Gnissel och gnäll

Jodå. Vid den här tiden på året är det helt normalt att springa långpass och tänka att hur f-n ska jag orka 42 kilometer om ett par månader. I alla fall helt normalt för mig. Så också i år. Så också idag. Benen och rumpan tycker liksom att det räcker redan efter twenty-something.

Det som dessutom tillkommit för mig är en liten gnagande oro över gnisslande fotleder. Det känns inget alls i början av passet och aldrig på kortare pass. Men någonstans vid femtonkilometerspasseringen börjar gnället. Fotledsgnissel. En slags känsla av låsning och till slut riktigt ont. En tanke far genom min långpasströtta skalle; Är det verkligen smart att utsätta mina 47-åriga fotleder för 42 kilometer asfalt? Sedan tänker jag att man ju faktiskt kan kliva av om det blir överjävligt.

Den enda motmedicin jag känner till är stretch. Så mera stretch får det bli.

Vilken cirkus

Jag trodde att jag skulle bestämma över min egen tid. Jag trodde att jag skulle få tid över till det jag vill göra. Träna mitt på dagen till exempel. Visst är jag glad att jag har mycket att göra. Nu när jag är min egen. Men nu när jag är min egen måste jag säga nej för att få egentid. Det vågar jag inte riktigt. Än. Är rädd att uppdragen ska ta slut. Rädd att uppdragsgivarna ska surna till om jag inte levererar snabbt och som de vill. Ibland blir det cirkus. Som denna vecka. Och träningen får stå tillbaka lite.

En helt annan och annorlunda cirkus som avkoppling. Cirkus cirkörs knitting peace. Så vackert och poetisk. Och lugnande för en själ som befunnit sig mitt i en jobbcirkus. En själ som behöver varva ner.

Back in the saddle

Tillbaka på cykelsadeln alltså. Bokade tidigt i morse en av de eftertraktade spinningcyklarna till Sofies klass. Åkte direkt från jobbet till gymmet. Sörplade i mig en smoothie från det lätt horribla Café Våga, ett mat-hak som hör ihop med simhallen som hör ihop med gymmet. (Jag har aldrig förstått hur man kan bada, mumsa lite pommes frites och korv och sedan bada igen. Jag är nog löjlig, men jag tycker det känns ofräscht på något sätt. Flottig mat och badhus hör liksom inte ihop för mig).

Café Vågas smoothies är nog inte av den allra nyttigaste sorten, men jag behövde energi. Energi för att kanalisera all den undertryckta träningslust som ansamlats under tre dygns konstant magont och ett dygns återhämtning. Sammanlagt fyra dagar utan träning. Det händer väldigt sällan. Fyra dagar är en evighet av ofrivillig vila. Ja, jag vet - jag är en endorfin-junkie. Och på den där cykelsadeln fick jag precis den endorfin-kick jag behövde. I am back.

Rost i plåtmagen

Det är så lätt att ta för givet. Inte tänka så mycket på hur man mår när man mår bra.

Jag har en plåtmage. Som klarar det mesta för det mesta. Men inte alltid. Någon gång ibland rostar den ihop.

Det jobbiga med "ont i magen" är inte bara att det gör ont. Det jobbiga är också att det oftast är ganska svårt att fatta varför. Vårt sensoriska (kännande) nervsystem i buken är ganska oprecist. För det är ju inte meningen att vi ska känna när tarmarna rör sig. När vi väl känner något är smärtan (oftast) diffus och svårtydd. Det är inte som att ha ont i en tand. Då vet man liksom var man har ont och varför.

Sedan i torsdags har jag haft en molande smärta i min mage. Intensiteten varierar men obehaget är konstant. Jag förstår inte varför och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Mer än att äta snälla saker, ta det lugnt och vänta. Inte stressa upp mig över att inte kunna träna (för så ont gör det faktiskt).

Ont i magen hör ofta ihop med stress. Det vet jag. Och visst har jag stressat en del på senaste tiden. Men min plåtmage brukar klara mer än så. Ätit min gröt har jag också.

När jag tycker som mest synd om mig själv berättar min vän att en gemensam bekant och duktig löpare har fått leukemi. Senast jag pratade med honom var efter midnattsloppet. Han var besviken över en betydligt sämre prestation än förväntat. Det fick sin förklaring. Och jag fick lite perspektiv. Jag har bara lite ont i magen. Jag har bara missat några få löppass.

Den som väntar på Yoga

Jag har tappat bort yogan. I alla fall den regelbundna. Det var enklare när jag jobbade på mitt förra jobb och bara tog hissen ner varje måndag klockan fem. Mellan fem och sex gav Vaike instruktioner som jag gjorde mitt bästa för att följa. Ibland ramlade jag ihop i en hög när tår och fotvalv krampade. "Det är för att du är en stel löpare" sa Vaike lugnt.

Nu, när jag inte jobbar nära den hissen längre, har jag lite svårt att få plats med yogan. Den hamnar långt ner på prioriteringslistan över träning jag vill och behöver genomföra. Jag tror att det beror på att jag inte riktigt förstår på vilket sätt den är bra för mig som löpare. Och sådant vill jag veta. Sådan är jag. Ett enda stort "varför". Så när Skånskan-Sara tipsade om the runners guide to yoga - då nappade jag. Adlibris och några klick. Vänta på leverans.

Min nya yoga-bibel. Under yoga-boken en kokbok jag råkade klicka hem när jag ändå var på gång - "Om jag var din hemmafru". Den har jag länge varit lite nyfiken på.

En första genombläddring av yoga-boken säger mig två saker. Det första jag inser är att jag känner igen nästan alla positioner. Vaike var (är) alltså en bra instruktör för löpare. Det andra jag inser är att boken har precis det jag tror jag saknat för att få till yogan - motivationen. Visst, yoga är skönt - men det räcker inte riktigt för att det ska bli av. Men i min nya bok finns ett "why" vid beskrivningen av varje postion. En motivering till varför just den övningen är bra för en löpare. Motiveringar som kanske motiverar mig. Jag hoppas det.

Tänker att jag säger hej då

Jag väntar tills det blir mörkt. Inte för att jag vill vänta utan för att jobb måste göras. Deadlines. Jag springer en kort runda. Hinner inte egentligen. Men vill. Vet att det är bra för mig. Vet att det tar udden av stressen. Särskilt om jag lämnar Garmin hemma. Särskilt om jag ser det som rekreation istället för ett steg mot ett maraton-mål.

Vädret är inte lockande. Jag tycker visserligen om snö. Men nu vill jag springa i vårluft - inte i isande vindar. Jag vill inte slira i icebugs. Men det är det jag gör. Jag vänder på tankemönstret. Tänker att jag säger hej då. Hej då reflexväst. Hej då mörker och snö. Hej då icebugs. Njuta (?) en sista gång liksom. Tills vi ses nästa vinter. Nåja, enligt väderprognosen tycks snön stanna veckan ut. Mina icebugs får nog stå framme lite till.

Copy-paste

Vi lever i en marknadsekonomi. Efterfrågan styr. Så egentligen är det väl vårt eget fel att vi har fenomen som tjejklassiker. Samtidigt påverkas vi av vad som erbjuds oss och av vad som finns runtomkring oss. Att det finns tjejklassiker, som är betydligt kortare än ordinarie sträcka, förmedlar en bild av vad tjejer förväntas åstadkomma i relation till vad killar förväntas åstadkomma. Och det blir en slags indoktrinering.

Jag har inget emot att kortare distanser erbjuds, men att de samtidigt får epitetet "tjej" - outrageous. Det är 2013. Därför har jag skrivit på här.

I övrigt känner jag att det inlägg Camilla skrivit i frågan helt förmedlar vad jag tycker och tänker. Copy-paste på det.