Nörderi av ett annat slag

En lördag på en stor grön gräsmatta strax utanför Nynäshamn. Det snackas träningsformer. Det snackas utrustning. Det snackas om att träna på att tävla. Vilka nördar de är de där hundmänniskorna tänker jag. Sedan kommer jag på det. Det är inte alls olikt snacket löparnördar emellan.

Riktigt duktig blir man nog bara om man har ett brinnande intresse. Vare sig det är löpning eller hundsport.

Min duktiga svägerska Anne-Li och hennes hund Biggles under ett av många moment. En pinne gnuggas i mattes händer. Sedan ska hunden hämta just den pinnen bland många andra. Snabbt, lätt och utan tvekan. Just det momentet verkar vara ett av de enklare.

Biggles och svägerskan kommer fyra i elitklassen i lydnad. Det är jättebra! Men det kunde ha gått ännu lite bättre. Biggles blir lite intresserad av några barn och tappar fokus för en sekund. Så nu blir det träning utanför dagis...

Övning i tålamod

"Jag får väl se det som en övning i tålamod" säger jag. "Bra att du tar det så" svarar Dr. Bengtsson. Men när jag knäpper bort samtalet rinner tårarna. Av frustration. Och lite av rädsla. Jag vill inte ha en inflammation puttrande mitt i mitt hjärtas elektriska motorväg. För det är där den sitter. Kvar.

Tålamod behöver jag gott om när jag nu får vänta på en ny magnetkameraundersökning. Troligen i början på augusti, när verksamheten går över från semesterfart till normalläge, tror Dr Bengtsson. Han är lite besviken han också. Den första undersökningen gjordes - precis som jag misstänkte, för snabbt inpå den första och tidigare än han hade begärt. Sannolikt fick jag en återbudstid. Sannolikt ville magnetkamerafolket jobba undan. Undrar vad det kostar? Inte bara i frustration från min sida, utan i skattepengar.

Lite yoga har väl ingen dött av

Någonstans i boken "The runner's guide to yoga" står det att man inte ska överdriva. En kvart kan vara lika lagom som en timme. Och när det är vilodag från löpningen så är det vilodag från yogan också. Jag har ju bara vilodagar nu men känner ändå att jag kan ge mig på lite yoga. Det kan väl inte vara värre än en promenad tänker jag. Om man tar det lugnt och så.

Jag tänker att jag ska komplettera promenaderna. Att jag ska välja "asanas" som passar mig. Mjuka upp min löparstela kropp (nej, den har inte blivit mjukare av vila) och stärka upp mina svagheter. I väntan på löpning. Jag bläddrar och väljer. Jag har svårt att välja bort. Allt verkar viktigt ur ett löparperspektiv. Men så är det ju en bok om yoga för just löpare.

 Jag känner igen i princip alla positioner (tack vare Vaike - min mesta yogalärare) och tror att jag vet ungefär hur de ska vara och kännas. Ändå känner jag mig som en bloody amatör. Det är en sak att lista asanas (ett yoga-ord som tydligen betyder "posture" - ställning) - men hur får man till det där flödet? Måste man inte ha flöde? Röra sig följsamt med andningen - in i och ut ur asanas. Äsch. Jag testar lite så får vi se. I värsta fall får det väl bli yoga-DVDn från Casall igen.

Min långa lista. Inte alla varje gång tror jag.

Köttlöst

Vällagad vegetarisk mat är god. I många år åt jag helt vegetariskt. Tills jag blev "normal". För lite så kändes det - som om man var en udda fågel. Lite onormal och lite besvärlig. Det här var 80- och 90-tal. Att äta ute i Sverige som vegetarian var inte alltid lätt. Men det fanns ställen. Som Barowiak. I Uppsala.

Meatless Monday. Det kör vi på. Inte bara för att det är bra för miljön och för djur. Utan också för att det är gott. Det enda jag inte gillar är själva ordet "Meatless". Det låter som om något saknas. För mig är det inte så.

Lasagne med hasselnötspesto, aubergine, portabello och ricotta. Ur "Om jag var din hemmafru" - en fantastisk kokbok. Inte bara att laga mat ur utan också att läsa. Underbara underfundiga texter. Kokböcker är en av skillnaderna på "nu" och "då" - vanliga kokböcker kan nuförtiden innehålla goda vegetariska rätter. Men nästa gång ska jag salta lite bättre...

Andra andningen

Så har jag lagat mat, diskat och promenerat mig igenom "Andra andningen" av Sofie Sarenbrant. Jag måste nog erkänna att den var bättre än jag trodde - mordhistorien som utspelar sig under det iskalla Stockholm Marathon 2012. Ingen storslagen litteratur kanske, men klart underhållande. Rakt in i mina öron från Storytel (nej jag är inte sponsrad).

Sammanbrott

Någonstans innerst inne har jag nog misstänkt att det kanske skulle bli så här. Jag har visserligen sett med egna ögon att sjukvården kan vara väldigt effektiv när det gäller att rädda liv (och jag är tacksam - verkligen). Men jag har ju också förstått - utifrån en del tidigare upplevelser och från andras berättelser, att sjukvården kan vara fruktansvärt ineffektiv också. Och framför allt okoordinerad. Så varför skulle det gå smidigt och lätt för mig...

Igår var jag sprudlande glad för att jag oväntat snabbt har fått gjort min magnetröntgen (vet visserligen ännu inte vad den visar). Idag bröt jag ihop.

Nästa steg är ett arbetsEKG. Sammanbrottet kom när jag ringde för att pressa på lite och insåg att den avdelning som gör arbetsEKGn inte gör dem alls på sommaren. Första möjliga tid - när de dammar av testcykeln igen, har jag förstås bokat. 7.45 måndag morgon den 19 augusti. 19 augusti! Det är ju f*cking två månader dit! Två månader av "endast promenader som inte liknar träning".

Tårarna rinner längs kinderna. Arg. Ledsen. Besviken. Sedan skärper jag mig. Jag mår bra. Jag får bara inte träna.

Andas ut...

Jag vill andas ut. Jag vill vara ute på andra sidan. Friskförklarad. Jag hoppas att jag tog ett steg på vägen dit idag.

Magnetröntgenundersökning. "Andas in... Andas ut... Håll andan". Sköterskans röst, som jag känner igen från förra gången, instruerar mig genom hörlurar. Många andetag blir det. Många sekunder då jag håller andan. Allt för att bilderna ska bli skarpa. Skarpa bilder som förhoppningsvis visar ett friskt hjärta. Fritt från alla tecken på inflammation.

Magnetröntgenundersökning. Det gör ju inte ont eller så. Men ett visst obehag är det för en lätt klaustrofobisk tant att ligga i ett smalt rör. Jag blundar. Hela tiden. Hela den dryga timmen. Förra gången gjorde jag misstaget att kika. Det gör jag inte om. Det är väldigt väldigt smalt det där röret. Det är bättre att blunda och låtsas att man är någon annanstans.

När jag får magnet-svaret vet jag inte. När jag får göra det där arbetsEKGt vet jag inte. Återigen väntar jag. Väntar på att få andas ut.