Kanaler att följa

Mobilens larm inställt på klockan 6. Allt för att hinna träna innan frukost och innan mötet som jag och några kollegor åkt hela vägen till Utrecht för. Det spartanskt utrustade hotellgymmet lockade inte särskilt mycket och sängen var skön... Nehej, det duger inte - upp och hoppa!

Klev in i gymmet strax före 7. Den enda crosstrainer var upptagen. Den enda trappmaskinen trasig. Kikade ut genom gymfönstret och funderade. Genom fönstret såg jag kanalerna. Och jag stack ut.

Trettiofem minuter härlig morgonlöpning i pittoresk miljö. Den ena kanalen ledde till den andra och jag följde små cykelvägar och stigar längs dessa. Vackert och rofyllt. Underbart men kort. Hade jag vetat vad som väntade hade jag enklare och tidigare hoppat ur sängen.

Kanske skulle man ta och flytta hit - och bo i en husbåt. Och bara springa på platt mark.

Obligatorisk väderkvarn.

Utrecht är en väldigt mysig stad. Väl värd ett besök. Just idag förberedde sig staden och hela Holland för fest. Jag tror det var drottningens födelsedag som skulle firas. Vi åkte hem. Vår kung fyller ju i dagarna... Nåja, om jag fick bestämma skulle vi inte ha någon kung. Och inget dyrt prinsess-bröllop heller.

Next door

Har aldrig tidigare bott så nära ett gym som jag gör nu. Två dörrar bort från mitt hotellrum i holländska Utrecht ligger fitness center. Tyvärr ett undermåligt utrustat sådant. Inget löpband. Budgetvarianter av crosstrainer och trappmaskin, en av varje. Och ett par andra maskiner som jag är lite osäker på vad det är.

Kan detta vara en simplare powerplate-variant månne? Måste testas!

Springa ute? Njae, bor mellan en järnväg och ett kongresscenter - känns inte så charmigt. Jag ställer klockan och gör det bästa av gymmet. Om inte annat kan man ju göra lite utfallssteg och hantelövningar. Och tåhävningar förstås - de eviga och förhoppningsvis hälsene-helande.

Spinna sig i löpform

Av någon anledning har spinningen på mitt gym bytt namn till cykling. Jag vet inte varför. Det är samma cyklar i samma sal med samma instruktörer. Och ungefär samma pass. Eller samma och samma. Min favorit-ledare alla kategorier - Sofie, gör aldrig samma pass två gånger. Hon har ett gäng skivor med sig och kör på inspiration. Samtidigt som hon inspirerar till stordåd. Eller i alla fall till hård träning.

Jag läste i RW för ett par år sedan att spinning inte är helt optimalt för löpare. Det stod något om att man tränar muskler som motverkar löparmusklerna. Jag har haft lite svårt att tro det. Och jag är ju inte direkt elit, så jag har spunnit på. Inte jätteflitigt kanske, men ibland. Denna vår har det blivit lite mer. När löparkroppen krånglar blir alternativträning räddningen.

Att man kan vara snabb löpare trots (eller på grund av) spinning finns det goda bevis på i blogg-världen. Springa-mera Jenny och Orka-mera Anna är talande exempel på snabbspringande spinnare.

Hur ska man då spinna om man vill bli en bättre löpare? Hög kadens och lågt motstånd säger tränare Nilsson. I teorin låter det bra, men när obarmhärtiga Sofie säger "lägg på nu då - krafter sparar vi inte på här inne" och "tuuungt sa jag ju!" - ja då lyder jag. Och svetten droppar.

Shock wave therapy?

Ska jag eller inte? Våga shock-våga? Velar lite fram och tillbaka.

Min hälsena har ju krånglat ett tag nu. Alternativträning och excentriska tåhävningar har nog hjälpt en del och jag kan springa hyfsat nu. Men helt bra känns det inte. Senan gör sig mest påmind i början av passen, och riktigt ont gör det om jag försöker dra upp tempot. Tusingar och backintervaller vill jag helst inte höra talas om just nu.

Pratade en stund med Ingmaries stötvågs-man Jonas idag. "Inget att leka med det där med hälsenor - kan bli kroniskt" sa han. Samtidigt konstaterade vi att mina symtom ändå är relativt milda. Hittills. Behandling nu innebär tre veckor av lugnare, mestadels alternativ, träning. 48 timmars träningsvila efter var och en av tre behandlingar. Inga långpass. Känns inte som om det passar in i mitt träningsupplägg inför Stockholm maraton. Tar mig runt gör jag kanske ändå, men det var ju inte riktigt det som var grejen.

Å andra sidan kanske jag inte kommer att springa särskilt fort i alla fall, med en öm hälsena. Som lär vara ännu ömmare efter 42 kilometer. Om den ens vill vara med så långt.

Själva behandlingen låter inte direkt njutbar. 2000 pulser, 8 per sekund à 2.5 bar. En liten pistong som hamrar och hamrar mitt på min ömmaste punkt. Men effekten är vetenskapligt bevisad (I like) och klart bättre än excentriska tåhävningar två gånger om dagen i tre (!) månader.

Så vad ska jag välja? Chansa på att mina milda symtom inte förvärras? Eller våga mig på stötvågorna? Jag måste nog sova på saken. Och överlägga med tränare Nilsson.

Hur hinna med sista studsen?

Det är inte alltid lätt att få in träningen i tillvaron. Transportlöpning och att jämka lite med arbetsdagarna är nästan ett måste för att få till det i veckorna.

Långpass så här nära maran är lååånga. Och tar mycket tid.

The last bounce. Jag upptäckte Bounce i och med deras första Dansens Hus-föreställning "The Score". "Gökboet" är favoriten. Nu gör de sin sista show - i Globen. Givet att jag ville vara där. Med döttrar och man söndag eftermiddag. Fantastiskt. Smart koreografi, duktiga dansare, akrobatik och skönhet. Och lite sorgligt. 30-plussare som "pensionerar" sig från dansaryrket. Kropparna har tagit stryk och motivationen har minskat.

En långpass-slot hittade jag i helgens schema. Tidig söndag förmiddag. Det blev till att ställa klockan för att hinna. Tränare Nilsson satte gränsen - inte mer än tre timmar. Jag tror aldrig jag sprungit tre timmar på träning, så att hålla det var inte svårt. 2.40 blev det och nästan 3 mil. Jag hade inte orkat en meter till. Maran är lite längre än tre mil...


Ett veck på strumpan kan skava sönder en lilltå... En liten del av min kropp som tagit lite stryk. Lyckligtvis snabbt läkt.

Musei-hopping

Dagen vikt för musei-besök med väninnorna T och M. Vi hade inte bestämt vilka museer vi ville besöka. Nationalmuseum med sin Rubens och Van Dyck-utställning kanske. Eller moderna. Det fina vädret avgjorde. En promenad längs Strandvägen - via Svenskt tenn - till Liljevalch vårsalong löd planen.

Väl på djurgården uppmärksammade vi att Nordiska museet hade en utställning om mode. Passar oss tänkte vi. Nåja, småintressant, men ingen höjdarutsällning.

Framme vid målet - Liljevalchs. Vårsalong? Näe, den slutade för fyra veckor sedan. Och jag som tycker att jag alldeles nyss såg annonsen... Istället betraktade vi fascinerade små, små målningar i rena, dämpade färger av Rita Lundquist.

En av Ritas bilder. Mycket avskalat. Bilderna tilltalade mig. Vill gärna äga - men de kostar nog...

Lunch på blå porten - en riktig pärla, särskilt när vädret är fint, som idag, så att det går att sitta på innergården.

Färjan till slussen och fortsatt promenad till Mosebacke. Ms barndomsväninna hade vernissage tillsammans med andra konstnärer. De delar ateljé. Blandad kompott och mycket intressant att se vad duktiga amatörer åstadkommer.

Mycket konst och mycket prat med mina underbara väninnor. Sol. En härlig lördag helt enkelt.

Ofrivillig hare

Steg bakom mig. Löpare som inte vill springa om, men som jag inte heller springer ifrån. Stressen kryper på och jag ökar farten lite. Fortfarande jagad. Efter cirka tre kilometer dyker förföljaren upp jämsides och säger: "Jag ska svänga av här - tack för bra draghjälp". Snopen springer jag vidare - hade jag erbjudit draghjälp?

Just den händelsen är ett par år gammal. Jag kom att tänka på den när jag läste Lazy Runners inlägg häromdagen. Lite då och då händer det att man har någon i hasorna - oftast utan tack. Mina pass blir mindre njutbara i ett sådant läge.

Jag är ingen hare. Inte heller Selma är någon hare - hon är vår kanin.

Just innan påsk hade jag en tassande löpare efter mig ett tag - uppför en lång, seg backe. När vi nådde krönet sprang han upp jämsides och började prata löpning - vi sprang tillsammans, pratandes, i någon kilometer eller två. En sådan händelse är å andra sidan trevlig.

Varken idag eller igår har någon haft någon chans att använda mig som hare. Troligen inte imorgon heller. I alla fall inte löpandes. Åkte på en rejäl förkylning (harpest?) just som jag landat i Sverige. Tycker att man ofta blir förkyld efter flygresor. Misstankar har funnits att virusarna dansar runt, runt i kabinens instängda atmosfär. Men så ska det inte vara enligt SAS. Mätningar lär ha visat att flygplansluft inte innehåller fler mikrober än "mark-luft". Istället hänger det kanske ihop med att uttorkade slemhinnor blir mer mottagliga för infektion. Det senare är en hemmasnickrad hypotes - icke vetenskapligt bevisad vad jag vet.