Ibland måste man våga. Våga testa gränser. Var gränsen går kan man inte säkert veta innan man överskridit den.
När jag började träna igen efter att ha fått min defibrillator inopererad var jag försiktig. Jag behövde visserligen inte längre vara rädd för att dö av träning. (Det låter dramatiskt, jag vet). Men det kändes klart olustigt att veta att jag skulle kunna få en stöt. 700 volt.
Gradvis har jag utmanat. Flyttat gränsen för vad jag vågar. Men var gränsen går för att jag ska få en stöt - en gräns jag helst inte vill passera, vet jag inte. Kanske bortom min max-puls? Kanske strax under min vilopuls? (Jo så kan det vara - långt mellan hjärtslag kan leda till elektrisk oreda, precis som en hög puls kan). Jag har i alla fall inte fått någon stöt. Än. Gradvis har oron mattats av. Jag har slutat använda pulsklocka i tid och otid. Eller jag hade slutat. Idag åkte pulsklockan på igen. Trots att det var ett puls-snällt body pump pass jag skulle gå på. Anledningen? En kort episod av oregelbunden hjärtrytm efter att jag cyklat hem från tåget häromkvällen. Kort, men kännbar och tillräckligt obehaglig för att återuppväcka den där oron. Den oro som funnits inom mig av och till i över två år.
Pump-passet passerade utan att något hände. Och jag är glad för att jag vågade utmana den gränsen. Igen.
När jag började träna igen efter att ha fått min defibrillator inopererad var jag försiktig. Jag behövde visserligen inte längre vara rädd för att dö av träning. (Det låter dramatiskt, jag vet). Men det kändes klart olustigt att veta att jag skulle kunna få en stöt. 700 volt.
Gradvis har jag utmanat. Flyttat gränsen för vad jag vågar. Men var gränsen går för att jag ska få en stöt - en gräns jag helst inte vill passera, vet jag inte. Kanske bortom min max-puls? Kanske strax under min vilopuls? (Jo så kan det vara - långt mellan hjärtslag kan leda till elektrisk oreda, precis som en hög puls kan). Jag har i alla fall inte fått någon stöt. Än. Gradvis har oron mattats av. Jag har slutat använda pulsklocka i tid och otid. Eller jag hade slutat. Idag åkte pulsklockan på igen. Trots att det var ett puls-snällt body pump pass jag skulle gå på. Anledningen? En kort episod av oregelbunden hjärtrytm efter att jag cyklat hem från tåget häromkvällen. Kort, men kännbar och tillräckligt obehaglig för att återuppväcka den där oron. Den oro som funnits inom mig av och till i över två år.
Pump-passet passerade utan att något hände. Och jag är glad för att jag vågade utmana den gränsen. Igen.
4 kommentarer:
Så härligt när det lyckas!! Trevlig helg.
Jag tror jag förstår exakt. Mia "testagränsen" är dock inte i närheten av din. Enda som kan hända med mitt ben är att det gör ont/alt går av igen. Skönt att hjärtat funkade som det skulle! :-D
Helena, visst är det. Grejade tuff spinning också :-)
Ingmarie, jag tycker det låter rejält läskigt att ha ett muskelfäste som kan släppa. Att få en stöt är nog inte farligt egentligen. Även om jag helst är utan :-)
Ja jag förstår att tankar och oro återuppväcks när man får en sådan påminnelse! Så skönt att höra att du vågade testa't igen i alla fall :)
Skicka en kommentar