I andra bloggares spår

Återhämtningsjogg på programmet. Återhämtningsjogg förutsätter att det finns något att återhämta sig ifrån. Som ett tufft lopp till exempel. Nu blev det inget Hälsolopp för mig igår.

"Jag hinner om jag springer" tänkte jag när jag packade väskan tisdag morgon. Nummerlappsutdelningen skulle stänga en halvtimme efter mitt heldagsmöte var slut och om jag skyndade mig riktigt mycket skulle jag hinna. Men jag sprang inte. Inte till loppet och inte loppet. Mötet drog ut på tiden. Jag protesterade inte. Min mentala kraft var upptagen med annat än att ladda för lopp.

Ingen återhämtningsjogg alltså. Vad ska man då hitta på? Jag hittade på att springa iväg till Älvsjöskogen (som enligt min världsbild är mer av en större dunge än en skog) för att springa i Löpar-Lisa och Hempas fotspår. I spåret som ibland utgör scenografin till deras blogginlägg.

Älvsjöspåret ligger knappt tre kilometer från mitt hus. Ändå väljer jag det nästan aldrig. Kanske för att jag måste springa uppför en grym backe för att ta mig dit? (Det måste nog Hempa också). Mitt pass skulle vara kuperat idag bestämde jag och då är det inte läge att banga för en backe. Inte ens en grym en.

På andra sidan grymme-backen visade sig själva spåret var flackare än jag mindes det. Senast jag var här var det ljusrus. Och nu fick jag lite nytta av belysningen jag var med och vann. Fast jag tycker nog att Fortum fuskat lite. En kortare slinga än den jag sprang ikväll och den vi sprang då, i april, var kantad av nya lampor.

SATS everywhere

Jag är kluven. Å ena sidan tycker jag att det är bra med konkurrens. Å andra sidan tycker jag att det är bra med konkurrens. Sats etablerar sig i Huddinge och konkurrerar med mitt gym. Det är bra om det leder till bättre utbud, generösare öppettider och prispress. Det är dåligt om mitt gym går omkull. Sats är överallt och snart kanske Sats tar över överallt. Blir det enda som finns. Utan konkurrens.

Mitt gym tillhör inte någon kedja. Det ligger i kommunens lokaler i Huddingehallen och heter helt enkelt "Huddingehallen". Inte så flashigt namn. Inte så flashigt inrett. Men med superduper jättebra instruktörer. Och klippkort. Klippkort passar en löpande gymperiodare bättre än Sats årslånga bindningstider.

Och av någon anledning tycker jag lite bättre om lillskuttverksamhet än om mega-kedjor.

Ändå. På lunchrasten möter jag tonårsdotter den äldre i Sats Huddinges nyinvigda foajé. Dottern vill ha årskort. Jag vill gärna att hon ska träna och skriver under autogiroblanketten. Lite senare kommer hon hem sprudlande av träningsglädje. Så fräscht! Stort och luftigt! Överflöd av träningsmaskiner! Massor av bra pass! Stackars Huddingehallen tänker jag.

Upp ur TV-soffan, ner i löparskorna

TV styr sällan mitt liv, men idag fastnade jag i soffan. Friidrott är så kul och vem vill missa hundrametersfinalen?

Jag såg en världsstjärna tjuvstarta. Jag såg en av hans landsmän vinna överlägset. Sexton hundradelar. Det är mycket på hundra meter. Innan dess såg jag en britt förlora ett 10 000 meterslopp i en tuff spurtuppgörelse. Tänk att förlora med någon halvmeter efter 10 000 sprungna. Här känns marginalen pyttig.

Lyckades krångla rumpan ur soffan och gav mig ut. Sprang 250 hundrameterslopp på raken. Eller två och ett halvt 10 000 meterslopp. Ett lagom långt långpass helt enkelt. I mitt tempo. Snigelfart i jämförelse. Långt ifrån Korea. Långt ifrån de otroliga svårgreppbara imponerande hastigheter jag bevittnat från TV-soffan.

Om jag hade varit friidrottare (nåja, jag springer ju maraton ibland) hade jag absolut inte valt längdhopp. Jag hatar känslan av sand i skorna nämligen. Eller - ännu värre, i brallorna.

En sekund per kilometer per år

Läser om Isabellah Andersson och imponeras. Klart att en sjundeplats i en VM mara är imponerande, men det som gör mig mest förundrad är planen framåt. Satsningen mot OS i Rio 2016. Fram till dess ska Isabellah träna och träna och träna. Förhoppningen är att hon ska bli 45 sekunder snabbare på maratonsträckan per år. Massor av träningstid nedlagd och mindre än 4 minuters förbättring på fem år. Om allt går enligt plan.

Det låter som en stor insats för en liten tidsvinst. Och jag imponeras av att hon orkar mentalt. För de kan ju knappt märkas - de framsteg som görs under tiden. Eller? Antar att det är samma sak för många av friidrottarna. Massor av träning för att hoppa tre centimeter högre eller springa några hundradelar snabbare.

Men det är så det är. Träningsinsats mot tidsvinst är nog mer av ett exponentiellt förhållande. För mig var det ganska lätt att ta mig under 50 minuter på milen. Under 45 satt hårdare inne och under 40 tänker jag inte ens försöka mig på. Avståndet mellan 50 och 45 minuter och mellan 45 och 40 må vara lika långt i tid men är absolut inte lika för en löpare. För andra, med andra fysiska förutsättningar, ligger gränserna förstås på andra ställen, men förhållandet träningsinsats-tidsvinst är detsamma.

Trångt i livet del 2

Nä. Idén att springa på morgonen kändes mindre kul när klockan ringde. Men jag tog mig i pyjamaskragen, drack ett glas vatten och stack ut. Dock inte i pyjamas.

Att springa på bara vatten brukar funka de gånger jag springer min lite plattare och kortare väg till jobbet. Idag var det tio kilometer kuperat spår som gällde. Utan socker-bensin i blodet. Trögt. På väg att ge upp innan jag ens kommit halvvägs. Men efter sisådär 20 minuter kom den igång, min förbränningsmotor. Den som hittar energi i depåer.

Nu frukost. Sedan heldagsmöte sittandes på rumpan och middag på det. Lite skönt känns det att ha förberett kroppen med lite morgonjogg.

Trångt i livet

Deadline att möta ger hysteriskt långa arbetsdagar just nu. Var ska träningen då få plats? Jag vet - jag ställer klockan på sex. Kanske orkar jag springa tio kilometer kuperat innan frukost imorgon? Det känns i alla fall som en genomförbar idé just nu. Undrar just om den känns lika rimlig imorgon...

Tio minuter är väl ingenting

Det känns enkelt innan. I teorin. Tio stycken intervaller à en ynka minut vardera. Med en hel minuts ståvila mellan. Lätt som en plätt tänker jag och letar upp en hyfsat platt plätt att springa på.

I praktiken är det spykänsla. I alla fall mot slutet. Jag distraherar mig själv genom att fokusera på tekniken. Försöker springa avslappnat. Försöker använda armarna också. Inte bara benen.

Jag springer fram och tillbaka på en grusväg. Jag startar och stannar på ungefär samma ställe. Garmin tycker det skiljer en 6-7 meter mellan mina sträckor. Det är bara att sluta bry sig om mätteknikens variabla fartutlåtande. Spykänslan säger att jag gjorde vad jag kunde.