Konsten att vara snäll...

Konsten att vara snäll... Mot sig själv.

Är fri från kortison nu. Saknar kortison nu. Jag är förstås GLAD att slippa yttre kortison (även om jag inte riktigt vågar tro något innan prover tagits om några veckor), men det egentillverkade saknar jag. Än är binjurarna små och skrumpna och otränade. De har ju vilat helt i två år...

Jag vill ju träna. Jag är ju sådan. Jag vill ju att träningen ska kännas ordentligt. Jag vill bli trött. Men just nu vill inte min kropp.

Igår gick jag loss på spinning. Körde järnet. Hade råkat lämna pulsklocke-bromsen hemma... Hade kul. Spurtade. Trampade tungt. Kände mig stark för första gången på länge.

Idag. Illamående hela dagen. En halv macka till frukost sedan inget. När klockan blir tre inser jag att jag borde äta något. Har bokat cirkelträning med J klockan 17.15 och helt utan mat blir det nog omöjligt. Tvingar i mig en skål yoghurt och en knäckemacka. Något annat går bara inte att få ner. Den goda maten som jag sparat från igår känns helt omöjlig att ens titta på. Funderar på att ställa in träningen, men vill inte svika J.

Fy f*n. Fy F*N! Jag orkar inget. Mår illa som om jag sprungit två maror på raken. Men man ger bara inte upp... Inte jag i alla fall. Väl hemma får jag bara i mig vatten. Eländes elände och stackars mig. Fäller en tår. Skärper mig. Så himla synd är det inte om mig egentligen. Jag måste bara lära mig vara lite snäll mot mig själv. Inte kräva att jag ska orka som jag brukar. Inte just nu. Jag kommer igen. När binjurarna har återhämtat sig.

Konsten att vara snäll... Mot sina nära.

Tre dygn med mor och svärmor i mitt hus. I mitt kök. Trampandes på mina hälar (ja så var det förstås inte, men det kändes så). "Jaha, gör du så, SÅ brukar inte jag göra..." "Har ni ALLTID/ALDRIG..." Jag har fyllt 50, men i deras ögon tycks jag fortfarande sakna en hel del kompetens när det gäller att sköta ett hem.

Jag minns och saknar min pappa som kunde ta tidningen och sätta sig i något hörn. Läsa lite högt för oss andra. Vänta på att maten kom på bordet. Så gör inte mammorna. De vill absolut hjälpa till. Jag vet ju innerst inne att mammorna bara vill känna att de är till nytta. Att de har svårt att slappna av. Inte ens efter att ha klätt granen, skalat potatis och griljerat skinkan backar de undan.

Ja, jag HAR gått runt och surat lite. Ja, jag har snäst lite ibland och det är jag inte stolt över. Lite kan jag kanske skylla på obalanserade hormoner... Men vi har i alla fall inte bråkat ordentligt. För det är ju bara onödigt. Det vet jag. En sönderbiten tunga läker nog fortare och bättre än en sårad moders själ... Och innerst inne älskar jag förstås min lilla mamma. Och svärmor är det inget fel på heller. Egentligen.

Peta eller inte peta

Folk har klagat på S. På hans sätt att leda body pump. På hans språkbruk. Visst, han är lite annorlunda. Visst, han säger åt oss på skarpen ibland. Men syftet är gott. Syftet är att vi ska göra rätt. Inte skada oss. Dra nytta av träningen. Träna rätt muskler.

Förra lördagen berättade S att han bara kommer två lördagar till. Att han inte får vara kvar på grund av klagomål... Idag visar han upp ett kuvert fyllt med lappar och printade mejl. Ett av mejlen är nog från mig. Jag har i alla fall skickat ett. Där skriver jag att jag tycker att instruktörer kan få vara lite olika. Jag tycker att det är bra att S kritiserar vår teknik och försöker få oss att utföra övningarna rätt. Visst, sättet han gör det på är aningen brutalt ibland, men om man inte gillar det kan man ju gå på någon av de "mjukare" ledarnas pass.

"Får jag peta på er?" frågar S. Sedan går han runt i salen och korrigerar. Vill man inte bli rättad får man räcka upp handen. Jag tycker det är utmärkt och blir gärna petad på för att göra rätt. Idag flyttar S min stång 1 cm under bänkpressövningen och jag känner genast mer i bröstmuskeln.

Alla lappar och mejl. S blir kvar. Och jag kommer att ha träningsvärk i bröstmuskeln i morgon. 

Då går jag ner i mitt garage

"Som att springa i garaget" skriver Orka-mera-Anna. Som en metafor för något väldigt trist i träningsväg (i just detta fall tror jag att hon jämför spinning i vanliga träningsskor med garage-spring).

Men det gör ju jag ibland tänker jag. Springer i garaget alltså. Nästan alla dagar väljer jag ute före inne. Hellre lätt regn och mörker än garage. För P är det tvärtom - han springer flitigt i garaget. "Hög musik utan att behöva ha lurar som ändå bara ramlar ur öronen" och "inga tjocka kläder - 16 grader är perfekt klimat" är hans argument. Kanske bör det tilläggas att det finns ett löpband där i garaget. Ett bra löpband. Anna kan ha tänkt sig sitt garage-spring som runt-runt... Och ja, då blir det nog tråkigt.

Just idag går jag trots allt in i det där garaget. Men inte för att springa. Jag går in för att köra ett Kettlebell-pass. Nyss var gräset min kettlebell-arena, med himlen som tak. Men just idag känns garaget mer lockande. Jag oroar mig lite för att mina svingar ska slå i taket (som är betydligt lägre än himlen) men det visar sig att jag har överskattat min kroppslängd något... Och P har rätt - klimatet är perfekt.

Vill inte riktigt fatta

Ena stunden mår jag illa. I nästa stund skriker min kropp efter snabb energi och tycker att mandelsmör direkt ur burken är väldigt lockande.

Efter en väldigt långsam och försiktig löprunda är jag knäsvag och matt på ett sätt som känns främmande för mig. Inte trött på det sättet man ska vara efter träning. Trött på ett orkeslöst sätt.

Jag vill inte riktigt fatta att jag inte kan träna på som jag vill. Egentligen förstår jag ju varför. Förklaringen är enkel. Det är min kropp som inte riktigt vill förstå att den måste producera eget kortisol - nu när tillförseln utifrån trappas ner. Jag vet att det kan ta tid. Jag vet att man kan bli trött och håglös. Ändå vill jag inte fatta.

Lite motsträvigt skriver jag ett sms. Jag pallar nog inte cirkelträning på ett tag skriver jag. Och skickar till min cirkelträningskompanjon. Jag lovar återkomma när kroppen fattat. Tills dess får det bli lugn träning. (Att gå på cirkelträning och mesa är inte min grej).

Straffet...

Karma...

Jag och P ska fälla upp en säng. En sådan där som hör till en bäddsoffa. P drar upp sin sida och varnar mig samtidigt för att min sida nog är lite knäpp - det räcker inte med att dra påstår han. Styrkt av att tidigare under kvällen ha lyckats manövrera en underlig vinöppnare som P gick bet på så knycker jag självsäkert upp sängen - utan något extra fipplande. Jag tittar malligt på P och ska just sträcka upp handen i ett V-tecken. Duns. Pang. AAAJJJJJ. Och några svärord...

Somliga straffas omdelbums. Där står jag med en säng på foten. Det överlägsna grinet har bytts mot en helt annan min. Rätt åt mig. Ja, verkligen rätt åt mig. Men det gör inte mindre ont för det.

Jag skippar söndags-pilatesrutinen. Pilates brukar innebära en hel del positioner med översidan av foten i golvet eller på bollen. Det känns inte lockande. Jag testar om spinning funkar. Det funkar hyfsat. Om jag tar lite lättare än vanligt på det där med "dra" i instruktörens "tryck-o-dra, tryck-o-dra" så känns det nästan inte alls.

Funkar varje gång!

Träning som humörhöjare. Har aldrig slagit fel. Eller nästan aldrig. Om jag tänker efter riktigt noga kan jag nog minnas någon snömoddig dag med långpass på schemat. Någon gång när jag i någon minut eller två var sur. Sur av träning. Inte vanligt. Inte alls.

Men annars. Som idag. Kerstin Thorvalls "det mest förbjudna" handlar om att hata sin mamma. Jag hatar inte min och jag tror inte mina döttrar hatar mig. Men idag blev jag rejält arg på min ena dotter. (Och hon på mig.) Det känns också lite förbjudet. I alla fall att blogga om.

Vi lämnar varandra sura. Min energi är låg. Humöret ännu lägre. Jag släpar fram metallklumparna jag lånat av grannen. Danslistan i öronen. Jag svingar, lyfter och drar. Kettle Bells. Enkelt. Effektivt. Humörhöjande. Humörhöjande som all träning. Rå-disco (och lite gammal klassisk synt) i öronen späder på effekten.

Jag är åter i balans. Dottern är iväg och tränar. Kanske läge att prata lugnt när hon kommer hem...

By the way... Anneliten recommends: Alcatraz Disco defenders. Megasuperhumörhöjare.

Obeskrivbart

Känslan i magen. Den går inte att beskriva. Jag vill krypa undan. Jag kan inte sitta still. Jag flyr. Ut i skogen i löparskor. När jag är i rörelse mår jag bättre. Jag blandar löpning och gång. Hösten är obeskrivligt vacker.

I skogen, i rörelse, rinner känslan i magen bort.

Jag sitter åter framför datorn. Jag måste skriva. Jag har lovat leverans. Känslan i magen. Den går inte att beskriva. Men jag kan inte fly. Inte igen. Inte nu.

Jag påminner mig om att känslan i magen trots allt hör ihop med något bra. Det är känslan av avvänjning. Min kropp ska inte längre få stora doser kortison utifrån. Stegvis trappar jag ner. Och på varje ny platå kommer den obeskrivbara känslan. Den varar i några dagar. Den kommer av att mina binjurar tagit semester. Stängt av. Packat ihop. Nu ska de lära sig på nytt. Det kan ta tid och man måste låta dem få den tiden. Tålamod.

Den sista dosen kortison tar jag på juldagen.