Outslitliga

Med löparskor är det enkelt. Ett par-tre år gamla är de "torra". High tech materialet, vad det än må ha för coolt namn, förlorar sin stuns. Efter något 100-tal mil är sulan sliten och stel. Och kanske börjar stortån titta ut genom "meshen"?

Spinningskor däremot. De åldras långsamt. Jag känner inte till några kasseringsregler. Tyvärr. Mina spinningskor har aldrig varit särskilt sköna nämligen, och jag ser fram emot att pensionera dem. Men trots att de är ganska gamla så tillåter inte samvetet att jag gör det än. De är ju hela. Och de behöver inte ha stuns.

Kanske kan jag skänka dem till dotterns samla-pengar-till-fortbollsläger-i-Spanien-loppis? Eller till Röda korsets second hand-butik - den där min lilla mamma frivillig-jobbar? Men vem vill köpa ett par använda spinningskor? Troligen ingen.

Har fått en och annan komplimang för mina snygga spinningskor. De är inte obekväma på foten, men efter en stund på cykeln domnar fötterna. Har provat loose fit och stenhård kardborreknäppning - ingen skillnad.

Under sommaren har jag inte slitit alls på spinningskorna. Nypremiär ikväll. Tillbaka i Sofies sal känner jag tydligt att spinningmuskler och löparmuskler inte är exakt samma. Flåset finns där men inte de rätta musklerna. Det är jobbigt. Sofie ryter: "Ni tror att jag inte ser er va´? Det är helt fel! Lägg genast på!". Låren brinner. Svetten rinner. I love it!

Flexibel på gränsen till ryggradslös

Hänga med i svängarna. Ändra planer i sista minuten. Flexibilitet tagen för självklar.

Jag har ny chef. En veckopendlare som gärna använder veckodagarnas kvällar till jobb. Hans natur är snabb och ryckig. Han förväntar sig och får följsamhet från omgivningen.

Jag går på Yoga-kurs varje måndag. Eller jag har i alla fall betalat för sexton tillfällen. Två måndagar i rad har telefonmöten kommit ivägen. Möten aviserade bara timmar i förväg och utanför normal arbetstid. Det är inte frågan om OM jag kan, utan det förutsätts ATT jag kommer. Att ange yoga som hinder skulle inte mottagas väl. Mina yogakläder ligger kvar oanvända i träningsväskan.

Min kropp är stel. Men flexibel är jag. Har jag ens en ryggrad?

Hemma väntar nästa boss - dotter som kräver kanelbullar på kanelbullens dag. För henne är jag gärna flexibel.

Skumt

Strax innan halv sex ger jag mig ut på en skogsrunda. Väljer stigar fulla av rötter och stenar. En utmaning för motoriken och superduper styrketräning för fotleder. Varje fotisättning kräver koncentration och fötterna måst lyftas högt i varje steg. Jag gillar utmaningen. Och skogen är mitt rätta element.

Men vad svårt det är idag! Inser att jag ser rätt dåligt. Kan det vara glasögonen som spökar? Är de immiga? Nej. Inser att det är halvskumt i skogen. Skymning redan? Jag har helt enkelt inte hängt med i solnedgångs-svängarna. Inte en tanke på att ett sent eftermiddags-/tidigt kvälls-pass i början på oktober faktiskt innebär löpning i mörker.

Jag trippar vidare. Försiktigt. Mörkare och mörkare blir det. En rejäl snubbling och ett par feltramp. Men ingen större skada. När jag efter nästan en mil får chansen lämnar jag skogen och springer upplyst elljusspår och cykelbana hem.

Väl hemma hittar jag min käre P framför grillen med ficklampa i högsta hugg. Skumt har blivit mörkt.

Styrka är inte min styrka

Det blåser en "puffa självförtroende"-vind genom löparbloggarna. Nämn tre saker som gör att du tycker att du är världens bästa löpare, typ. Jag tror att det var Miranda som tog initiativet. Gott så. Att stärka självkänslan och fokusera på sina styrkor och positiva sidor är en utmärkt idé tycker jag.

Men inte för mig just idag. Istället funderar jag, så här utanför tävlingssäsong, över hur jag ska kunna få bukt med en av mina svagheter - oförmågan att få in bra löp-anpassad styrketräning i min träning. Tränare Nilsson skriver in styrketräning i mina veckoscheman, men det blir liksom inte av. Och jag vet nog i ärlighetens namn inte riktigt vad som är bäst att göra och vad som är lagom.

Jag har tillgång till hyfsat välrustat gym i anslutning till jobbet. Och i somras hyrde jag in duktiga Vaike för att få till ett program. Har jag följt programmet? Nä. Tror att jag varit på gymmet två gånger efter Vaike-instruktionen. Och då fuskat rätt rejält.

För att jag ska funka på gymmet tror jag att jag behöver några få väl utvalda övningar att börja med och hålla mig till. Inte den myriad av möjligheter som gymmet och Vaikes instruktioner inbjuder till. Jag vet liksom inte var jag ska börja - och då blir det inget alls.

I morse var jag tillbaka, efter 4-5 månaders uppehåll, i den enda styrketräning jag någonsin lyckats få kontinuitet i - Body Pump. Inte helt optimal för löpare förstår jag. Väldigt lite core och mycket bröst, armar och axlar. Jag tror att jag trivs så bra med pump för att någon annan bestämt hur det ska vara. Det är bara att haka på. Det enda jag väljer är vikterna. Så tungt jag bara orkar. Skönt trött blir jag. Och att göra rörelser till musik har jag alltid tyckt om.

Trädgård och blommor är inte heller min bästa gren. Men en fin blomlåda fick jag ändå till idag.

På benen igen

Jag har väntat länge nog. Benen hade nog kunnat redan i onsdags tror jag. Men då kunde inte jag. Jobbet kändes mer prioriterat än löpningen.

Jämförelserna mellan Lidingöloppet och marathon har gjorts på flera blogg-håll. Och jag håller med majoriteten. Lidingöloppet är grymt jobbigt fysiskt medan det pågår. Vaderna skriker i uppförsbackarna och låren tar stryk nerför. Psykiskt är maran värre. Och återhämtningen går definitivt fortare efter Lidingös tuffa men mjuka backar.

Dagens återträff med löpningen känns underbar. Höstluften är krispig och jag får vara i min skog. Ingen tidtagning och ingen pulsmätning. Bara frihet. En Lidingö-stukad fot känns lite. Men den förmår inte grumla lyckan för jag vet att den läker.

Min skog. Knöligt underlag stärker fotleder. Och den doftar gott av höst.

Halleluja Aloe Vera

Ingmarie och jag går på "Må bra-tillställning".

Det visar sig vara en tillställning med lätt väckelsemöteskänsla. Den fantastiska Aloe Veran. Att drickas eller smörjas in i huden. Den är säkert bra till mycket, men...

Jag biter mig i tungan mer än en gång för att inte börja skratta åt vissa påståenden. Jag skärper mig för att inte säga emot. Ibland är det lite besvärande med kunskaper i kemi och insikter om hudens beskaffenhet som barriär mot det mesta. Inklusive dyra ingredienser i krämer.

Glädjande nog håller värdinnorna (säljarna) sig undan från rent medicinska påståenden. Jag minns ett hemmaparty för länge sedan. Det slutade med en anmälan mot säljaren och företaget - för icke underbyggda medicinska påståenden. Rätt kraftiga övertramp faktiskt. Stackarn anade inte för en sekund att hälften av gästerna (köparna) jobbade på Läkemedelsverket. Att anmäla var förstås helt rätt, men det kändes lite taskigt ändå... Vi skulle ju fika och ha trevligt liksom.

Rätt trevligt är det trots allt på Aloe Vera kvällen. Vi peelar, rengör och smörjer ansikten och fötter. Vi får nackmassage med heat lotion. Just heat loiton ska jag faktiskt köpa. Några små provförpackningar av den, skänkta av en snäll massör, räddade mig i våras när min nacke krånglade big time.

Jag ska ta reda på mer innan jag dissar eller köper övriga koncept.

Rättvist?

Kvinnor är inte små män. Fysiologin skiljer sig åt. Uppenbart - javisst, men nu tänker jag löpning och inget annat. Naturliga variationer leder förstås till överlapp och det finns kvinnor som har bättre förutsättningar än män att bli duktiga löpare. Men det omvända är vanligare.

Kvinnor har (oftast) en enda fysiologisk fördel - lägre kroppsvikt. Men den fördelen uppvägs lätt av att en större andel av den vikten är fett och en mindre andel är muskler jämfört med medelmannen. Därutöver har kvinnor 10-15% mindre hjärtan och lungor jämfört med en lika stor man. Syretransporten är också lite sämre hos kvinnor på grund av lägre hemoglobinhalt. Men som sagt - överlapp och undantag finns.

Jag har läst någonstans att summa sumarum-skillnaden hamnar runt 10%. Bevisat av att det är ungefär så stor som skillnaden är mellan kvinnliga och manliga världsrekord. Ur det perspektivet kan man tycka att Lidingöloppets silvertider är lite orättvisa. Skillnaden mellan 2.15, som gäller för män, och 2.38, som gäller för kvinnor, är sisådär 15%. Ungefär samma procentuella skillnad var det mellan årets bästa svenska (Ulrika Johansson som vann) och årets bäste svensk (David Nilsson, som kom 4:a). Bevisar det att just Lidingöloppet är extra besvärligt för kvinnor? Hmm, skulle nog behöva jämföra fler Lidingölopp för att säkert dra den slutsatsen.

Nästan 400 män och drygt 200 kvinnor får silvermedalj. Orättvist? Kanske. Procentuellt var det i år knappt 4% av männen och drygt 7% av kvinnorna som lämnade Lidingö med ett silver runt halsen.

Undrar hur Lidingöloppsarrangörerna tänkte när de en gång i tiden satte gränserna? Kanske vore 2.30 en mer rimlig damgräns? Men då skulle procentuellt färre kvinnor än män ha grejat silvret. Och jag hade missat.