Stockarna i skogen

De passar i skogen. Stockarna. Men stockar till ben passar ingenstans. Särskilt inte i ett backigt spår. Ens när det ligger i skogen.

Ibland går det trögt. Ofta släpper det efter en stund. Idag släpper det inte. Ändå släpper jag inte min plan. Åtta kilometer kuperat i mitt backiga skogsspår. På stockar till ben. Hela vägen. Tempot är ett av mina långsammare. Men jag genomför.

När benen är som stockar undrar man varför. Körde jag kanske för tungt på spinningen igår? För den lilla nattliga cykelturen - till och från fotrallyt, kan det väl inte vara? Det är inte alltid det går att förklara. Varför det går lätt ibland och tungt andra dagar. Det är bara att acceptera. Och genomföra.

Mitt i natten

Mitt i natten tar jag ut min cykel ur garaget. Eller i alla fall efter läggdags. Jag cyklar någon halvmil. Till Skärholmen. Jag tänker att jag ska genskjuta fotrallyt. Och det gör jag också.

MarathonMia och Elin. Inte den skarpaste bild jag tagit kanske. Men å andra sidan brukar jag inte försöka ta bilder med iPhonen på rörliga objekt samtidigt som jag cyklar i 5 km i timmen (knappt styrfart på cykel faktiskt, men rätt bra tempo på dem som går känns det som).

Mia och Elin är glada. Fast de inte får sjunga för Bagge. Bagge har bangat verkar det som.

Mitt i natten. Fotrallyt pågår hela natten och för de allra tappraste nästa natt också. Ofattbart.

Mitt i natten. Och jag kryper ner i min säng.

Release party

Jag gissar att definitionen på "party" för de allra flesta inte är samma sak som ny utgåva av CXworx. Men i min träningsanläggning är det feststämning. "Alla" är där. Discolampan snurrar. Musik på hög volym. Release nummer sju. Det är grymt kul. Och jobbigt värre. Så jobbigt att jag tvingas fuska lite. Det är bra det. Då finns det något att jobba på. Innan det är dags för nästa release. Nästa party.

Fy på mig

"Jag läste din artikel om PwC och deras löpträning-på-jobbet-satsning" säger jag till Ingmarie. Ingmarie hakar på och diskuterar vinklingar. "Hmm. Jag läste nog inte så noga" erkänner jag. Det var på Kvantum nämligen. Jag smygläste senaste Runners world. Jag som är uppfostrad till att INTE tjuvläsa tidningar jag inte tänker köpa. Fy på mig.

Idag blir det botgöring. På samma Kvantum köper jag tidningen. Om det är samma tidning jag bläddrade i vet jag förstås inte - förhoppningsvis säljer de till fler än mig.

Jag ska läsa artikeln om träning på jobbet och via jobbet ordentligt tänker jag. Sedan ska jag ta reda på vad som gäller för mig som egen företagare. Att jag är snäll mot mig själv och tillåter träningsavbrott lite när jag har lust är en sak. Men jag kan nog dra av lite träningskostnader på firman också. På ett ärligt och regelrätt sätt förstås. För så är jag uppfostrad.

Relativitet

Gränser flyttas framåt. Ett millopp är inte så långt när man sprungit flera maror. (Därmed inte sagt att ett millopp inte är jobbigt - på korta lopp måste man ju springa fort ju). En mara är säkert inte lång alls för inbitna ultror.

Gränser flyttas bakåt. Jag brukade dra gränsen för långpass vi 18-20 kilometer sisådär. Idag sprang jag sexton och en halv kilometer. Och det kändes rätt långt. Som ett riktigt långpass faktiskt. Med dagens mått. Relativitet.

Mot Lidingö

Jag börjar tro på en Lidingöloppsstart. Och kanske en målgång. Men jag tror jag ska revidera målsättningen lite. Under 2.30 känns inte rimligt. Jag siktar på silver istället. Det blir tufft nog efter hålfotseländesvåren.

Jag har en egen liten Lidingö-bana. Ett elljusspår i skogen. Två riktigt tuffa backar och däremellan oavbrutet kuperat. Totalt 2.6 km. Något år - just inför ett lidingölopp, sprang jag sju varv. Idag springer jag två. Det räcker.

Jag trippar på med korta steg uppför och försöker släppa på utför. Så där som man ska och som MarathonMia rekommenderar. I de brantaste utförslöporna känns det dock omöjligt att släppa bromsen. Om jag gjorde det skulle jag springa fortare än Bolt. Inbillar jag mig i alla fall. Prova vågar jag inte.

Jag är otränad och Garmin är inte nådig. Jag inser att jag i det perfekta löpvädret - 15 grader och nyregnat, är långsammare än jag vill kännas vid. Men det är väl klart att jag inte kan vara i mitt livs löpform - jag har ju knappt sprungit alls det senaste halvåret. Jag bestämmer mig för att känna mig nöjd. Jag känner mig nöjd. Ett riktigt skönt pass var det. Och jag börjar tro på en Lidingöloppsstart. Och en målgång.

Min amatör-naprapatiska teori

Varför fick jag ont i min hålfot? Och vad är det som har hjälpt mig att nästan helt bli av med besvären? Säkert vet man inte, men jag vet vad jag tror.

Orsak: stela fotleder.
Lösning: Bosu-boll

De stela fotlederna har gjort att jag inte har kunnat stretcha vaderna ordentligt. Fotlederna är helt enkelt ett mekaniskt hinder. Vaderna sitter ihop med hälsenorna som sitter ihop med plantarfasciorna. Korta vader drar i hålfoten. Varför höger fot är drabbad, medan vänster är fredad - det har jag inte klurat ut.

Så hur kommer Bosu-bollen in? Jo, på den kan jag faktiskt stretcha vaderna. Jag sätter bollen (gymmets) någon decimeter från en vägg. Ställer mig i strumplästen med hälen mot bosuns nederkant och tårna pekandes upp mot toppen. Lite instabil känsla och jag lutar kroppen framåt mot väggen. Det sträcker i vaden. Det sträcker i hålfoten. Och jag tror. Tror att det är Bosu-bollen som är nyckeln till att jag nu kan spinga igen.

Det var Guru-Danne som gav mig övningen. Han är ingen amatör.

sova-jobba-äta-träna-sova

Sover. Äter. Jobbar. Äter. Jobbar.

Gör i ordning äggröra och sallad. Stoppar bakpotatis i ugnen. Springer så långt jag hinner medan potatisen blir klar. Duschar. Äter. Bloggar. Nämen stopp där - blogga hinner jag nog inte. Jobba nu. För snart är det semester och då måste man jobba först. För att hinna. Ha semester.

Sommar på gymmet

Man kan knappt tro det men det ÄR sommar. Eller i alla fall är det sommarschema på mitt gym. Sommarschema betyder betydligt färre klasser. Och nästan aldrig Sofie.

Under terminerna får man vara snabb som blixten på bokningsknappen för att få plats på vissa pass. Som Sofies spinning. Men det är när det inte är sommar. Så fort terminen är slut får man lätt som en plätt plats på passen, trots att de är få, och lätt som en plätt plats på parkeringen, som annars är hopplöst full.

Vad gör folk? Tränar utomhus hoppas jag. Själv njuter jag av ett ultrasvettigt spinningpass (jo det är varmare inne nu, trots lite dålig värme utomhus). I en halvfull spinningsal. Med sommarsällsynta Sofie. Lika peppande som någonsin.

Drag under galoscherna

Om man rör sig runt Norrmalmstorg och Stureplan i Stockholm (säkert i andra hippa bankkvarter också) ser man dem - galoscherna. I glada färger på unga hungriga business men. Kanske på unga hungriga business-kvinnor också - jag vet att de finns i varianter för högklackat, har bara inte sett dem in real life än. Galoscher är moderna. Lite kul. Och bra förstås. Att vara rädd om sina dyra skor är att motverka slit och släng.

Löpning ska ju vara en relativt pryl-fri sport. I teorin räcker det med ett par bra skor. Men vi lever i en marknadsekonomi. Det är inne med löpning. Alltså hittar entreprenörerna på prylar vi löpare behöver. Och vi köper. Jag tänker att någon borde hitta på galoscher. För löpare.

Om mina löpvägar ska fortsätta vara floder kan jag behöva galoscher nämligen. Mina skor är visserligen tvättbara, men hur kul är det att tvätta skor och hur kul är det att springa med blöta skor? Nu säger väl någon Goretex. Javisst, men med smart marknadsföring kan man kanske sälja galoscher. Att fästa i vätskebältet och ta av och på vid behov. För dem som ibland, liksom jag, träffar på stigar som förvandlats till översvämmade floder.

"Drag under galoscherna" far genom mitt huvud som en lämplig slogan. Sedan minns jag. Den är ju tagen. Det var ju Ny demokrati. Ian och Bert. Hmm. Galoschidén är kanske inte så bra i alla fall. När jag tänker efter. Det blir nog väldigt tätt. Eller lite jobbigt att ta av och på.

Dagens löprunda. Efter regnet. Vid den här passagen (och några till) hade jag velat ha galoscher.

Saker kommer ivägen

Saker kommer ivägen. Kanske för att jag låter dem. Just nu gör det inte så mycket. För jag är inte igång ännu. Inte på riktigt. Fram till midsommar ska jag långsamt vänja kroppen vid lite längre löpning. Och då menar jag längre än sex-sju kilometer. Försiktigt nu. Under Nilssons övervakning.

Egentligen skulle jag ha sprungit åtta kilometer igår. Men jag skjutsade min pappa istället. Hem från en operation på Karolinska. Planen var egentligen skjuts på torsdagen. Men lite småkrångel flyttade hemfärden en dag.

Väl hemma på mina föräldrars fredagskvälls-soliga altan väljer jag att umgås med dem. Tänker att jag kan springa mina åtta kilometer imorgon.

När imorgon blir idag och lördag finner jag mig plötsligt i sällskap av en lurvig best som jag utan tvekan lovar passa något dygn eller så. För att han som egentligen skulle passa sin mammas hund ska kunna gå på summer burst. Med min teenager.

Lurven är en snäll best. Men sällskapssjuk. Vill helst inte vara själv. Löprundan byts ut mot en underbart skön långpromenad. Med sällskapshund. Det ÄR något med att promenera med hundar. Det gör mig rofylld.

Lurven och jag. På långpromenad.

Imorgon. Då ska jag springa. Inget ska komma ivägen. Inte ens en urmysig lurvig best.

Bakgrunden påminner mig

Bilder från härliga löpvägar. En vinterväg badandes i sol och med snö perfekt packad för ice bug-fäste. En stig i skogen med träd i vårskrud. Höstlövs-täckt cykelbana. Eller gårdagens regnvåta marker.

Jag lägger upp bilder på härliga löpvägar som bakgrundsbilder på min MacBook. Jag byter ofta. Varje gång jag öppnar datorn påminns jag om någon skön runda. Bilderna ger mig en positiv känsla. Och skapar lite längtan. Ut. Till nya löpvägar.

En skogsväg en solig senvinterdag. Bakom föräldrahemmet.

Efter regn

Efter regn kommer sol. Och när solen skiner glömmer man regnet. Nåja. De som sprang Stockholmsmaran kanske minns regnet ett tag till.

Solen skiner genom fönstret i mitt hemmakontor. Jag känner för ett avbrott. Jag känner för en runda i skogen. Jag har helt glömt gårdagens skyfall.

Jag möts av vatten. Små sjöar. Där sjöar inte brukar vara. Jag tänker att det nog snart blir bättre.

Det blir inte torrare, men det blir väldigt bra. För när fötterna är blöta så är de blöta och jag lyssnar på ett ovanligt och rogivande ljud. Vattnet porlar överallt i min skog. Det passar bra ihop med fågelkvitter.

Skor, strumpor och ben går att tvätta. Och med blöta tunga skor lär väl träningen bli ännu bättre tänker jag.

Jobbmöte runt sjön

Vi tar en promenad runt sjön. Jag och en vän. En vän som jag vill involvera i en företagsidé. Förena nytta med nytta. Och med nöje. Jag vill ha fler jobbmöten till fots! Men det är klart - det är svårt att vara fler än två-tre deltagare. Och anteckningar blir det inga.

För det är ingen vanlig dag...

För det är annelitens födeslsedag. Nu råkar anneliten vara ganska stor. Så stor att födelsedagar känns ganska mycket som andra dagar. Men passa på att fira kan man ju göra. Först springa ansiktet rosa med energigivaren Ingmarie. Sedan dricka rosa jordgubbs-mojitos med familjen på Långbro värdshus. Utomhus. Under rosa infravärmelampor.

Twosome

Vi har varit tillsammans väldigt länge jag och min man. Men gångerna vi tränar tillsammans är lätträknade. Att vi springer tillsammans händer nästan aldrig. Vi har olika behov och olika inställning.

Men idag hände det. Ps runda som han kör just nu (samma varje gång) passade rätt bra ihop med de sju kilometer jag tänkt springa. Och vi är i ganska bra fas träningsmässigt. Vi sprang ihop. Det funkade. Kanske blir det fler gånger.

Man behöver inte vara lika i allt för att höra ihop. Jag fick en gång en ring av P. Designad av Efva Attling. Två olika ringar, en rund och en lite kantigare, som inte sitter fast i varandra men ändå inte går att ta isär. Twosome. En vill kanske springa samma runda varje gång, med musik i öronen. Och aldrig aldrig tävla. En behöver kanske ett tävlingsmål att sikta emot, varierade pass och sin egen andhämtning som enda sällskap.

Så avslutar man

Egentligen borde här ha varit en bild på Ingmarie i motljus - sittandes på en filt i gröngräset med korslagda ben, ett milt leende och instruerandes Yoga. Så som jag såg henne idag och så som jag avslutade min arbetsvecka - med ett Yogapass på Nytorpbadets gräsmatta i Hammarbyhöjden. Ett nytt ställe för mig. Och en nästan ny upplevelse. Det är andra gången jag provar Kundalini-Yoga. Jag kan inte påstå att jag fastnat särskilt hårt på kroken. Än.

Jag kom stressandes i klänning och mina dyra lite Östermalmiga blåa skor med silverspänne. De som jag köpte i en liten Boutique i Lund när jag hade skoskav en varm dag för någon månad sedan.

Snabbt ombyte till velour. Snabb nedvarvning till "här-och-nu". Det går lätt under Ingmaries handfasta guidening.

Efteråt. Tunnelbana, tvärbana och pendeltåg. Det tar en evighet att komma hem. I lila velour och blå skor med silverspänne. Stil?

Väl hemma landar jag i trädgården. Med ett glas rosé och Thulins bok om stil. Igen. Här sitter jag alltså i min oformliga lila velour-dress (skorna har jag tagit av mig) och läser kapitlet om underkläder. Ett kapitel i mitt liv jag verkligen borde göra något åt. En annan vecka.

Lite träningssmitta

Barn gör som man gör. Inte som man säger. Tonåringar gör helst tvärtemot.

Ändå tycks jag (och pappan) ha lyckats smitta våra barn med träningsvilja. Eller vad sägs om 19-åringen som med ett veckogammalt armbrott åker till SATS och kör cross-trainer. Armen, som inte är gipsad - brottet sitter precis invid armbågsleden, gör nog ganska ont. Men med händerna på de fasta handtagen tycks det uthärdligt.

Baddräkten är fredad

Enligt Camilla Thulin, som via sin bok om stil är min guru för dagen - vi får väl se om det håller i sig, ska man städa ur garderoben ibland. Så det gjorde jag idag. Eller började i alla fall. Allt som inte använts på två år eller mer ska bort. Det kan låta enkelt men till och med för en icke-samlare som jag känns det avigt på något sätt. Jag vill gärna tro att jag ska använda den där snygga blekröda over-sized linneskjortan jag köpte när jag fortfarande bodde i Uppsala (flyttade därifrån 1997) någon gång. Fast den är rätt omodern. Fast jag inte haft den på mig på väldigt väldigt länge. Och så där fortsätter det. Enligt Thulin brukar en bra rensning leda till 20% kvar. 80% till recycling eller soptunnan. Jag har duktigt nog rensat lite då och då (min mamma frivillig-jobbar i en av röda korsets second hand-butiker och brukar snällt ta hand om plaggen), så jag siktar på det omvända - 20% bort. Det är jobbigt nog.

Medan jag sorterar tänker jag på hur sjukt det är. Att jag har så mycket kläder. Att andra bara har de de har på sig.

Boken är hur som helst rätt uppfriskande. Mot vikthets. Mot åldersfixering. Mot plastikkirurgifix. Mot överkonsumtion och överdriven trendkänslighet.

Jag har inte kommit till lådorna med träningskläder ännu. Men jag ska. Och jag ska tillämpa samma hårda två-årsregel.

Baddräkten är från i år så den är fredad. Och använt den nyss har jag gjort också. Idag faktiskt. I Eriksdalsbadets utomhusbassäng med en wet vest runt midjan, eftermiddagssol i ansiktet och härligt sällskap runtomkring mig. Ingmarie var där. Och Lisa. Och så Anna från Piteå som jag träffade för första gången och som liksom jag hittat Ingmarie via bloggen. Bloggar. De för människor samman. I internet-trådarna och i verkligheten. Vänner kan man, till skillnad från linneskjortor, ha hur många och hur gamla eller nya som helst.

Bortblåst mallighet

Just när jag känner mig lite malligt stark, efter ett ovanligt lyckat body pump pass, rycker Sofie fram värsting-värstingen av CXworx-låtar. Många minuter av övningar i plankposition. Att någon kan genomföra den utan att vila/fuska är för mig en gåta. Men Sofie kan. Och min mallighet är som bortblåst.

Tuffaste Anna

Dagen efter min heroiska (nåja) publikinsats känner jag för att bli riktigt varm. Och genomkörd. Då passar spinningsalen.

Anna på instruktörscykeln. Anna sprudlar alltid av energi. Idag är inget undantag. "Jag tänkte spinna bort lite stelhet" säger hon. "Jag sprang nämligen min första och troligen sista mara igår - det var hemskt" förklarar hon. Och sedan kör hon. Med lika hög energi som vanligt och utan att mesa. Något att testa efter nästa mara kanske?

Jag följer med Anna till hennes nästa pass. Core. Vi brukar köra lite benböj. Idag kör Anna hela passet liggande - fokus på mage och rygg. Hon är tuff, men inte omänsklig.

Från sidan

Vi får beröm från löparna. Över att vi orkar agera hejarklack i vind och regn. Men mest berömmer vi dem - för deras tuffhet i uppförsbacke, motvind, regn och en temperatur 15-20 grader under en normal Stockholm marathon-temp.

Vi har valt Gärdet, strax innan halvmarapassagen. Kanske borde vi placerat oss på ett mindre blåsigt ställe? Jag ägnar en stund åt att hålla upp 21-kilometerskylten som inte vill stå upp i vindbyarna. Det projektet gör mina vantar genomblöta. Lika blöta är skorna. Jag fryser. Min hejar-kompis fryser. Vi skriker oss hesa. Och väntar på att hejar-kompisens man ska passera så att vi får gå in och värma oss någonstans.

Jag ser en leende Snorkfröken. Två gånger till och med. Jag ser en koncentrerad och mycket stark löpningen&livet-Andréa. Jag ser en fokuserad 4.15-farthållare som inte tycks se eller höra mig. Jag gastar på Miranda. Alla andra jag vet springer idag missar jag. Inklusive 4.30-Staffan som nu verkligen borde byta namn på sin blogg. Under tre timmar - imponerande! Jag ser fram emot att läsa hans och många andras historier från händelsernas centrum i ett lopp som jag för första gången betraktat från sidan.

Nästa år vill jag inte stå vid sidan av. Vare sig det blåser och regnar eller är tryckande hett.