Att alltid försöka

Tränare Nilsson har en regel. Att alltid försöka. Om det känns segt och omöjligt innan passet - prova ändå. Med rätt att bryta om det verkligen, verkligen inte går.

Distans med fartökningar på schemat idag. "Börja med åtta kilometer i vanlig fart" är instruktionen. Jag lufsar iväg och funderar över andra halvan av passet: fyra fartökningar à fem minuter vardera. Däremellan tre minuter distansfart. Det känns verkligen inte som om det går att öka idag. Det är varmt. Jag är seg. Jag är på lufshumör. "Kanske kan jag göra om passet till femton kilometer lugn distans istället?" tänker jag. Jag sprang ju faktiskt ett tröskelpass igår. Och drack en del vin under gårdagskvällens födelsedagsmiddag. Och sov lite kort och dåligt på det. Sedan tänker jag på "alltid försöka"-regeln. Jag bestämmer mig för att öka farten bara lite lite. Prova.

Plötsligt går benen av sig själva. Jag tar inte i särskilt hårt. "Hard but comfortable" skulle det vara. Känner mig lite feg. Lite väl komfortabel. Förlåter mig själv för det. Springer alla fyra fartökningarna, varvar ner och stannar klockan på 14.99 km.

Förvånad zappar jag runt bland tiderna i min Garmin. Två av intervallerna är snabbare än gårdagens grymt jobbiga och okomfortabla tröskelpass. Då när jag verkligen tog i och andades som en blåsbälg. De andra två är bara lite långsammare. Tänk vad olika det kan vara. Och tänk vad bra det är att försöka. För det mesta går det vägen.

Förutsättningarna

Var och en har sina förutsättningar. Tävlingsresultat är en kombination av kropp, träning och psyke. Jag sitter i TV-soffan, DN-gala i full gång, och förundras över stjärnorna och över kämparna strax under den absoluta eliten.

Varje gren har sin kroppstyp och genetiken har en tydlig roll i förutsättningarna för stjärnstatus.

Jag tänker på dagens DN debatt. Claudio Tamburrini, professor i praktisk filosofi, berör ämnet genetiska förutsättningar. Kanske inte så intressant i sig. Självklart har Usain Bolt en optimal kropp för korta snabba lopp. Svårt att tro något annat. Ingen skulle komma på tanken att "behandla bort" hans genetiska överlägsenhet.

För Caster Semenya är det något helt annat. Kvinnor har inte samma fysik som män och vi tävlar könssegregerat i i princip alla idrotter. Och det känns helt rimligt. Problemet är att könen inte alltid är så tydligt åtskilda och definierade. Caster är kvinna, men är hon tillräckligt kvinnlig? Är hennes genetiska överlägsenhet för stor? IOK har beslutat att "intersexuella" idrottskvinnor, tjejer med för mycket testosteron, ska behandlas med östrogen för att neutralisera den medfödda fördelen. Det tycker jag känns fel. Men det ÄR en svår nöt för elitidrotten att knäcka, den glidande skalan mellan könen.

Jag ser Semenya komma näst sist. Hon är tuff som orkar komma till start tycker jag. Efter att gång på gång fått sin identitet ifrågasatt offentligt. Skulle hon våga vinna? En sorglig historia för en människa. En människa med förutsättningar som inte riktigt passar in.

Mitt i böckerna

På sommaren läser jag extra mycket. Trots att jag inte har någon hängmatta. Befinner mig just nu i slutet av "Skugga" av Karin Alvtegen. Hon är en av mina favoritförfattare. Jag tar med mig boken på pendeltåget på väg att möta min favorittränare. Hon är bara bäst, fröken Nilsson, och nu har hon fixat så att jag får köra lite Power plate. Kanske anar hon att det varit lite dåligt med core-träning för min del på sistone?

"Skugga" handlar om en nobelpristagare i litteratur, i skuggan av en mörk hemlighet. Om fruar som lever i skuggan av sina män och om ett hittebarn, vars dröm om att hans mor och far snart ska hitta honom igen lever kvar i honom också som vuxen man. Mycket läsvärd, men inte Alvtegens bästa.

Samtidigt befinner jag mig mitt i "Niceville" av Kathryn Stockett. Jag har den i min iPod och ser fram emot att diska, klippa gräs eller måla staket - bara jag får förflytta mig till 60-talets Jackson, Mississipi. Ett samhälle skildrat ur de svarta hemhjälpernas perspektiv. Med en gryende medborgarrättskamp i bakgrunden. Så levande berättat. Med lurarna i öronen är jag på plats, där i den amerikanska södern.

Bra böcker är underhållande medan man läser. Utmärkta böcker stannar kvar i tanken efter det att sista bladet vänts. En utmärkt bok jag läst i sommar är "Dubbelfel" av Lionel Shriever (en annan av mina favoritförfattare). Mycket intressant om drivkrafter hos wannabe idrottsstjärnor, och om tävlingsinstinkt och konkurrens i ett kärleksförhållande, iscensatt i utkanten av den professionella tenniscirkusen.

Varvräknarfarbror

"Hur många varv?" "Fyra" svara jag. Farbrorn räknar mina varv. Han promenerar åt ett håll. Jag springer åt det andra.

Jag är ute på ett distanspass i backigt spår igen. Runners gym. Spåret har två riktigt branta backar, med kort återhämtning mellan, och mjölksyran sprutar. Det gör gott inför Lidingö tänker jag.

Jag förundras lite över träningsprogrammet inför Lidingöloppet jag sneglade på i senaste Runners world. En rad av långpass, distanspass och långa intervaller. Inga backpass. I texten står i och för sig en liten passus om att delar av långpass och distanspass med fördel kan springas i kuperad terräng... Hoppas att de som använder sig av programmet läser texten noga. Man blir bra på det man tränar. Ska man springa Lidingöloppet bör benen ha provat på ett eller annat rejält motlut. Det är i alla fall jag övertygad om.

"Ett varv kvar - duktigt" säger varvräknarfarbror. Jag har träffat honom förr. Här i spåret. Jag mötte honom just när jag stod och pustade efter en intervall. Han berättade att han, när han var yngre, hade åkt många vasalopp och gjort "klassikern" flera gånger. Nu orkar han bara promenera. Men han tycks nöjd med det. "Bara jag får lite frisk luft" säger han. Jag funderar över hur det är att inte kunna eller inte orka. När jag inte kan springa längre - vad gör jag då? Promenerar och blir en varvräknartant kanske.

Morgonpasset är mitt

Man och tonåring har lånat hund. En stor, svart, lurvig, pigg och alldeles underbar blandning mellan Labrador och Border Collie bor hos oss en liten tid. Tonåringen, som är huvudansvarig för lånet, delade snabbt ut morgonpromenaden till mig. "Du är ju ändå morgonpigg mamma"... Och jag har ingenting emot det alls. Semestermorgnar är som gjorda för planlösa skogspromenader.



Morgonens promenad gör nog lite löpar-nytta också. Jag syresätter mina söndagslångpassmöra ben.

I lurvhundens packning finns ett midjebälte och ett koppel för löpning. Kanske kan vi vara löparkompisar någon dag - lurven och jag.

Norge

Skäms. Det gör jag när jag kommer på mig själv med att ojja mig över något litet personligt bekymmer så här dagarna efter. Skräms. Det gör jag av att galningar kan få tag i vapen.

Runners gym

Backar är styrketräning för löparben. Det känner jag tydligt idag, dagen efter ett distanspass i hyfsat backig terräng.

Räknar veckorna till Lidingöloppet. Knappt nio kvar. Nio veckor att jobba upp backstyrkan på. Och tekniken. Springa uppför med korta steg och upprätt kroppshållning. Fällknivsförbud råder. Springa nerför utan att luta bakåt, låta bli att bromsa och undvika att landa på hälarna. Våga släppa på och "rulla". Det senare är svårast. Särskilt när det blir lite brant. Som i mitt backiga spår.

Fartblind

Jogga upp och jogga ner. Däremellan några fyraminutersintervaller på kuperad skogsväg. Jag är på blixtvisit i barndomshemmet i kanten av den sörmländska skogen.

Uppförsbackar och nerförsbackar. Två av intervallerna, den första och den sista, avslutas i ganska brant motlut. Spykänsla. Nedjoggen tar jag så försiktigt så. Rör mig knappt framåt. Så känns det i alla fall. Garmin säger annorlunda. Nerjoggen är lite snabbare än uppvärmningslöpningen - det stämmer dåligt med känslan. Jag har blivit fartblind. Igen.

Bara tre-fyrahundra meter kvar. Nästan hemma. Med försiktiga steg.

Jag tänker att det nog finns ytterligare ett syfte med de där stegringsloppen som tränare Nilsson skriver in i alla mina fartpass - utöver att träna in ett bra, snabbt steg alltså. Stegringsloppen kanske ger lite fartblindhet inför intervallerna tänker jag.

Borta är mina tunga tisdagsben. Stegringarna går så lätt så lätt. Lättheten blir till fartblindhet när jag inleder första fyra-minutaren. Jag gör ett misstag jag gjort förr. Närsynt startar jag lite för optimistiskt. När intervallerna är längre än jag kan se, bortom horizonten liksom, kan det vara lite klurigt att hitta lagom fart tycker jag. Rätt fart för att orka hålla hela vägen. Genom alla repetitionerna.

Verklig hastighet och känslan av fart tycks inte vara helt kalibrerade i mig. Men jag jobbar på det.

Mysteriet med dagsformen

Dagsform. Ibland förstår jag varför det går trögt. Ibland begriper jag inte alls. Som idag. Jag har semester. Jag sover gott och länge och anstränger mig inte nämnvärt. Mer än med lite träning.

Riktigt träningssugen ger jag mig ut på ett distanspass. Lungt och behagligt tänker jag mig. Sisådär 15 km. Genast rusar pulsen och jag tycks inte kunna springa långsamt nog. Det är lite varmt, men inte SÅ varmt. Mystiskt.

Jag kommer att tänka på Magnus Samuelsson - världens starkaste man. Jag stod bakom honom i kön till passkontrollen i NYC en gång. Han är STOR. Hans gigantiska rumpa i brösthöjd på mig. Enorma lår. Just idag känns mina ben lite som hans ser ut, spända och tunga. Jag tittar ner. Det är mina vanliga, ganska normala ben som sticker ner ur de korta tightsen. Och de har inte sprängt tightstyget, trots att det känns så.

Nu vet ju inte jag. Samuelssons ben kanske går jättebra att springa distans med. Let´s dansa fungerade ju hyfsat. Men det är känslan av tunga och spända ben som skapar associationen.

De tunga benen. Den förhållandevis höga pulsen. Ett mysterium. Jag tror jag vilar imorgon.

Humlan kan

Petra springer med viktväst. Och upplever det som grymt jobbigt. Det är det säkert. Jag har inte provat. Det får mig att tänka på hur det måste vara att springa som kraftigt överviktig. Mycket jobbigare liksom. Det får mig också att tänka på att jag själv har lite extra vaddering rut midjan. Som jag släpar på på varje träningspass, men framför allt på tävligar.

Det finns tabeller som berättar hur många sekunder snabbare man blir om man tappar x kilo kroppsfett. Jag gillar inte sådana tabeller. Jag tror att de bidrar till att skapa anorektiker av unga tävlingsinriktade tjejer och killar. Ändå sitter jag och tittar i en sådan tabell. I teorin skulle jag behöva tappa 4-5 kilo fett (och väga mindre än jag gjorde som 20-åring) för att kapa de knappa fem minuter jag behöver för att gå under 2.30 på Lidingös 30 kilometersbana. Det låter svårt. Svårare än att träna lite bättre faktiskt.

Jag sansar mig själv och minns att god mat är ett av glädjeämnena i mitt liv. Att en av mina anledningar till löpträning är att ganska fritt äta vad jag vill och hur mycket jag vill.

Humlan kan flyga. Jag kan springa.

Väderstyrd

Verkligen perfekt löparväder idag. 17-18 grader och lätt sommarregn. Me like. Me change plans. Det lite längre passet (vill inte riktigt kalla 18 km distans för långpass) flyttades från morgondagen, som ska bli varm sägs det, till idag. Sådan är jag. Sommarregnslöpare.

Training camp Malta?

Nä, jag vill inte kalla min Malta-semester för training camp trots att jag faktiskt tränade lite varje dag. Träning var ju inte riktigt meningen heller. Sol, bad, bokläsning och VILA var meningen. Och att umgås med de delar av familjen som ville följa med. (Artonåringen gick inte att övertala, och ja, huset står kvar...).

Jag är ingen vän av värme när det ska tränas. Solsemesterknepet (om hotellet inte har ett svalt gym med löpband, vilket vårt inte hade) är därför att utnyttja min relativa morgonpigghet och ge mig ut i soluppgången. Eller i alla fall vid sjutiden. På Malta räckte inte det. Varma morgnar. Sol som bränner. Väldigt sparsamt med skuggande vegetation. Nästan inga träd alls faktiskt.

Varannan morgon löpning. Varannan morgon styrketräning med medhavda gummiband eller kroppen som motstånd. Till det en hel del vattenlöpning. Vattenlöpning är ett utmärkt alternativ för oss värmekänsliga. På Malta blir havet fort djupt - som gjort för wet vest-kutande.

Innan hotell-gästerna vaknar. Små rundlar i cement gjutna i den vassa klippstranden. Små öar för solstolar. Dessa använder jag till styrketräning. Nästan ensam. I soluppgången.

En bänk att stretcha stela "baksidor" mot.

Malta. Vi åkte på en ingivelse. Såg en annons i DN och bokade via TripX, som kopplar ihop reguljärflyg med hotell. Funkade jättebra rent praktiskt. Men. Vi skulle nog ha kollat upp hotellet lite bättre. Eller snarare läget. Det visade sig att vi hade bokat "bed and breakfast" på en resort på nordkusten. Majoriteten gäster var "all-inclusive" och resturangalternativen på gångavstånd var två (!) varav ett var ett annat hotell. För mig är matupplevelsen en del av semesterupplevelsen. Och jag vill välja. Variera.

Jag kan inte minnas att jag varit på en all-inclusive resort förut. Redan första dagen kröp det i kroppen. För mig känns det lite som ett fängelse, om än i lyxförpacking.

Lugn och ro. Läsa bok under parasoll. På vår resort var det aktiviteter hela dagarna. Ville man ligga vid poolen fick man stå ut med "pool dance" och "pool gym" ett par gånger om dagen till exakt samma skrålande "we´re going to Ibiza"-aktig musik. På hotellets strand var det diverse tävlingar påhejade av ivriga lekledare. Lösningen och räddningen blev en liten hyrbil. Att rymma i.

När vi rymde såg vi karg natur. Riddarfästningar. Små byar med ett nät av smala gator att tappa bort sig i. Sandstränder. Klippstränder. Blått, klart och snorkelvänligt havsvatten. Restauranger med god mat. Maten skvallrar om att Italien är nära. Och om att havet omger den lilla ön.

Datorn får inte följa med

På väg till Malta för sol och bad. Löparskor nerpackade. Wet vest som handbagage. Datorn får inte följa med så bloggen får vila en vecka eller så. Om jag inte hittar ett bekvämt beläget internet-café förstås...

Hur tätt är lagom?

Löpbandslöpning är kontrollerad och bra. Jämna hastigheter kan ställas in. Och tiden tickar synligt och tydligt Jag kör en stege med full kontroll. Men jag vet egentligen inte vad jag ska sikta på. Vilken fart ska jag hålla koll på och hur stor ska skillnaden vara mellan "stegpinnarna" egentligen? Hur tätt är lagom?


Lånad från http://herregudochcompany.blogg.se

2-3-4-4-3-2 minuter. Med en minuts gåvila. Jag bestämmer mig för att börja på 15 km/h tempo (4 min/km) och sedan minska hastigheten med 0.5 km/h per stegpinne för att halvvägs vända upp igen. Är 0.5 km/h lagom avstånd? Jag vet inte. Vet bara att passet blev hyfsat jobbigt och att sista intervallen var tung men genomförbar. Det borde betyda att jag hamnat ganska rätt.

Funderar över att 0.5 inte alltid är 0.5... Eller egentligen att skalan är progressiv om man gör om den till minuter per kilometer. Mellan 14 och 15 km/h (spannet jag håller mig inom idag) är det bara 17 sekunder/km skillnad, medan 13 km/h är hela 33 sekunder/km snabbare än 12 km/h. Det räknade jag inte ut i huvudet - Ingmaries Anders har gjort en pace calculator som jag använder ibland.

Löpband ska vara lättsprunget sägs det. Själv springer jag lika fort eller fortare utomhus. Tekniken är annorlunda. Mindre stressad och med mer tryck i steget när marken är fast. Men att hålla reda på en tidsbestämd stege utomhus är lite krångligare. I alla fall för mig.

Ytligt

Länge sedan jag hade sommarben. Sådana ben man hade när man var liten. Fulla med skrubbsår från äventyr som gått lite snett.

Sommarknä. Minne av ett litet skogsäventyr.

Några svordomar for genom min skog när jag plötsligt befann mig liggandes raklång på en stenhäll. En liten, liten rot hade fällt en hel löpare.

Nåja, skadorna är ytliga (händerna tog lite stryk också) och inte alls störande för träningen. I min skog oroar jag mig mer för att trampa snett och stuka någon fotled. Skrubbsår är OK.

Svacka

Svacka eller återhämtning? Det känns rätt länge sedan - onsdag morgons avskedspass i Boulogne-skogen. (Ett pass där jag tog mig ganska djupt in och fann mig själv trampandes i kondomer. Parkens rykte tycks vara sant...)

Nackdelen med ett jobb som mitt är att det kan bli rätt intensivt att komma tillbaka efter små resor. Många som vill något. Extra många som vill något när de själva avrundar inför stundande semester. Ingen som gjort mitt jobb medan jag varit borta.

Det hade kanske gått att klämma in någon liten träning om jag verkligen försökt. Men jag orkade helt enkelt inte. Däckade före nio igår kväll och sov tio timmar, mot mina vanliga sex-sju.

Men nu så! Är på väg till gymmet för morgonpump. En liten lördagsmorgon-vana jag har - medan sjusovarfamiljen sover klart. Sedan är planen att springa både idag och imorgon. Jag har återhämtat lusten.