The Indian challenge

Dagens långpass avslutar den första delen i Tränare Nilssons upplägg inför min femte Stockholmsmara. Jag sprang lite längre än min tränare idag, men långt ifrån lika fort. Ingmaries 1.29.56 vid Barcelonas halvmarathon är imponerande - Och innebär förhoppningsvis att både hon och jag startar i NYC marathon i höst. Vilken lyckodag.

Jag väntar spänt på nästa träningsupplägg. Men det är inte bråttom egentligen. Imorgon bär det av till Indien och där jag ska befinna mig till nästa måndag är det lite småsvårt att träna. Veckans utmaning - The Indian challenge - får bli att få till lite hotell-träning i ett späckat arbetsschema. Att springa utomhus är uteslutet.

The Indian challenge:

1. Att få hotellpersonalen att öppna gymmet för mig utanför de ordinarie 8-17 (jag ska ju på heldagsmöten ju). Minst två, helst tre, löpbandspass ska jag få till.

2. Att träna antingen core eller yoga varje dag. Min yoga-DVD ligger i resväskan.

3. Stretcha rumpan. Den har nämligen börjat krångla lite.

Så. Där har jag lite att bita i. Och träningen är långt ifrån den enda utmaningen...

Exponera sig

"Undrar lite varför folk lägger upp sin träning till allmän beskådan på Funbeat eller jogg.se" säger jag. "Jamen du då, du exponerar ju din träning i din blogg" svarar min käre P.

Hmm. Varför skriver jag blogg egentligen. Det är inte för att andra ska veta hur mycket (eller lite) jag tränar i alla fall. Exakta siffror får bara tränare Nilsson. Jag har tämligen svårt att tänka mig att just det är intressant för någon annan.

Så varför skriver jag? Helt säker på svaret är jag inte. Jag tycker om att skapa texter. Men jag när ingen författardröm och hör inte till dem som någon gång tänker sig att skriva en roman.

Jag behöver ett utlopp för mina tankar och åsikter. Och det blir liksom mer meningsfullt om någon läser det man skriver.

Bloggvärlden sätter min träning, och mina upplevelser av den, i perspektiv. Jag är inte ensam om att bränna många kilometer på en vecka. Jag är inte ensam om att vilja springa ute trots ruskväder. Jag är inte ensam om att snöa in på någon löparpryl eller dissekera någon träningssanning. Jag har hittat likar i bloggvärlden. Och jag har hittat de som är betydligt mer extrema än jag - i jämförelsen känner jag mig fullkomligt normal. Något som kanske inte alltid är fallet när vardagskontakterna frågar om min träning.

I bloggvärlden får jag tillgång till likasinnade. Jag tror det är det som är nyckeln. Mitt löparjag lever och frodas i bloggen och på så sätt kan jag bespara vardagskontakterna en del löparnörderi.

Om någon dessutom blir lite träningsinspirerad av det jag skriver så är det förstås ett stort plus.

Armlös som Barbie?

När jag var liten hade jag jättemånga Barbie. Alla utom en var ärvda och mer eller mindre dåliga kopior av originalet. Kopiorna kunde man ta loss armar och ben på. Och av någon anledning var det just det som roade mig.

Ibland känner jag att jag skulle vilja skruva loss mina armar. De är liksom ivägen. Så var det idag. Sprang hem från jobbet och för att bryta mellanmjölkslunken lite skulle det göras några stegringslopp. Hundra meter av gradvis ökande tempo med kroppskontroll. Ett fint löpsteg ska nötas in.

Jag spänner magen. Jag lutar lätt framåt, men med rak höft. Jag sätter i fötterna under kroppen. Jag springer på tå. Men de förbaskade armarna. De är mest ivägen.

Jag tänker tillbaka på min korta karriär (?) som tränare av tävlingsgymnaster. Hör mig själv skrika "använd armarna". Gymnaster får av någon outgrundlig anledning ofta för sig att ansattslöpa med helt sträckta armar. Jag antar att de tror att det är snyggt. Men nu är det ju inte ansattlöpningen utan volterna som domarna bedömmer. Och bra volter kräver god fart. Alltså måste man springa rätt - och i det ingår effektiv armföring.

I teorin vet jag ungefär hur en armpendling ska gå till. I praktiken känns det som om jag vill skruva loss de där armarna och lägga dem i snödrivan. Att skruvas på igen inför lunken hemåt.

Surmjölk portionsvis

Mail-servern nere på jobbet. Då tar jag mig den där friskvårdstimmen. Och en liten blogg-kvart på det...

Tröskelpass på schemat. Trettio minuter tycker tränare Nilsson. Så lång tröskel har jag inte kört på länge. Dåligt med kvalitetsträning över huvud taget på senaste tiden faktiskt.

Det går trögt. Den fart jag brukar greja känns lite väl hög och pulsen drar iväg. Benen känns stumma. Sinnet surnar. Jag bestämmer mig för att dela upp mjölksyresamlandet i portioner. De trettio minutrarna i tre delar känns rimligt.

För det mesta är jag envis. För det mesta vinner skallen över kroppen. Men inte idag. Jag förhandlar med mig själv och planerar om. Två tiominutersportioner surmjölkslöpning får det bli.

Två sura portioner senare. Jag tänker om igen. Lite till ska jag väl klara? En halv portion surmjölk till. Fem minuter. Tjurskallen-surkroppen 1-1.

Han som bestämmer

Vad hjälper väl planer när man inte styr själv. Löpbandet bokat. Eller inte direkt bokat, för det går inte på mitt gym. Man får egentligen inte ens springa där. Bara värma upp...

Nåväl. Planen idag var ett tröskelpass vid 15.30-tiden. Då brukar det finnas ett och annat band över. Använda friskvårdstimmen som jag i teorin har, men nog aldrig utnyttjar. Sedan jobba lite mer. Sedan skjutsa dotter till träning.

"Får jag fem minuter" säger han som bestämmer. "OK, men jag hade tänkte gå ner och träna lite" säger jag. En och en halv timme senare inser jag att, vare sig det finns lediga löpband eller inte, så hinner jag inte. Inte innan dotterns träning.

Flyttar tröskelpasset till imorgon. Tur att det finns nya dagar.

Det ser lätt ut

Yngsta tonårsdottern försöker förgäves jonglera en pingisboll med munnen. En pingisboll hon fick av David - the marvel of the century i Cirkus cirkörs föreställning "wear it like a crown". Ni som sett den vet vad dottern försöker sig på. Att fånga en pingisboll med munnen är inte så lätt som det ser ut. Och David och de andra gör förstås mycket mer än så. Hela föreställningen är enastående och lever kvar i mitt sinne.

Det finns talang. Det finns träning. För att bli riktigt vass behövs båda. Min talang för löpning är nog inte större än de flestas. Men tränat har jag. Och jag lever fortfarande gott på en kommentar som en av samma dotters (hon med pingisbollen) fotbollskompisar fällde när jag sprang med dem i somras. "Det ser så lätt ut när du springer" sa femtonåringen. Hon lät nog lite lite imponerad. Eller var det kanske förvånad hon var? Det värmde i alla fall löparhjärtat i den 45-åriga kroppen. "Ja, jag tränar" svarade jag.

När jag tänker efter är det nog dags för lite löpskolning. Och några stegringslopp.

Mellanmjölksvit vecka

Söndagar är summeringsdagar. Och planeringsdagar för kommande vecka. Förra söndagen orkade jag inte planera. Anspänd inför arbetsprestation och med väldigt lite mental kraft över. Jag bestämde mig för att ta en mellanmjölksvecka.

Mellanmjölkspass är sådana pass som är varken eller. Vem som hittat på definitionen vet jag inte. Kanske finurliga Snorkkis?

När jag nu summerar veckan landar jag trots allt på en hyfsad kilometersiffra - för att vara jag. Precis över 5-milsstrecket. Alla kilometrarna i ungefär samma tempo oavsett löpbandsnötande, transportlöpning, distans utomhus eller långpass. Sann mellanmjölk hela veckan.

Enbart mellanmjölk bygger inte starka löpare. Nästa vecka är planerad och innehåller både tröskelträning och backe.