Fortsätter härma ohämmat

Två gånger har jag ätit på B.A.R. på Blasieholmsgatan. Båda gånger har jag valt samma "side order" för den är ju bara så god! B.A.R.s avocado, grape och granatäppelsallad. Hur svårt kan det vara tänker jag. Jag skär ett par avokado. Skalar en blodgrape in på bara fruktköttet (lite kladd och pill får man stå ut med). Häller över lite granatäpplekärnor ur en kartong jag hittar i frysen. Inget mer. Voilà. Lika god som B:A.R.s.

Fräscht, gott och enkelt. I skål gjord av en jag känner.

Tills dess så

29 Mars 2014 ska jag springa. Fort hoppas jag. Men jag hoppas inte på seger. Det är ändå VM. Och jag vill verkligen inte att alla andra ska ramla som de gjorde när Steven Bradbury vann sitt OS-guld i short track 2002.

VM i halvmarathon i Köpenhamn. Klart jag vill vara där. Klart jag vill springa. Tills dess så ska väl min kropp vara hel. Startplats har jag i alla fall säkrat. Redan idag - så fort anmälan öppnade. Tack Orka-Mera-Anna för tipset!

Jag försöker tänka efter om jag någonsin har planerat så långt i förväg vad jag ska göra en viss dag. Jag tror inte det faktiskt.

Jag möter tio

"Ska vi slå vad" svarar jag kollegan som påstår att jag kommer att vara den enda löparen ute i snögloppet och snålblåsten. "Noll" säger han. "Mer än noll" säger jag. Och inser att jag ganska lätt kan få rätt. Tyvärr slår vi inte vad om något särskilt. Inte om en drink eller så på restaurang B.A.R. där han och jag och några till strax ska träffas.

Galen? Jag? Inte ensam om det i så fall...

Jag är inte så udda som kollegan tycks tro. Jag räknar till tio medlöpare under min dryga halvtimme längs Strandvägen och bort mot tekniska museet. Och som vanligt är det inte alls så hemskt som det kan verka. Riktigt skönt faktiskt. När man väl är ute. När man väl är varm i sina funktionella löparkläder. Och när man har vinden i ryggen. Snöglopp i ansiktet är liiite mindre härligt.

Genetisk nitlott

Vila sig i form är nog bra. De sista dagarna innan lopp vill säga.

Jag vill springa nu! Jag-vill-jag-vill-jag-vill. Springa nu. Det är dags att börja förbereda säsongen 2013 och jag är otålig. Visst. Jag spinner en del. Visst. Jag kör styrketräning. Men. Jag vill springa. Långt. Helst utan att ha ont. Är det så mycket begärt av kroppen?

Jag läser i söndagens DN om studien som sägs visa att inte alla svarar på konditionsträning. Var femte tycks ha den genetiska oturen att vara non-responder. Mätt som förändring i VO2max. Själv är jag övertygad om att jag springer maraton mycket bättre om jag tränar än om jag inte tränar. Jag är tacksam över att jag nog är en responder. Och jag tänker att det är dags att börja jobba nu. Så att kroppen kan svara.

Bara fötterna kunde sluta krångla. Är min genetiska nitlott de stela fotlederna månne?

En annan cykel

Jag har ganska lätt för att bli lite inrutad när det gäller träning. När jag väl hittat mina favoritpass - eller egentligen favoritinstruktörer, så vill jag köra för dem. Det blir lite samma-lika. Vecka in och vecka ut. Kanske inget större fel i det så här i grundträningstider.

Just nu borde jag, min vana trogen, sitta på en cykel i första raden näst längst till höger och vänta på att Annas spinning-klass ska börja. För jag går inte bara på samma pass vecka efter vecka, jag sitter gärna på samma cykel också. Men inte idag. Idag har jag redan cyklat nämligen. På en annan cykel i en annan hall för en annan instruktör.

Instruktören var träningsglädje-Sara. På Sportlife ordnade några bloggare, bland annat Sara, ett event till förmån för organisationen ung cancer. Jag hade anmält mig, fått en reservplats som kändes smått omöjlig och hunnit glömma alltihop. Sent igår kväll hittar jag ett mail. "Du har en plats - fortfarande intresserad?". Hmm. Då missar jag ju Annas spinning tänkte jag. Sedan svarar jag JA. För hur inrutad får man bli?

Jag är instruktör-kräsen och musik-kräsen. Och (hittills) inte särskilt road av puls-baserad spinning. Trots min kräsenhet vinner Sara mitt träningshjärta. Hon är tydlig, peppande och varmt närvarande. Hon har mixat ihop fantastiskt medryckande musik. Dessutom får jag trampa i vilken takt jag vill, bara jag ligger i rätt pulsområde under intervallerna (och under vilan). Jag som gillar att trampa fort, med motståndet avpassat därefter, kan göra som jag vill - utan att känna mig motvalls.

Felsökning

Achilles. En grekisk hjälte vars kropp var osårbar. Utom just hälen. Jag är inte som Achilles. Jag har haft skador både här och där. Löpningen, som gett mig så mycket gott, har också gett mig en hel del ont. Ont i rumpan. I knän. I fotvalv. Och i hälsenor. Nu tycks det vara hälsenornas tur igen. Inte första gången. Överbelastning brukar jag tro. Men denna gång är det svårt att tro just det. På två-max tre korta pass i veckan kan jag väl inte vara överbelastad?

Felsökning pågår. Under googlandet återkommer (förutom för mycket träning för snabbt - vilket jag alltså inte riktigt tror på) stela vadmuskler och överpronation som förklaringar. Mina vadmuskler är tighta - det vet jag. Och möjligheten att stretcha dem begränsas av stela fotleder, ett anatomiskt fenomen som inte verkar gå att göra så mycket åt.

Överpronation då? När jag blir filmad på löparbutikernas band brukar domen vara lätt pronation. Så lätt att den knappt behöver åtgärdas. Kan det ändå vara den som spökar? Inget av de sko-par jag har nu har särskilt mycket pronationsstöd. Och jag har slängt ur mina inlägg ur skorna. Kanske läge att lägga tillbaka?

Det är definitivt läge att söka proffshjälp. Igen. Vi löpar-junkies är nog en betydande del i naprapat-kollektivets lönsamhet.

Tar rast igen

Vissa saker tål att upprepas. Som att ta rast en fredag, snöra på löparskorna och springa ut på Djurgården.

Men aj vad sur jag blev när jag upptäckte att jag glömt packa sportBHn. Jag är skapt sådan att jag bara måste ha en. Jag har i och för sig inte provat att springa utan. Det hade jag ingen större lust att göra idag heller.

Istället gör jag en akututryckning till Runners Store. Den enda affär jag känner till som säljer Falkes sportBHar. Falke. The one and only för mig. No skavsår ever. (Jag misstänker att det finns andra i familjen som också gillar Falke eftersom vissa av mina BHar tycks vara på vift emellanåt.)

November kan vara rätt vackert. De få timmar man ser något.

Sedan springer jag. Benen går långt ifrån lika lätt som förra fredagen, men jag njuter till fullo av löpningen, omgivningarna och av min rast.

Vända på steken

För ett tag sedan var en av mina döttrar såld på att dissekera uttryck och ordspråk. "Nu är det kokta fläsket stekt..." "Dra mig baklänges..." "Mota Olle i grind..." "Håll i hatten..." Vi hade rätt kul när vi funderade på var saker kom ifrån. Vände och vred. Skapade bilder av "skam på torra land" och så.

Idag "vänder jag på steken". Jag vill kombinera spinning och body pump som jag gjorde för ett tag sedan. Då med pump först, som gav så seeega cykelben. Idag provar jag att börja med fräscha cykelben istället. Jag är inspirerad. Anna är inspirerande som alltid. Jag kör på hårt. När jag kliver av cykeln och in i pump-salen känner jag mig hyfsat pigg trots allt, men tänker att jag nog ändå ska ta det lite lugnt och köra något lättare vikter än annars. Någonstans där tappar jag motivationen. Energin jag hade nyss rinner av mig. Och den vända steken känns ungefär likadan som den ovända - bra förstapass, kasst andrapass.

På det igen. Nästa gång med något litet att äta emellan passen kanske. Jag tror det kan vara "där skon klämmer"...

Monster

Jag gör mitt bästa för att se lite farlig ut i mina nya springkläder. Men när det väl kommer till kritan drar jag nog en reflexväst över. Eller fäller ner luvan och tar på mig min reflex-gula löparmössa istället. För jag vill ju inte skrämma någon. Egentligen.

Min tröja i merinoull har kommit nu. NikeStore jobbar snabbt. Misstänker dock att det inte är det absolut billigaste shopping-stället.

Särkilt billigt blir det definitivt inte när shoppingmonster tar över och jag "råkar" klicka på fler saker än jag tänkt från början. Det blev ett par Nike Pro Hyperwarm II Women's Tights också. För att de lät så varma. Jag hoppas att de är varma också. Trots att de är betydligt tunnare än jag förväntat mig. Hmm, det var ju det där med principer. Min princip att inte handla kläder på internet eftersom jag inte kan klämma, känna och prova åsidosattes tillfälligt för just detta köp. Nåja, tightsen sitter som ett andra skin. Med nedvikbar dubbel resårkant i midjan. Om de är varma eller inte återstår att testa.

Amputation

Jag ska precis skriva ett inlägg om att jag snart amputerar mina fötter (skämtsamt förstås) eftersom de aldrig tycks bli fullt ut springbara. Det senaste är ömhet i båda hälsenor, längst ner mot hälen. Men innan jag skriver läser jag en väns blogg. En liten flicka har förlorat sin mitt-i-livet mamma. Min vän har förlorat en vän. Till cancern. Ett för tidigt avskuret liv. Och mitt inlägg fastnar liksom...

Härmas lite

Elva dagar med grötfrukost. Jag började med Voltairs Gojigröt. Den är god. Men dyr. Jag tänker att jag kanske kan härmas lite. Jag läser på innehållsförteckningen. Fem olika slags gryn, linfrö, gojibär och russin. Jag har linfrö och tre sorters ekologiska gryn hemma (fiberhavre, råg och dinkel) - från mina olika granola-experiment. Tre sorters gryn kan väl räcka tänker jag och kompletteringshandlar en påse gojibär. Russin kan kvitta enligt mig. Jag blandar hellre i frysta bär i den nykokta gröten. Så att de tinar. Just nu är björnbär en favorit.

Min blandning blir lika god som Voltaires. Tycker jag. Och visst får man väl härmas lite?

Mina principer

Principer kan man ha. En av mina är att ompröva lite nu och då. Jag har just omprövat "aldrig-handla-kläder-till-mig-själv-på-postorder/internet-principen". Från NikeStore klickar jag hem en sådan där tröja i merinoull som Snorkkis håller sig varm i och talar sig varm för. Vi får se om principomprövningen blir lyckad. Att jag har en sådan princip till att börja med är för att jag vet med mig att jag behöver prova kläder innan jag köper. Min kropp är inte helt lik de kroppar som kläder sys efter.

Merinoull. Känns nästan som en hype i träningsbloggsvärlden. Kan ju vara spännande att testa tänker jag. Sedan slår mig en tanke. Jag har en favorit-tröja från Nike som är lite speciell i tyget. Som är varm och skön trots att den är tunn. Som andas bra. Jag köpte den i New York för flera år sedan. Jag plockar ner den från tvättställningen och kollar lappen. Mycket riktigt - 41% merinoull, precis som i tröjan jag nyss beställt. Hoppsan. Den trenden hade jag tydligen redan anammat. Utan att riktigt fatta.

Genom en blå port

Jag vet hur det brukar kännas när man kommer hem på fredagskvällen. Soffan lockar mer än springskorna. Speciellt nu när det är lite mörkt. Jag tänker till. Jag tänker att jag tänkt att jag ska springa på Djurgården någon dag. Den dagen kan ju vara idag tänker jag. Och packar väskan med löparkläder. Planen är en förmiddagstur.

Mitt kontor ligger på Östermalm. Mindre än två kilometer från blå porten. Grinden som tar en ut på sköna stigar på Djurgården. Gråmulet och ganska varmt för att vara november är det. Perfekt löparväder enligt mig. Jag springer längs vattnet längs Djurgårdskanalsidan. Längre än jag varit förut. Jag vänder tillbaka. När jag återigen passerar den blå porten tänker jag på min käre P. Han som har lite svårt med orienteringen ibland. Han som gick till restaurang Blå porten när hans vän väntade på restaurang Blå dörren. Blå dörren ligger vid slussen. Inte lätt att hålla isär de blåa ingångarna. Och rätt långt däremellan när man väl upptäcker misstaget.

Trendspaning

Jag surfar in på Stockholm marathons hemsida. Nyfiken som jag är på om vissa jag känner har anmält sig eller inte. Väntar mig att loppet ska vara nästan fullt så här mitt i november. Men det är det inte. Något hundratal färre anmälda än vid samma tid förra året faktiskt. Efter flera år av gradvis ökande intresse. Är löpar-boomen över nu? Nja, den slutsatsen är nog aningen tidig att dra. Kanske är förklaringen att lite för många minns 2012 års upplaga - i fyra ynka plusgrader, regn och blåst. Jag minns den från åskådarplats och tänker att det nog är skönare att springa. Om det nu skulle bli lika eländigt två år i rad.

D-agsljus

Det har sina fördelar att vara sin egen chef. Man kan till exempel bestämma sig för att lägga in en spring-stund mitt i arbetsvardagen. När det fortfarande är ljust.

Men dagsljuset - när man lyckas fånga det, är ändå inte tillräckligt starkt under vintermånaderna. Inte ens om solen skiner. Vilket den inte gjorde idag. Det behöver kompletteras med D-vitamin. Det tror jag starkt på. D-vitamin är det enda kosttillskott jag tar. Förutom resveratrol i rödvinsglaset som får ackompanjera spenat- och ricotta-tortellini så här en vanlig onsdag. Nu är jag väl lite mindre säker på hälsoeffekterna i rödvin. Men det är gott.

Jag köper mitt D-vitamin (lite starkare än apotekets) från Holistics, via Ingmaries vitamera-länk.

Just floating

I´m not dead, just floating. Right between the ink of your tattoo, in the belly of the beast we turned into.

Nejdå. Spinning-Sofie spelade visserligen Pink, men inte den gamla. Ändå snurrar den i mitt huvud sådär som låtar kan ibland. Kanske för att Sofie - inte utan stolthet i rösten, deklarerade att hon när hon vikarierade på Niclas spinning-pass fick välkomstorden "NEJ! Inte du! Dina pass är ju en nära-döden-upplevelse".

Jag kör hårt. Jag blir grymt trött. Men jag associerar inte till "nära-döden". Snarare flyter jag. På en endorfin-våg. Jag tycker om att köra hårt. Känslan att jag lever är extra stark då.

Nej! Inte mina mackor!

Aldrig i hela mitt liv hade jag väl trott att jag skulle kunna äta gröt till frukost. Det är ju liksom inte gott. Och det är ju så präktigt. Men.

Jag ska ju i mina gamla jeans. Tänkte jag. Tänkte. Kanske behöver man göra något också? Inte bara tänka. Jag inbillar mig att jag för det mesta och i det stora hela är rätt nyttig i min mathållning. Men vad tycker ett proffs tro? Jag tar reda på det genom att anlita kostrådgivaren Madde.

Jag får ett frågeformulär. Jag svarar så gott jag kan och tänker "men vad ska Madde göra med det här - det säger ju inte så mycket". Tillbaka får jag en klockren analys.

Tyvärr... Hon har hittat mina mackor. De jag ALLTID äter till frukost. Och lite nu och då däremellan. Hon säger nej till dem. I alla fall för en period. Istället vill hon att jag försöker mig på gröt till frukost... Mega-bläh tänker jag. Samtidigt som jag inser att jag nog aldrig provat gröt som vuxen. Mer än risgrynsvarianten på julaftonsmorgonen (som jag inte gillar egentligen). Jag har bara bestämt mig för att jag inte är gröttypen. Det visar sig redan dag ett att jag har fel om mig själv - jag kan äta gröt. Jag kan nog till och med lära mig tycka om det.

Gröt av flera sorters gryn och linfrö. Med granatäppelkärnor ovanpå. Tänk att man kan köpa granatäppelkärnor frysta. Utmärkta att sprinkla gröten med.

Funktionell träning

Min rygg är trött efter att ha kånkat nytvättade stenar uppför vår trappa. En dammkant ska det bli.

Rätt felköp?

Jag stövlar in på Löplabbet tjej. Jag frågar efter Andréa. För man vill ju veta att man har med en expert att göra när man köper skor. En erfaren löpare.

Jag är ute efter ett par lite vintrigare skor. Skor som ska komplettera mina icebugs när det inte är is. Jag tänker mig att de ska vara lite tjockare och mer ombonade än mina Adidas marathon - skorna som sitter på mina fötter de flesta av mina (korta) turer just nu. Jag provar skor med gortex och tjock sula. De känns klumpiga. Jag provar mig igenom ganska många par skor. Andréa är tålmodig. Jag fastnar till slut för ett par Brooks PureConnect.

På vägen hem inser jag att jag inte alls köpt det jag skulle ha. PureConnect är nog inte mer vintersko än mina Adidas marathon. Men jag blev liksom förälskad i känslan.

Testrunda idag. Me like! Skon känns mjuk i landningen och sitter som ett andra skin. Lätt och fri på något sätt. Skon styr inte steget alls - det gör jag. Svårt att beskriva, men den här skon passar verkligen mig. Det enda lilla orosmolnet är att den är aningens aningen smal i framfoten för mina breda fötter. Det var inget problem på min korta testrunda idag, men frågan är om det blir besvärligt på längre pass.

Choklad till lunch

Jag är på akuten. Det är inte jag som är sjuk och efter en stund är jag rätt hungrig. Lunchtid har passerat med råge. Jag vill inte gå alltför långt ifrån sjuklingen som har ont och väntar på doktorn. Alltså får det bli automaten i vänthallen. Ett par frukter tänker jag mig att jag kanske kan hitta. Och en yoghurt. Men nej. Godis, läsk och chips är vad som finns. Jag väljer mellan piratos och choklad. Choklad känns ändå lite vettigare trots att det är långt ifrån vad jag kallar lunch.

Min sjukling vill ha en festis. Det finns. Jag stoppar i pengar och trycker in koden. Festisen snurrar fram och stannar retsamt halvvägs över hyllkanten. Jag dunkar och slår på automaten, sneglar mot sjuksköterskebåset och läser på skylten att sjukhuset inte på något sätt ansvarar för försäljningen. Hmm. Jag stoppar i lika mycket pengar till och nu lyckas jag få festisen att tippa över kanten.

Ångra sig

När jag tidigt i morse - strax efter att platserna släpptes till kvällens båda pump-pass, försökte boka in mig var det knökfullt. Åttio platser (40 per pass) hade försvunnit på bara tre-fyra minuter. Det är förstås väldigt kul att folk vill träna - men det vill ju jag också!

Erfarenheten säger mig att någon eller några brukar ångra sig. Oftast. Så om man bevakar lite kan man ha tur och få en plats. Just idag visade sig ångern vara extrem. När passen väl drog igång var 15 respektive 13 platser av 40 lediga. En tredjedel hade alltså ångrat sig. Jag funderar lite på varför. Är det något annat som händer? Något som jag missat? Något bra på TV kanske...

Frysa eller svettas?

Jag står i trädgården och diskuterar med GrönTrädgård-Åsa. Åsa som ska göra om vår trädgård en del. Just nu ser den mest lerig och uppriven ut, men förhoppningsvis blir det bra tills det är dags att vara i den igen. När värmen kommer åter. Åsa fyller vatten i vad som ska bli vår damm och hon vill prata stenar och planteringar. Hon har gjort en liten strandkant i ena änden och jag väljer färg och grovlek på sanden ur en katalog. Ganska grovkornigt får det bli.

Dammen. Innan dammduk och vatten kom i. Längst bort ska det bli ett litet trädäck att dricka frukostkaffe på. Runt kanterna stenar blandat med växter. Lite växter i vattnet också. På något ställe nära trädäcket en liten stentrappa med "vattenfall". Och allra närmast i bild en liten strandkant.

Det är två grader (brrr) och blåser. Blåser hårt. Jag fryser så att jag skakar. Min tjocka jacka till trots. Fötterna är som isbitar i ett par gamla avlagda löparskor.

"Och jag som tänkte springa en liten bit idag" säger jag och huttrar. Men lusten blåste liksom bort i den kalla vinden. Kanske bättre att åka till gymet. Där är det i alla fall varmt och vindstilla. Så att man garanterat svettas. "Men jag fryser inte" säger Åsa. Hmm. Kanske är det för att hon öser grus och krattar och har sig. Jobbar med kroppen.

Insikt. Jag vet ju egentligen. Men glömmer ideligen.

Jag går in och byter till ganska tunna löparkläder. Det är trots allt två plusgrader. Återigen blir det ett underbart pass i skogen. Vinden pinar grantopparna men inte mig. Och jag är alldeles lagom varm. För att jag jobbar med kroppen.

Tiga ihjäl?

Katrin Zytomierska har uttalat sig nedlåtande om en modell i SATS nya reklam. SATS försvarar sig på facebook. Facebook-folket debatterar huruvida det är rätt att gå i klinch - det ger ju bara Katrin mer uppmärksamhet, fler klick på bloggen och mer pengar från annonsörer. Tiga ihjäl kanske är bättre resoneras det.

Då kommer boken Buzz tillbaka till mitt medvetande igen (jäkla tjat om den boken, jag vet - men den gjorde mig lite lätt internetparanoid). Jag misstänker ju att Katrin, den version som syns utåt på bloggen, är ett troll och inte alls den äkta Katrin. I "Buzz" är troll oäkta karaktärer i cyberspace. Karaktärer man kan köpa för pengar och styra som man vill. Tänk om SATS bett Katrin skriva blogginlägget om den ej helt sylfidsmala SATS-modellen (som jag personligen tycker ser rätt sund ut by the way). För att få en extra skjuts i kampanjen. Omöjligt är det inte.

Mackapärer

Ska jag tro på mackapären eller ska jag lita på känslan? Just nu är det svårt att lita på känslan eftersom jag är så pass (löp)otränad. Men jag vill inte riktigt tro på mackapären heller. För den säger att jag springer väldigt sakta trots att det känns ganska ansträngande.

Mackapären är en app i min iPhone. Runkeeper. Det som gör mig misstänksam är Runkeepers hastighetslog, där man kan följa rundan minut för minut i ett stapeldiagram. I så gott som alla mina rundor finns "noll-staplar" - minuter när jag enligt appen står stilla. Jag vet inte om det betyder att telefonen tappat kontakten med satelliterna. Jag vet inte heller om appen i beräkningen av snitt-tempo kompenserar på något sätt. Men jag vet att jag inte stått still.

Irriterande är det. Irriterande fastän jag bestämt att jag inte ska irritera mig. Jag vet ju att min kropp är den bästa träningsloggen. Att träningen registreras i den vare sig jag följer hastighet och sträcka med någon mackapär eller inte. Men någonstans är jag typen som vill mäta.

Outlet mania

Det är svårt att hålla sig borta när man är så nära. Och jag är nära när jag är hemma hos min mor och far. Nära Vingåkers factory outlet. Jag packar in min mamma i bilen (jodå hon ville följa med) och vi kör till Videgrens gamla syfabrik. Min mamma jobbade där för länge länge sedan. Hon var en av massor av unga sömmerskor. På en lång ackord-rad. Mamma brukar visa mig var hennes symaskin stod. Nu är syfabriken tom på maskiner - om man inte räknar kassaapparaterna. Nu är fabrikslokalen outlet.

Jag tvivlar på att ett enda av alla plaggen på outleten är sytt i Sverige. Raderna av sömmerskor finns i något annat land. Jag hoppas att de har det drägligt.

Siktet är inställt på träningskläder. Craft-hörnan lockar. Jag fyndar ett par tjocka vintertights som nog egentligen är skidbyxor. Men de funkar superduper att springa i - jag har ett par sedan många säsonger. En rosa jacka blir det också. Med lite blommor på ryggen. Inte alls min stil egentligen. Men å andra sidan brukar jag hävda att jag inte bryr mig om hur jag ser ut när jag springer. Jackan sitter bra - det är huvudsaken. Summa summarum har jag sparat 850 kronor. Och spenderat 900...

Jag hänger upp några träningstoppar och sms:ar döttrarna - vilka vill ni ha? Till slut blir det tre toppar och en sport-BH. Jag sparar och spenderar.

Linnen på rad. Bilder skickas till döttrar. Det gula blev det. Och några till.

På väg mot kassorna passerar vi massor av kläder. Provar och förkastar. Men till slut blir det en blå vadlång dunkappa och en kappa från Tiger i "salt-o-peppar"-tyg och tufft snitt. Båda till mig. När jag inte spinger bryr jag mig lite hur jag ser ut. Givetvis sparar jag massor av pengar. Och spenderar en hel del.

Löpar-ande

Jag följer med till kyrkogården. Lägger krans och tänder ljus. Det är vackert. En skogsdunge med naturliga stenar som gravstenar. Ljus brinner överallt för de döda. Och det är omöjligt att inte tänka på livets förgänglighet. På alla människor som har levt men inte längre finns hos oss. På att mitt liv och mina nära och käras liv är ändliga. Själva andemeningen med allhelgonahelgen.

När mitt sällskap går in i kyrkan beger jag mig upp på åsen. Det går så bra att springa där. På åsens mjuka stigar. Och jag tänker så bra när jag springer.

Jag tänker att jag kan tänka allhelgonliga andliga tankar på åsen. Att jag inte behöver vara i en kyrka. För mig är naturen en minst lika andlig plats. Alla i mitt sällskap har inte förståelse för mitt val. Men jag vägrar ha dåligt samvete.

Dagens dubbel

Provade att kombinera pump och spinning idag. Pump först, spinning sedan. Seeeega cykelben. Osäker på om den kombon förtjänar en ny chans.