Tröjorna

Skryta ska man inte. Det är fult. Det lärde i alla fall jag mig som liten.

Klarar man 42 kilometer och några meter får man en tröja. En tröja som visar att bäraren grejade kraftprovet och är en Stockholm Marathon finisher.

Jag tycker att jag, liksom var och en som går i mål på Stockholm stadion, har rätt att vara stolt. Ändå känner jag mig inte riktigt bekväm i de där finisher-tröjorna. Fult-att-skryta-uppfostran sitter djupt rotat.

Ibland (när tvätthögen så kräver) trotsar jag skrytkänslan och använder någon av mina finisher-tröjor. Jag ångrar mig oftast ganska snart. De är så täta i tyget. Andas knappt alls och blir snabbt för varma.

Annat är det med de flesta Midnattslopp-tröjorna. Riktiga träningsfavoriter. Smidigt funktionsmaterial. Och inte alls någon stöddig känsla. Alla kan liksom.

Underligt nog gäller skrytkänslan bara mig. Ser jag någon annan i en finisher-tröja är det en helt annan sak. Jag blir nyfiken. En likasinnad är identifierad och jag känner samhörighet. Kanske borde jag byta perspektiv? Om de där tröjorna bara inte var så varma...

Min första finisher tröja är den som är mest använd. Den är, till skillnad från de efterföljande, i bomull och är en av mina sovtröjor. När ingen ser får till och med jag skryta.

21-dagarsmyten

Det sägs att man efter 21 dagar har skapat en ny vana. I fredags hade jag varit utan socker i just 21 dagar. Idag borde det alltså vara dag 24.

Pang-smack-bom! Där kom det, det grymma sockersuget.

Efter de första 2-3 dagarnas viljeinsats har det annars varit märkvärdigt lugnt och överraskande enkelt att låta bli. Visst, jag var lite lite sugen häromdagen, när vissa familjemedlemmar moffade semla. Men inte överdrivet. Visst, jag sneglade lite på Icas lösviktsgodis när jag handlade senast. Men det var inte svårt att gå förbi.

Men så idag. Jag vill HA! Ospecifikt vad, bara det är sött.

Jag funderar på orsak och verkan. Jag funderar på triggers. Än så länge har jag inget svar. Mer än att jag vet att jag ska övervinna detta. För mitt experiment är sex veckor långt. Två gånger 21 dagar.

Jag byter skor

Utan långpass på schemat och med fantastiskt vinterväder går jag ner i garaget. För att gräva fram ett par alternativa skor. Skridskor. Med tillhörande kängor.

Mina gamla skridskor. Mina gamla kängor som en gång i tiden hade fina lila snören. Funkar utmärkt.

Medan dotter tränar fotboll och make tränar fotbollstjejer, åker jag på plogad sjöis. Banan är ganska kort i år och jag hinner många varv.

Att åka skridskor är en alldeles speciell känsla. Men känslan är ännu bättre när sjöisen är snöfri och tillåter åkning varhelst man har lust. Nu blir det lite av lämmeltåg. För jag är inte ensam. Inte ensam men lite udda. De flesta har stavar. Det har inte jag. Jag tycker inte stavar hör ihop med skridskor.

Det bränner fint i rumpan. Låren får sig en omgång. Höfterna får jobba. Jag tänker att skridskor nog är ett utmärkt komplement till löpning.

Jag åker hem och jag byter skor. Jag har lust att springa en sväng i skogen.

Från bra glid på skridskor till bra fäste med icebugs.

Jag följer den gula slingan i min välbekanta skog. Andra har varit här före mig och jag springer i upptrampat spår. Men ju längre in i skogen jag kommer desto färre fötter har trampat före mina. Plötsligt tar spåren slut och jag är lite lost. Känner inte igen mig riktigt nu när skogen är snöklädd. Tar ut en trolig riktning och springer obanat en bit. Jag hittar snart ut till en större stig.

Lost - vilket håll är rätt håll? Tur att jag har hyfsad orienteringsförmåga.

Tillbaka i civilisationen.

Nyduschad byter jag skor igen. Tofflor den här gången.

Medicin mot depp

För det mesta är jag glad. Nästan alltid har jag en positiv syn på nuet och på framtiden. Men ibland kommer en svacka.

Jag vet vad som hjälper. Det hjälper att springa.

Dagens distans var ett pass i mängden. På bitvis enerverande slirigt underlag. Men det hjälpte mig att ta mig en bra bit på väg upp ur svackan.

I morgon är jag nog mitt vanliga jag.

Tänker på Pasi

"Är det bra eller dåligt. Jag vet inte. Vi får se."

Jag lyssnade på Pasi Salonen i onsdags. Lite livsinspiration stod på schemat. Och även om man (jag) har hört det mesta förr, med delvis andra ord, så brukar sådana föredrag kunna ge ny insikter. Kanske för att man (jag) kopplar visdomarna som uttalas till det skede och de skeenden som känns aktuella för stunden.

Pasi pratade om mål. Själv vill han bli världsmästare i triathlon för 50-åringar. Han fyller 47 i år, precis som jag. Pasi pratade om att förändra i det lilla och låta resten följa efter. Pasi pratade om att utvärdera och omvärdera. Leder förändringarna man gjort åt det håll man vill? Och, ännu viktigare, vill man fortfarande åt det hållet? Jag inser där och då att mina mål med min löpning inte är helt förankrade i mig. Får göra lite hemläxa där. Fundera lite över vad jag vill. Egentligen.

Men det som fastnade mest hos mig från onsdagskvällen var "vi får se". Saker händer ibland utanför vår kontroll. Om det är bra eller dåligt vet vi faktiskt inte just då. Inte säkert. Saker som ter sig som dåliga kanske leder åt ett håll som annars inte skulle ha blivit undersökt.

Jag befinner mig i en period i livet där jag har lämnat delar av min yrkesidentitet. Visserligen ett aktivt val, men grundat i omständigheter utanför min kontroll. Kanske är det därför jag fastnade just för de tankarna. Att det som i stunden kan kännas som "otur" eller ett mindre fördelaktigt skeende kanske visar sig från en helt annan sida. Vi får se.

Hur kan DET vara jobbigt?

Jag börjar bli lite hemtam med CXworx nu. Det känns som min grej. Jag som har så sanslöst svårt att få till core-styrkan själv. Inte för att jag inte vet vad jag ska göra på egen hand - det vet jag. Men det blir inte av. CXworx blir av.

Jag tar ett orange och ett svart gummiband. Det svarta är hårdast och det behöver jag i ett par av övningarna men grejar inte i några av de andra. Och så en matta och en viktplatta. Ready steady go. Musiken på. Samma. Van.

Men det är Les Mills och Les Mills byter pass med viss frekvens. Det skulle ju bli dödens tråkigt annars. Carro byter ut två låtar idag. Tyvärr blir min favoritövning bortplockad. Den jag tyckte såg fånig och fånigt lätt ut första gången jag såg den. Hur kan DET vara jobbigt tänkte jag. Sedan kände jag var den tog.

Jag blundar och njuter av min favoritövning.

Min favoritövning. Gummibanden i kors och sedan traska i en fyrkant. Vänster fot bak, höger fot bak, vänster fot fram, höger fot fram. Många varv. Insprängt några sidolyft, en fot i taget. Det bränner i skinkan och på utsida höft. Precis vad jag behöver. Så när passet är slut lånar jag ett gummiband och traskar fyrkant och kickar sida - alldeles själv. Jag vet vad jag behöver.

Optimal livslängd

Smarta MarathonMia loggar sina skor på jogg.se. På så sätt vet hon hur långt de har gått (sprungit) och när de är slut. För löparskor är förbrukningsvaror. Ju lättare och tunnare desto kortare livslängd. Livslängd mäts i tillryggalagda kilometer. Eller i tid på skohyllan. För skorna torkar och blir stumma om de bara står och skaderisk-spöket varnar oss därför för att köpa förra årets modell på rea.

Mumma för skofabrikanterna att vi absolut inte vill springa ett steg för långt i våra skor. Skaderisk-spöket skrämmer oss där också och kort livslängd ger hög konsumtion.

Är det bara jag som tycker att livslängden för löparskor har blivit kortare? Jag tänker på japanska biltillverkare som sägs ha optimerat sina bilmodeller så att de skulle hålla kanonbra och sedan bryta ihop helt vid 10 000 mil eller så. Tänker skotillverkarna också så? "Ja! Vi gör skor i flashiga lätta material, men ser till att de inte håller särskilt länge." Kort livslängd är optimal livslängd - för tillverkaren.

Smarta sportskotillverkare bör inte satsa på spinningskor. För de rackarna håller. År ut och år in. Jag har haft mina sedan 2006 och de är lika fina som när de var nya. Och som tillverkare kan man ju inte varna för att sulan tappat stunsen, för ingen stuns behövs.

Mina fina spinningskor. Sex år gamla och så gott som nya.

På väg in till tisdagsspinningen kunde jag inte låta bli att fota ett par skor som låg i gymmets hall. Där jag bor är det ganska isigt och snöigt ute..."

Är jag botad?

Orka-Mera-Anna frestar med en bild på en semla (trots att inlägget handlar om att låta hälsosamma människor vara hälsosamma i fred).

Bild på semla. Jag tycker om semlor, men idag blir jag inte särskilt sugen. Och när jag tänker efter har jag inte blandat mitt godissubstitut goji-bär, valnötter och krossade kakaobönor på ganska många dagar. Fast jag får om jag vill.

Har jag inte längre något sockersug? Är jag botad? Troligen inte... Men ganska avvänjd i alla fall. Och det innan de obligatoriska (?) 21-dagar-för-ny-vana-att-få-fäste har passerat. Det känns skönt faktiskt. Fritt. Sockerfritt.

Dagens mellis. Vitaminboost av granatäpple, banan och kiwi till mig och till min förkylda dotter.

Några samband

Jag läser i DN om sambandet mellan ätandet av rött kött (nöt, fläsk, lamm) och tjocktarmscancer. Forskarna är överens. Men alla bevis är förstås indirekta, från epidemiologiska studier där cancerfrekvens jämförs med matvanor.

Nästan all forskning av samband mellan hälsa och befolkningens vanor är av samma typ. Sambanden måste vara rätt starka för att "synas" i bruset av alla andra faktorer. Att rött kött i allmänhet, och charkuterier i synnerhet, ökar cancerrisken har man vetat länge och sambandet är rätt tydligt. Ändå ökar köttätandet.

Det finns ett tydligt samband mellan underlaget och den hastighet jag håller under dagens distanspass. Nåja. Jag hinner njuta extra länge av vacker vinter.

För två veckor sedan startade jag mitt sockerfrihetsexperiment. Någon dag senare började jag hosta och har hostat sedan dess. Alltså ger sockerabstinens hosta. Nä. Tror inte det. Inget orsakssamband där.

Just nu ligger min iPod i fickan på min träningsjacka från dagens distanspass. Jackan ligger i tvättmaskinen. Om iPoden visar sig inte fungera när den kommer ut efter noggrann tvätt och centrifugering - ja då tror jag det finns ett direkt orsakssamband där.

Höger och vänster

Min käre make brukar berätta för den som ids lyssna att jag är dålig på att skilja på höger och vänster. Jag säger höger när jag menar vänster och vice versa. Min egen uppfattning är att det händer, men väldigt väldigt sällan. Däremot tycker jag att det blir svårare och svårare att skilja på höger och vänsterpolitik, men det är en annan sak.

Jag tänker att jag ska vara lite brutal mot mina ben idag. Både höger och vänster.

Jag har lärt mig av min tränare att det är smart att träna ett ben i taget. Många är de som, liksom jag, är ojämnt starka. Då vill gärna det starkare benet ta över i övningen. Alltså är det bättre att belasta separat, men - och det här är viktigt, köra lika tungt för båda benen. Det svagare benet styr viktvalet. Förstås.

Flera av benmaskinerna är inte riktigt gjorda för att träna en kroppshalva. Jag sticker ut det vilande benet någonstans där det får plats. Kanske ser det lite lustigt ut och kanske är det min tur att bli iakttagen idag. Jag iakttar i alla fall mig själv och inser att vänster ben (jo jag kan skilja på dem) är betydligt svagare än höger och att skillnaden är större än jag trodde. Vilket antagligen betyder att jag borde köra ben-brutal lite oftare. För att jämna ut ojämnheten. Och för att snedbelastningsskador är lite onödigt att dra på sig.

Iakttagelser i gymmet

Det är lite småtrist att springa på löpband. Men vill man undvika att kyla ner de irriterade luftvägarna så är gymmet alternativet. Tur att det finns udda fåglar att studera.

Idag studerar jag mannen på löpbandet bredvid. Han sneglar på min hastighetsinställning - jag är mitt i en 25-minuterströskel, sedan kör han - pang bom rakt på utan uppvärmning. Jag vet inte om hans hastighetsinställning påverkas av min. Men den är definitivt snabbare än han borde tänker jag. Han springer 10-15 steg. Sedan springer han trettio till hängandes i armarna på de där sidorelingarna som jag egentligen inte fattar vad de är till för. 10-15 steg normalt och sedan dubbelt så många hängandes. Om och om igen.

När jag kliver av stiger en annan man fram till mig. För honom är jag kanske en udda fågel. Han har i alla fall iakttagit mig. "Du måste ha sprungit minst en timme" säger han. Riktigt så länge var det inte. "Hur orkar du - jag orkar bara 10-15 minuter" fortsätter han. Jag tar tillfället i akt och förklarar att han säkert också klarar en timme, om inte nu så snart, om han drar ner tempot ordentligt och kanske varvar med gång till att börja med. Att gå ut för hårt eller springa fortare än man egentligen är tränad för är ingen bra strategi och inte ett dugg coolt i mina fågelskådarögon.

Blåsa ur piporna

Det hostas en del på nätterna hemma hos mig. Sedan en vecka tillbaka ungefär. Jag känner mig absolut inte sjuk och har tränat på ändå. Enda undantaget backintervallpasset som byttes mot skogslöpning. För att undvika massiv inandning av kall luft.

Efter en extra hostig natt tvekar jag ändå inte. Trycker på "boka"-knappen redan 6.30 i morse, sekunder efter att platserna till Sofies spinning släpps. Populärt pass. Då gäller det att vara på tå.

Jag tänker att jag ska blåsa ur piporna. Rensa bort lite grums. Egentligen tror jag nog inte att det är så det går till, men något svepskäl måste man ju ta till när man tränar fast man kanske inte borde.

Eller borde och borde. Så länge halsen inte är ond, febern håller sig borta och man känner sig pigg anser jag att det inte är farligt att träna. Men känslan jag har är att just hosta brukar kunna bli långdragen om man tränar på. Särskilt i kall luft.

I spinningsalen är luften varm. Varm och fylld av favorit-Sofies peppande prat. Hon låter oss välja pass. Snabbt eller tungt. "Snabbt" säger jag snabbt. Innan någon annan hinner säga "tungt". Tränare Nilsson har lärt mig att lätt motstånd och hög kadens är det bästa för löpare. Och ska jag blåsa ur piporna kan ruscher sitta fint, även om andningen kan bli rätt brutal med tung belastning också.

Samma misstag två gånger

Sitta i bilkö är trist. Sitta i bilkö kissnödig är olidligt. Trots morgonens erfarenhet går jag glatt från lunchrestaurangen och hem - en dryg halvtimmes rask promenad, utan att först besöka damrummet (eller vilken annan fin omskrivning man vill använda) fast jag egentligen behövde.

Samma misstag två gånger. På samma dag.

Sedan fick det räcka. Innan jag hoppade upp på power platen, den bredvid Ingmaries, gick jag ordentligt på toa. För säkerhets skull. Fast jag egentligen inte behövde.

Imorgon är en annan dag. Och jag kommer givetvis göra just detta misstag igen. Kanske inte imorgon. Men snart. Vissa saker lär man sig helt enkelt aldrig. I alla fall inte jag.

Långpass-passande mat

Ibland behövs det lite mer planering än vanligt för att pussla in träningen. Särskilt de där passen som tar lite längre tid. Nu var inte dagens pass något längdrekord - bara 18 km och på gränsen till att kvalificera sig som långpass i min bok. Men med förberedelser, stretch och dusch börjar tidsåtgången ändå närma sig ett par timmar. Tid jag behöver skapa innan släkten kommer på välkommet lunch-besök.

Jag tar till långkok. Min gulaschsoppa ska koka i två timmar. Alldeles lagom länge för att jag ska hinna springa mitt pass. Passande.

Och gulasch värmer så passande gott efter nästan-långpasset.

För att inte lura någon att tro att annelitens nya mål är att skapa en matblogg så blir det ingen bild på min Gulasch. Inget recept heller. Om ingen så kräver.

På den åttonde dagen

På den åttonde dagen utan raffinerat socker fuskar jag lite. Några klickar mango chutney ska det vara på tomat- och chèvre-pajen jag hittat receptet till hos Ingen-rotmos-Maria. Jag vet hur bra chèvre smakar tillsammans med lite sötma.

I allt annat har jag varit sockerfri. Vad jag vet. Är inte helt hundra på den där hämtmaten från Thai-kiosken häromkvällen.

Fantastisk god paj. Smakar inte rotmos alls.

One week down, five to go.

Långsamhetsrekord

Egentligen stod det backintervaller på schemat. Hela förmiddagen velade jag fram och tillbaka. Ska jag utmana halsrosslet och hostan jag haft i ett par dagar? Eller fega och vila?

Det snöar. Och blåser ganska rejält. Jag kompromissar. Skogen får det bli. Lååångsamt över stock och sten så att andningen hålls hyfsat i schack. På så sätt undviker jag att irritera luftrören med alltför mycket iskall luft.

Backintervaller är dubbelt bra. Hjärta och lungor tränas samtidigt som motlutet är grymt effektivt för löparbenens muskler. Mitt lugna skogspass gör kanske inte så mycket för att förbättra flåset, men det tränar mina ben. För min skog är inte platt.

Nä, min skog är inte platt. Och stigarna är fulla av rötter och stenar. Trixigt nog i vanliga fall. Med ett tunt snötäcke, som döljer och förvillar, blir utmaningen ännu större och jag springer sakta. Något annat är inte möjligt och det passar mig ju ganska bra idag. Jag lär mig snabbt att de partier som ser inbjudande plana ut är förrädiska. Översnöad is. På gränsen att bära mig och ibland med vatten under. Jag trampar igenom och jag plurrar lite med tåspetsen på min ena sko.

Skorna är icebugs. Något annat hade inte gått. Men inte ens karbidståldubbarna gör mina steg helt halkfria.

Vinden viner i trädkronorna och grå moln snurrar fort över himlen. Det snöar lite mer. Skogen är min bästa plats. I nästan alla väder.

Så vad gör det då att det blir långsamhetsrekord? Inte något faktiskt.

Tillbaka

Tillbaka på plattan. Har inte tränat power plate sedan mitten av november.

Tillbaka i bassängen. Har inte kört vattenlöpning sedan mitten av december.

I bassängen var också alla "nyårslöften". Trångt och plaskigt. Men vad gör väl det när man har Ingmarie som sällskap. För hon är tillbaka.

Ingmarie. Leende, trots att löpvädret nog är aningen sämre i Sverige än i California.

Drafted

Fick en länk skickad till mig av en vän (?). Army fitness morgoncamp januari 2012. 75 minuters militärinspirerad supertuff träning, i vilket väder det än må vara, tre dagar i veckan i sex veckor. Uppställning 6.15. Måndag, onsdag, fredag.

Synd... Men jag tror faktiskt inte att det passar med mitt träningsupplägg inför Stockholm marathon. Säg INTE emot nu tränare Nilsson!

(Status Quo snurrar i mitt huvud: If you wan't to survive get out of bed... You're in the army now. Nörden jag är gift med upplyser mig genast om att Status Quos version är en cover. Boland & Boland var det visst.)

Jag äter godis

Tredje dagen med sockerabstinens. För lite sockersug känner jag. Och frestelserna finns på de mest oväntade ställen. Borde det inte vara förbjudet att lägga upp bilder på kladdkakor i träningsbloggar (Löpningen&Livet-Andrea) eller nybakade semlor på facebook, upplagda av Orka-Mera-Anna, just när jag har bestämt att jag ska avstå från sådant? Eller? Hmm, alla kanske inte kan anpassa sig efter mig... Nåja, åtminstone en varningstext borde jag kunna kräva. "Innehåller frestande bilder av sockerbomber". Typ.

Jag fyller en skål med godis. Tillåten sådan. Och i det stora hela klarar jag mig riktigt bra. Dag tre...

Mitt godis. Goji-bär, kakaokross, valnötter och pistaschnötter. Mmm, sockerfritt. Eller i alla fall fritt från tillsatt socker. Goji-bär är söta i sig.

Var gränserna går har jag inte riktigt bestämt. Mer än att kakor, godis och glass går bort. Jag har bytt vaniljyoghurt mot naturell yoghurt. Och jag lät bli några salta kex igår, eftersom paketet skvallrade om att det fanns tillsatt socker där - dolt under saltet. Ungefär på den nivån är det. Artificiella sötningsmedel skulle aldrig falla mig in - inte nu och inte annars heller.

Mellan skidorna

Först ser jag Charlotte Kalla kämpa sig uppför (!) en svart pist - på längdskidor. Jag anar hur ont det måste göra i mjölksyrefyllda ben. Säkert ondare än jag någonsin haft av fysisk aktivitet. Jag anar också att det finns soffpotatisar i en och annan stuga som surt muttrar "men kom igen då - kämpa lite", när Charlotte tappar placeringar. Individer som nog inte har full koll på hur mjölksyra känns. På riktigt.

Sedan springer jag en bit. Mellan skidsändningarna. Benen är lätta och mjölksyran gör sig bara milt påmind i någon enstaka uppförsbacke. Ingenting jämförelsevis.

Medan jag stretchar framför TVn trotsar Hellner sina sura muskler. Bragd tänker jag. Hjälte.

Sex veckor från och med nu

Miss Agda. Hon utmanade sig själv. Sex veckor med tuffare träning. Sex tuffa (inbillar jag mig) veckor utan socker. Jag blev inspirerad av sockerfriheten men genomförde den inte. Inte då. Men nu. Nu är jag mogen. Jag utmanar mig själv att inte äta något med tillsatt socker från idag och sex veckor framåt. Jag ser det som ett experiment. Kanske skriver jag en labb-rapport här. Material & methods, results, conclusion. Och kanske lite om hur det känns på vägen.

Spontant

Solen skiner över ett tunt tunt snötäcke. Jag snör på mig mina icebugs och ger mig ut på ett milslångt distanspass. Jag tråcklar mig fram mellan söndagspromenerare. Fast det inte är söndag.

Solen orkar inte riktigt upp över trädtopparna och det blåser lite kallt. Jag inser att jag gradvis har ökat farten. Undermedvetet. Det finns visst spring i benen idag. Jag har inget pulsband på mig, men jag andas som under ett tröskelpass. Djupa, jämna andetag. Jag överväger med mig själv. Dra ner tempot lite, till distansfart, eller fortsätta den spontana tröskelträningen? Jag väljer det senare. Tar till vara spontaniteten.

Våga träna mindre

Jag förstår teorin om återhämtning. Och att man kan riskera att bränna ut sin träningslust om man går på hårt hela tiden låter väldigt logiskt. Ändå har jag lite små-ångest över att tränare Nilsson har mig på sparlåga. Så här i början av uppladdningen inför Stockholm marathon brukar jag kanske inte springa de allra längsta långpassen eller de allra hårdaste kvalitetspassen, men lite mer mängd än vad som nu är fallet brukar det nog vara.

Har man en tränare ska man självklart lyssna och lyda. Och jag respekterar och litar på min. Så i ett par veckor till är det veckosnitt på blygsamma 25-40 km som gäller, jämfört med 50 km/vecka i januari förra året. Tre löppass istället för fyra. Ett kvalitetspass är utbytt mot spinning och styrketräning är ett vanligt förekommande ord i årets träningsprogram. Våga göra annorlunda. Också när annorlunda är färre löpta kilometrar.

Kärnverksamhet

Kärnverksamhet för en löpare är förstås löpning. Men kärnan bör tränas för att löpningen ska förlöpa på bästa sätt säger de som kan och vet. Jag inleder träningsåret med core. På egen hand är core-motivationen svår att hitta tycker jag. Jag tar hjälp av peppande instruktör och gruppträning. CXworks. Dags att göra till en vana?

Summera och minnas

Man kan summera löparåret i siffror.

220 löpta mil och 190 timmar har jag loggat i min träningsdagbok. Till det 85 timmar alternativ träning. Några få mellanveckor hamnar utanför bokföringen. Marginellt i sammanhanget.

Man kan summera löparåret i minnesbilder.

Jag tänker på när jag traskar från målgången på Stockholms stadion mot Östermalms IP. Småpratandes med Lennart. Endorfinhöga är vi. Vi har båda missat 200 minutersgränsen med ganska liten marginal men är ändå nöjda över ett väl genomfört Stockholm marathon 2011.

Jag tänker på när jag svänger ner från Queensborough bridge och möter publikjublet på Manhattan. Och på när jag väl hemma på hotellet får en chokladkaka i present av min alldeles egna hejarklack. Döttrar och man som gjort sitt bästa för att överrösta den amerikanska publiken men som jag lyckades missa två gånger under loppet. Mitt första och kanske enda New York Marathon är ett lopp jag kommer att minnas så länge jag minns något alls.

Jag tänker på en halvmara under klarblå himmel längs en vacker svensk sydkust, med löpartalangen Sara som småskadad springer om mig, går en bit och springer om mig igen med sitt lätta steg. Och på nedjoggen tillsammans med segraren i damklassen - min tränare och vän Ingmarie. Och på middagen efteråt, med härliga skånska bloggvänner.

Jag tänker på träningspass i sol, regn och snö. I långsamt tempo, i tröskelfart eller så fort det bara går. Med fjäderlätta eller blytunga ben.

Tack kroppen för alla löpta meter 2011! De som, vare sig de noteras i träningsdagboken eller ej, gör mig så väl och som skapar minnen.