Halleluja Aloe Vera

Ingmarie och jag går på "Må bra-tillställning".

Det visar sig vara en tillställning med lätt väckelsemöteskänsla. Den fantastiska Aloe Veran. Att drickas eller smörjas in i huden. Den är säkert bra till mycket, men...

Jag biter mig i tungan mer än en gång för att inte börja skratta åt vissa påståenden. Jag skärper mig för att inte säga emot. Ibland är det lite besvärande med kunskaper i kemi och insikter om hudens beskaffenhet som barriär mot det mesta. Inklusive dyra ingredienser i krämer.

Glädjande nog håller värdinnorna (säljarna) sig undan från rent medicinska påståenden. Jag minns ett hemmaparty för länge sedan. Det slutade med en anmälan mot säljaren och företaget - för icke underbyggda medicinska påståenden. Rätt kraftiga övertramp faktiskt. Stackarn anade inte för en sekund att hälften av gästerna (köparna) jobbade på Läkemedelsverket. Att anmäla var förstås helt rätt, men det kändes lite taskigt ändå... Vi skulle ju fika och ha trevligt liksom.

Rätt trevligt är det trots allt på Aloe Vera kvällen. Vi peelar, rengör och smörjer ansikten och fötter. Vi får nackmassage med heat lotion. Just heat loiton ska jag faktiskt köpa. Några små provförpackningar av den, skänkta av en snäll massör, räddade mig i våras när min nacke krånglade big time.

Jag ska ta reda på mer innan jag dissar eller köper övriga koncept.

Rättvist?

Kvinnor är inte små män. Fysiologin skiljer sig åt. Uppenbart - javisst, men nu tänker jag löpning och inget annat. Naturliga variationer leder förstås till överlapp och det finns kvinnor som har bättre förutsättningar än män att bli duktiga löpare. Men det omvända är vanligare.

Kvinnor har (oftast) en enda fysiologisk fördel - lägre kroppsvikt. Men den fördelen uppvägs lätt av att en större andel av den vikten är fett och en mindre andel är muskler jämfört med medelmannen. Därutöver har kvinnor 10-15% mindre hjärtan och lungor jämfört med en lika stor man. Syretransporten är också lite sämre hos kvinnor på grund av lägre hemoglobinhalt. Men som sagt - överlapp och undantag finns.

Jag har läst någonstans att summa sumarum-skillnaden hamnar runt 10%. Bevisat av att det är ungefär så stor som skillnaden är mellan kvinnliga och manliga världsrekord. Ur det perspektivet kan man tycka att Lidingöloppets silvertider är lite orättvisa. Skillnaden mellan 2.15, som gäller för män, och 2.38, som gäller för kvinnor, är sisådär 15%. Ungefär samma procentuella skillnad var det mellan årets bästa svenska (Ulrika Johansson som vann) och årets bäste svensk (David Nilsson, som kom 4:a). Bevisar det att just Lidingöloppet är extra besvärligt för kvinnor? Hmm, skulle nog behöva jämföra fler Lidingölopp för att säkert dra den slutsatsen.

Nästan 400 män och drygt 200 kvinnor får silvermedalj. Orättvist? Kanske. Procentuellt var det i år knappt 4% av männen och drygt 7% av kvinnorna som lämnade Lidingö med ett silver runt halsen.

Undrar hur Lidingöloppsarrangörerna tänkte när de en gång i tiden satte gränserna? Kanske vore 2.30 en mer rimlig damgräns? Men då skulle procentuellt färre kvinnor än män ha grejat silvret. Och jag hade missat.

Lopplös

I tre dagar har jag varit lopplös. Utan särskild mening eller (tränings)mål.

Inget lopp inplanerat. Rastlös googlar jag runt lite. Tjurruset är fullt. Synd. Det hade nog passat mitt tjuriga temperament.

Hässelbyloppet? Ett flackt snabbspringarlopp som sägs kunna vara lite trångt. Nja, jag har ju redan nått mitt mil-mål för året.

Kanske vill jag ha kuperat nu när jag ändå är Lidingötränad? Hellasloppets milvariant? Eller dubbla sträckan i långa Tullinge-Tumbaloppet? Det senare låter roligast och är nära där jag bor. Men. Förra året kom bara 10 kvinnor till start - tänk om jag kommer sist.

Plötsligt befinner jag mig på Stockholm marathons hemsida. Plötsligt är jag anmäld. Hoppsan. Men det loppet är så långt fram i tiden att det nästan inte finns.

Jag fortsätter känna mig lite lopplös. Och ganska obunden och fri...

En bild till från ön

En ögonblicksbild till bjuder jag på...

I väskutlämningen. Ingmarie råder mig att ta av mig alla blöta kläder inklusive trosor. Hon lovar att stå för. Jag lyder. Jag måste ha varit bra trött - för ögonblicket glömmer jag nämligen att Ingmarie inte är bred nog att dölja särskilt mycket. Mitt i ombytet får jag kramp i låret och skriker rakt ut. De som möjligen inte tittat åt mitt håll tittar nog nu. Nåja, en blek kärringrumpa är inget att hetsa upp sig över.

Några snapshots från ön

Ropsten. Buss öppnar dörrarna. Löpare och supporters rusar. Nä-nä säger ordningsvakten - bara barnvagnar på denna buss... Ett par tjejer smiter in genom bakdörren när vakten tittar bort (det kunde ha varit Ingmarie och jag, men det var det inte). Snart kommer fler bussar. De lyckas bra med buss-slussandet i år, trots rekordmånga deltagare.

Lidingö Kyrka. Några bloggare fördriver tiden till start, dels med att prata om ditt och datt, dels med att pula med förberedelser. T-shirt eller linne? Korta strumpor eller kompressionsvarianten? Daniel funderar på hur han ska sätta fast chipet när inga små fästgrunkor fanns i kuvertet? Tiden går fort.

Starten. Friskis och svettis värmer upp oss. De flesta löpare, i alla fall i min startgrupp, skippar de utrymmeskrävade rörelserna och hoppar lite nervöst på stället istället. Jag funderar över om eliten springer kortare än tre mil, eller om jag springer längre. Eliten startar i alla fall ett femtiotal meter framför startlinjen. 50 meter är visserligen bara en 600-del av hela sträckan. Men ändå.

Första kilometern. Ett gropigt gärde. Plötsligt tvärstannar löpare framför mig. Ojdå! Lera! Jag tänker att om man inte vill bli lerig om fötterna har man nog valt fel lopp.

Andra kilometern. Och tredje, fjärde, elfte. Det är trångt länge. Det märks att deltagarna är fler i år. Jag trippar med korta steg uppför, allt enligt Ingmaries instruktion. Att släppa på nerför går sämre. Jag tycker jag är bra på utförslöpning, men i trängseln måste jag bromsa rätt rejält. Broms tar på lårmusklerna.

I en jobbig backe under första halvan (jo det finns sådana). En kvinnlig Linnelöpare peppar sitt sällskap och oss andra. Härligt! IF Linnea har helt klart något speciellt. Linnealöparens adept kroknar tyvärr - trots all pepp. Pepparen har vett att veta när det är dags att ge upp och låta utpumpad löparkompis vara i fred. Det blir tyst i spåret.

Grönsta. Jag är trött i benen trots att jag tycker att jag sparat på farten. Lidingö suger musten ur mina ben. Likadant varje år. jag orkar inte ta upp gelen jag tänkt ta inför sista milen. Så är det varje gång - jag packar ner en gel i fickan, men jag orkar aldrig klämma i mig den.

Backkrön strax efter Grönsta. MarathonMia står med Linnea-kompisar och hejar. En high five och massor av hejarop får jag. Ny energi. Tack Mia!

Abborrebacken. MarathonAnnas ord "grymma brudar springer i backarna" ringer i mitt huvud. Men mina vader är kraftlösa. Jag är nog bara halv-grym idag. Jag går.

En av de sista backarna. Jag trippar om en tjej - nu, med vittring på målet och en silvertid, orkar jag springa i uppförsbackarna igen. Vi ger varandra pepp. Möter senare samma tjej i Tunnelbanan. Vi gratulerar varandra till varsitt silver.

Grönsta gärde. Grönsta gärde måste vara världens bästa målraka! (Utom den gången det spöregnade och gräset istället var decimeterdjup slipprig lervälling). Svagt lutande och lagom långt till mål för rejäl spurt.

I Resultattältet. "Jag vill byta den här medaljen mot en i silver" säger jag. Och det får jag. Äntligen!

Äntligen min!

2.34.56 blev tiden. Ska jag ha medaljen som smycke på kvällens fest? Ganska snygg är den ju. Och i silver.

Oseriös?

Sitter med ett glas vin (bara ett) och läser om andra mer seriösa Lidingölöpare som laddar med Vitargo. Kaffefri har jag dock hållit mig hela dagen.