"Ni bestämmer själva hur trötta ni vill bli" - Ja, motsatsen är nog ingen bra affärsidé för en aktivitet vi frivilligt betalar för, tänker jag.
"Jag ser att ni fuskar!" ryter Sofie. Jaha, så var det med det självbestämmandet...
"Är ni kvar?" - Sofie förväntar sig ett rungande JA. Ja faktiskt, tänker jag - hur jag än trampar vägrar cykeln röra sig ur fläcken...
"Lever ni?" - Sofie förväntar sig återigen (och får) ett rungande JA. Jag tänker: Om vi inte lever lär vi ju inte svara...
"Nu är vi på väg mot slutet av passet" - Hmmm, har vi inte varit det hela tiden?
Hjärtliga sarkasmer poppar ständigt upp i mitt huvud under Sofies pass. För sådan är stämningen - lite lekfullt retfull. Hon är hård, men hela tiden med ett leende. Jag ler också. Men mina sarkasmer får stanna i mitt huvud, trots att de är hjärtligt menade.
Minns inte att jag bestämt mig för att bli jättetrött. Men det blir jag. Sofie har återigen lyckats locka ur mig varenda uns kraft. Och jag är så tacksam.
5 kommentarer:
Haha, underbart!! Som instruktör säger man såna där saker hela tiden, och fattar inte alltid själv hur roligt det låter! :)
Madde
Gött Annelie, spinning ska vara precis så.
Då förstår jag varför du var sååå hungrig när du kom hem... :)
Lovely! Om du har tid och möjlighet så kör jag ww på söndag efter lunch förresten. jetlagad...
Madde, bli nu inte hämmad av min skrift - fortsätt roa sådana som mig.
Anna, Sofie är fantastisk. Det brukar jag säga till henne också.
Patric, jag är väl alltid hungrig ;-)
Ingmarie, vi får se - tänkte mig nog långlunk. Hemma från UK sent lördag kväll.
Skicka en kommentar