snedstegen...

Väl framme vid min raka - den som passar så bra till just stegringslopp - svor jag högt. J-vlar vad underlaget flyttade på sig hela tiden. Inte optimalt för inbaning av ett snyggt och effektivt löpsteg! Skam den som ger sig. Jag letade vidare efter hyfsat fast underlag. Hittade en vältrampad stig med gångbro över vattendrag. Hård och fin, om än lite bucklig. Den fick duga. Gjorde mina åtta stegringar och slirade nöjd hemåt.

Anspänning och avslappning

Förundras över hur fysiskt trött jag kan känna mig efter en mental anspänning. Har genomgått en sådan idag. Presentationer inför kritiska "makthavare" i min organisation. Duktiga flickan vill göra bra ifrån sig och bryr sig kanske lite för mycket om vad åhörarna tycker. Anspänning. Efteråt fysiskt matt.

Jag vet av erfarenhet att träning i sådana här lägen kan göra underverk - det gäller bara att orka ta sig över matthetströskeln.

Måndag är power yoga-kurs-dag. Planen var att hinna med den också idag. Men, men "makthavarna" har sin agenda och det är bara att snällt rätta in sig.

Måste erkänna att jag trots allt trivs i rampljuset - i alla fall när jag har läget och powerpointsen under kontroll. Rond ett gjorde jag utmärkt (tycker jag alltså). Rond två var jag ute på lite djupare vatten och det gick så där. Men i stort sett nöjd med helheten. Another day in the coal mine.

Yoga eller Vodka - vad är bäst för kroppen?

Känner att jag behöver den där Yogan - rullar ut mattan och kör lite hemma-Yoga. Sköönt. Kraften återvänder. Jag väljer Yoga framför Vodka, alla dagar. Men det är klart, ett glas rött skulle sitta fint...

En ny vana

En gång, två gånger, vana. För tredje helgen i rad sprang jag mitt långpass med Ingmarie. Helt klart vanebildande! Nu när underlaget lätt får mig på dåligt humör är det bra med en distraktion som får tiden att gå och passet att kännas uthärdligt. Med Ingmarie som sällskap blir det inte bara uthärdligt, det blir njutbart.

Denna söndag hade vi lite logistiska nötter att knäcka för att få till det. Plan A blev plan B som blev plan C. Ingmarie skulle springa kort för att spara lår och fot - max 60 minuter hette det och sedan "wet-westa" i Eriksdalsbadet. Ingmarie alltså, inte jag. Jag skulle springa andra halvan av långpasset själv var tanken. Hela två timmar gav hon mig, fröken Nilsson. Jag behövde bara göra en kort ensam lov längs Ringvägen för att få ihop mina 25 kilometer. Jag satte inte ner mina dubbade skor på Hornsgatan - jag lovar.

Särskilt ensamt var det nu inte på Ringvägen. Nära Zinkensdamm kryllade det av grön-vit-randiga halsdukar - bandy på gång? Hursomhelst en utmaning i kryssningsteknik för en löpare som mig.

Liten fotopaus. Ingmarie förevigar gigantiska istappar. Jag pustar ut.

Trött i benen ramlade jag in genom ytterdörren hemma. Skridskor föreslog C och P. Just skridskor har jag särskilt svårt att säga nej till. Tyvärr var sjö-isen kassare än kass, så det blev en ganska kort tur. Nåja, troligen alldeles lagom lång för långpassmöra ben.

Att köpa färg

När jag springer är det funktionella kläder som gäller. De måste inte nödvändigtvis vara snygga. Inte många ser mig. Jag ser inte mig själv. Men det är klart att snygga kläder känns roligare än fula och mitt senaste inköp var en tuff lila löparjacka.

I gruppträningssalen är det annorlunda. Speglar överallt. Och många jag känner tränar där jag tränar. Är det Body Pump står jag helst längst fram så att jag kan se vad jag gör. Då blir det ju lite roligare om man ser hyfsad ut. Kläderna får betydelse för hur man känner sig - stark och snygg eller lumpig (stark kan man ju känna sig ändå - lumpiga kläder till trots).

Vanligaste utstyrseln på pump-pass för min del är svarta piratbyxor från Röhnisch som är sisådär sju år gamla. Jag har två par. Har försökt köpa alternativ, men piratisarna åker på ändå. En topp med höftknyt från Nike är överdelsfavorit. Svart också den. Under den gärna en svart sportbehå med en kant som syns och som en gång i tiden var läckert vit... Svart, svart, svart.

Shoppingrunda idag. Bestämde mig för att uppdatera min träningsklädsgarderob. Med rosa topp från Nike. Och nya svarta piratbyxor - lite kortare och lite mera loose fit än mina gamla visserligen. OK jag erkänner, jag köpte en ny svart Röhnisch-top också. Den bubbelgumsrosa sportbehån Miss Agda tipsade om passade inte mig riktigt, men den var urläcker på min 16-åring - hon fick givetvis en.

Min käre P har en alldeles egen fototeknik - betraktelser från ovan liksom. Mina korta ben blir tax-ben ur det perspektivet.

I nya fräscha träningskläder fick jag lust att köra lite välbehövlig core. En nyttig biverkan av shoppingkalaset. Prova gärna denna övning för baksida lår: Ligg på rygg med fötterna på en pilatesboll. Lyft höften så att kroppen är rak. Dra in hälarna mot rumpan så att knäna böjs i 90 grader, fortfarande med upplyft och rak höft. Rulla bollen långsamt ut och in så många gånger som möjligt. Den är en riktig killer tycker jag.

Utan teknik

Åkte hem lite tidigare från jobbet idag. Tänkte mig en runda i dagsljus. Väl hemma uppräckte jag att min Garmin var helt kraftlös. Nackdelen med Garmin-klockor är att de har kort batteritid och måste laddas ofta. Det bär mig emot att ha en laddare ständigt kopplad i vägguttaget. Vid behov-laddning är det som gäller. Som gjort för att glömmas bort.

Jag har svårt att låta bli att mäta min träning. Alltså satte jag klockan på laddning. Och väntade. Insåg ganska snart att valet stod mellan dagsljuslöpning eller GPS-kontrollerad löpning. Jag valde dagsljus. Ganska stolt över mitt val är jag, för det utmanar min natur lite.

Visst fattar jag att min kropp känner av och drar nytta av träningen på precis samma sätt vare sig jag har mätt eller inte. Men det känns ändå som att jag vill ha koll och föra in rätt siffror i mina veckorapporter till tränare Nilsson. Min forskarsjäl får lite lite ångest över de osäkra siffrorna. Knäppt.

Idag var det kilometersamlande distans på schemat och mätning av puls är egentligen lite onödig. Liksom exakt tid och exakt sträcka. Jag sprang ca 70 minuter tror jag. Hur långt jag kom vet jag inte. Med tanke på väglag och tempo tippar jag på 13 kilometer. Jag skriver en fotnot om "uppskattat värde", så känns det hela lite mindre som fusk...

Jag bestämde mig för att kompensera GPS-teknikbristen med extra fokus på annan teknik - löpteknik. Jobbade på att framfot-löpa alla kilometrarna. Inte helt lätt att få till bra teknik på slirigt underlag.

Hej på dig!

I am no biker. Men en sak tycker jag de gör bra, hojåkarna - de hälsar alltid på alla likasinnade de möter.



När jag var ute och långskubbade med Ingmarie i lördags hälsade hon glatt på alla löpare vi mötte. MarathonMia gjorde likadant i gårdagens snöstorm. Jag hälsar alltid på mötande när jag springer på landet, men aldrig i krokarna runt där jag bor. Varför vet jag inte. Olika kultur tror jag. Kultur kan man ju ändra på. Eller man kan i alla fall försöka. Så vad säger ni - ska vi bli lite mer som bikers? Börja hälsa alltså... Jag ska. Och Mia har lovat. Ingmarie bara gör.

Snötäckt runway

Jag sitter inte där jag skulle sitta. Just nu skulle jag sitta på en pub i en liten engelsk by och dricka öl med ett par kollegor. Vi skulle kontemplera över ett dagslångt möte med engelskt företag. Och lägga upp strategi för dag två. Så var planen.

Istället sitter jag vid köksbordet hemma. Snöstorm på Skavsta och stängd runway. Känns faktiskt inte helt fel att få gå och lägga sig i egen säng och godnattpussa P. England får bli en annan - snöstormsfri - dag.

Skulle ha flugit Ryan Air. Deras väsk-restriktioner är grymma, med noll utrymme för träningskläder. Och till skillnad från andra flygbolag kollar de noga att man lyder. Nu är jag ju hemma hos löparskorna och kan springa imorgon. Troligen på en runway täckt av snö...

Häl och tå i Nature

Jag brukar vilja ha vetenskapliga bevis. I söndags skrev jag lite ovetenskapligt om löpsteg. Idag fick jag en artikel skickad till mig av en kollega. Kollegor ska inte veta att jag bloggar... Sammanträffande?

Nåja, i alla fall finns artikeln i senaste numret av en av världens finaste vetenskapliga tidskrifter - Nature. (Jo vetenskapliga tidsskrifter är olika fina, man mäter det med impact factor. Nästan samma princip som att räkna blogg-besökare och antal länkar till en blogg, när jag tänker efter).

"Foot strike patterns and collision forces in habitually barefoot versus shod runners" är titeln. Från en forskargrupp på Harvard. Om hur löpare med och utan skor sätter i fötterna och vilka krafter det genererar.

Mycket intressant läsning tycker jag. Ni som hatar torr vetenskap kan sluta läsa här. Forskarna har letat reda på löpare som alltid sprungit i skor (USA), som aldrig sprungit i skor (afrika), som vuxit upp utan skor men som nu springer i skor (kenyanska tävlingslöpare) eller som vuxit upp i skor men nu springer utan skor/i skor utan häldämpning (american goes natural). De jämför också två grupper kenyanska tonåringar, de som har råd med skor och de som inte har det. Ett utmärkt forskningsmaterial. Fattas bara annat - Nature tar inte in vilken skräp-forskning som helst.

Det som är slående är att de välskodda (?) amerikanerna i 100% av fallen sätter i hälen först. När man tar av dem skorna sjunker siffran till 83%. Av de tävlande kenyanerna sätter 54% i framfoten först, trots att de har skor - tar de av sig skorna stiger siffran till 91% framfotsisättare. Slutsatsen (min egen) är att det är skorna som gör oss till hälisättare! Och ju tidigare vi får skor på fötterna desto mera häl-löpande.

Forskarna visar att kollisionskraften mot underlaget är mer än tre (!) gånger så stor om man sätter i hälen först, jämfört med framfotsisättning. Kraftöverföringen till själva steget blir dessutom jämnare om man springer på framfoten. Man behöver starka vader för att greja tekniken och man får sätta i hälen, bara inte först.

Det studien inte visar är huruvida fotisättningen har någon som helst betydelse för skador. Det ultimata beviset skulle kunna komma ur prospektiva studier (alltså studier där man följer många löpare ur varje grupp under lång tid och noterar skadefrekvens och art), men några sådana finns inte. Ännu.

Mitt nästa löppass är först på fredag. Jag tänker inte springa barfota. Möjligen försöker jag mig på lite framfotslöpning, trots skor.

Stress-Yoga-Stress

Stressade i morse. Mycket att tänka på. J-vlar också, glömde löparskorna hemma. Måndagar betyder yoga direkt efter jobbet, tätt följt av motionärsligelöpning med bara en halvtimmes byta-om-och-transport-luft emellan. Idag försvann den luften på grund av morgonstressens glömska och blev till hem-och-hämta-skorna-stress. Det känns lite slöseri att omedelbart vräka bort det lugn yogan skapat på far-och-fläng. Men jag ville ju springa också.

Yogan är Power yoga. En nybörjarkurs à femton måndagar. Vaike, 55 årig underbar kvinna med smidig kropp och synliga muskler, leder oss varsamt genom grunderna. Hon säger: Här tävlar vi inte med någon - inte ens med oss själva. Jag blir lugn.

Jag har försökt yoga lite hemma med boken "Yoga för kvinnor". Det är en mycket vacker bok. När jag för första gången bläddrade i den sa mig min kroppsuppfattning att jag ganska lätt skulle kunna göra de flesta övningarna. När jag provade fick jag revidera den kroppsuppfattningen rejält. Den femtonåriga gymnastkroppen har blivit en 44-årig löparstel kropp. Det jag klarade allra bäst var att stå på huvudet. Det klarar jag å andra sidan enkelt - jag behöver ju inte böja en enda led. Och lite gymnastbalans finns kvar.

"Yoga för kvinnor", av Karin Björkegren, är en bok med övningar indelade i olika "åldrar" - jag brukar blanda lite 40-plus och lite 50-plus.

Motionärslige-Petra bjöd på lite längre intervaller idag - ca 500 meter styck, varav minst halva sträckan i sugande uppförsbacke. Sex stycken tuffa sådana klarade jag. Harmonin återvände.