Jorå

Nya skor blev det. Men just dessa fyller nog inte riktigt på i den magra löparskoparken. Nåja.

Magert i skoparken

Medan andra visar upp digra löparskoparker är min ganska mager. Jag är visserligen galen i skor, men inte i just löparskor. Vanliga skor behöver jag många av för att matcha med klädsel. Eller behöver och behöver. Vill ha. Med löparskor är det annorlunda. Där är det funktion snarare än flärd som gäller. Löparskorna behöver matcha de olika pass jag gör.

Just nu är ju passen få, väldigt korta och i lugnt tempo. Men man kan ju drömma lite. Och planera.

Ett par drygt årsgamla Newton. Ett par ganska ny Adidas marathon 10. Det är vad jag har.

Newton har jag inte riktigt blivit kompis med trots en femtio-sextio mil tillsammans. Vad det är vet jag inte. Jag tycker att jag har fått till tekniken - men den känns ändå inte 100% naturlig. Adidas marathon älskar jag. Men jag inbillar mig att den skon blir aningen för tunn för mig för mängdträning. När jag så småningom är uppe i några mängder vill säga. Ingen av skorna känns särskilt lämplig för mina höstskogar - hala rötter, blöta stenhällar och frostiga löv kräver gott fäste.

Ett par mängdskor. Ett par terrängskor. Med den kompletteringen skulle min skopark kännas lagom mättad. Nu återstår bara att fundera ut vilka som kan passa.

Ett erkännande: jag har faktiskt ett par löparskor till - ett par Saucony fastwitch. Men de använder jag bara inomhus.

Få ordning på en hösäck

"Jag har tagit mig friheten..." Tränare Nilsson ser till att jag inte säckar ihop helt. Hon sms:ar att jag är anmäld till ett Kettlebell-pass på Balance mitt i stan. Och inte bara jag är anmäld. Karin är anmäld. Karin är liksom jag en löpare vars träning Ingmarie styr och ställer med. För att vi vill att hon ska. För att hon är så bra. Hon peppar. Hon fixar och trixar. Som en extra bonus ser hon till att vi får träffa Skånskan-Sara en stund också. För - surprise, Ingmarie har anmält henne också.

"Är det någon som aldrig har svingat en kettlebell" frågar instruktören. Min hand åker upp med automatik. De får svängar jag gjort på gymmet - efter att ha sneglat på andra, kan väl ändå inte räknas?

Attans bra träning känns det som. Träning som nog blir ännu effektivare med lite bättre teknik tänker jag. Träning som jag skulle vilja göra igen just för att få bättre teknik. Och blir starkare förstås. Men sådan pass finns inte på min Huddingehall. Inte ännu. Men en förslagslåda finns.

Nu sitter jag som en hösäck i soffan. Träningsvärk imorgon. Det är givet. Tack tränarn!

Nyttigt?

Naturally rich in antioxidants... Tio gram om dagen är lagom står det. Det är två rutor det. Hmm. Betyder det att jag ska spara de två rutor som är kvar till imorgon kanske?

Tur att löpning är gratis...

Löpning är oftast gratis förutsatt att man gör det utomhus och på land. Ska man löpa i bassäng så kostar det. Extra mycket så på Eriksdalsbadet. En singelbiljett kostar nästan som en biobiljett - 90 kronor. Med tio-kort sparar man 10% ungefär. Jag köpte ett tio-kort idag. Och knatade en timme eller så. Följt av några sköna stretch-minuter i bastun. En dryg krona per träningsminut alltså. Men med underbart Ingmarie-sällskap så är det så värt det! Ser fram emot mina kvarvarande nio gånger. Dessa kommer jag att uppleva som gratis eftersom jag inte behöver betala då. Så funkar jag nämligen. Betalar och glömmer.

När jag ändå håller på så räknar jag ut att Stockholm marathon kostar dryga 3 kronor i minuten om man tar tre och en halv timme på sig. Jag har nyss betalat. Så jag hinner glömma tills det är dags.

Böcker är bra att ha

"Tack för boken - det var den som fick mig att se mer seriöst på min löpträning". Ett sms från en glad vän som överträffat sitt mål - att springa Stockholm halvmarathon under två timmar - med mer än 10 minuter. Boken jag gav henne var Ingmaries "löpträning".

Vissa böcker vill jag ha. Hålla i. Läsa på riktigt. Andra lyssnar jag gärna på. När jag springer långpass (DET var länge sedan) eller diskar till exempel. Det ena roligare än det andra. Ett nytt sätt att få tag på ljudböcker uppenbarade sig för mig när jag sprang Midnattsloppet. Små kuponger med koder till gratis-test delades ut. Till Storytel. Man streamar ljudböckerna till mobilen. Nu är jag spänd över om gårdagens byte av mobil - mitt i "Buzz" Anders de la Mottes fortsättning på "Geim", kommer att störa min lyssning.

En vän har skrivit en bok. "Fjärilsprinsen". Jag sträckläste den. Den fångade mig. Och nu vill han veta vad jag tycker. Det pressar mig lite. För jag vill vara ärlig. Och snäll. Men jag väljer ärlig och ger honom recensionen här. Boken handlar om relationer och den griper verkligen tag i mig. Jag känner igen mig och jag känner igen honom (nej, jag är inte med i boken, men jag känner igen mig i känslorna). Insprängt i texten finns små faktarutor och reflektioner. Vad jag förstår har dessa fått blandat bemötande. Jag gillar dem. Jag tycker att de gör boken annorlunda. En blandning mellan faktabok och roman. Det som jag inte gillar till 100% är språket. I några stycken känns språket mer som det språk man använder i ett dokument på jobbet än som prosa. Sten (Strömberg) har dessutom avsiktligt valt att vara lite inkorrekt i sin svenska. Han kallar det sin dialekt och det är förstås ett spännande och vågat grepp. Jag har läst böcker där sådana grepp funkar. Men här funkar det inte riktigt. I alla fall inte för mig. Hursomhelst. Innehållet uppväger mångfalt så läs boken!

På mitt sängbord ligger just nu Chris Cleaves "The other hand", eller "Little Bee" som boken heter i svensk upplaga (och som den också tycks heta på engelska ibland - mycket förvirrande, men jag tror det är samma bok). Jag har just börjat på den och innan jag somnade igår läste jag avsnittet där fyraåringen, som är konstant utklädd till batman, hoppar ner på sin fars nyss nedsänkta kista för att ta ut honom från himlen, där hans mamma bestämt påstår att pappan är...

Frikostighet

Stockholm marathon tillåter inte överlåtelser av startplatser. Ens när loppet är fulltecknat. Varför förstår jag inte. Ekonomiskt är det ju ingen skillnad. Eller det är klart - de sparar lite sportdryck på att några DNSar.

Lidingöloppet är lite smartare. De kan tänka sig att ta betalt två gånger för samma startplats - om än med lägre kostnad andra gången. 300 kr kostar det att byta namn och det görs på plats.

Med tolv dagar kvar till loppet sitter jag med en startplats i K30 startgrupp 1C, en peroneus-sena under läkning (hoppas jag) och alldeles för lite träning i bagaget. Fyra kilometer igår känns liksom i kortaste laget.

Jag är frikostig. Min startplats är gratis för den som vill ta över. Mot ett löfte att antingen springa fort som f-n i mitt namn (vilket man ju inte får egentligen) eller namnändra på plats. Någon som vill ha? Eller vet någon som vill?