Komma i jeansen

Jag är seriell på Storytel. Man kan ju liksom lyssna hur mycket som helst när man ändå har betalat. Plötsligt, och av någon outgrundlig anledning, befinner jag mig mitt i Katrin Zytomierskas LCHF-bok. Inte för att jag någonsin kommer att anamma LCHF. Lika lite som jag kommer att leva på enbart grapefruit. Jag tror inte på extremer. Jag tror på måttlighet och lite av varje.

Kanske är det måttligheten som inte varit så måttlig? Kanske är det avsaknaden av långpass under större delen av 2012? Kanske är det minskad ämnesomsättning? Det har man ju hört att kvinnor 40+ kan drabbas av. Och jag är nog 40++ nu antar jag. Hursomhelst har något kilo eller två lagt sig som vadd runt midjan.

Jag tycker Katrins bok känns falsk. Jag har svårt att tro att hon har vägt 89 kg och tappat 35. Jag har svårt att tro att hon aldrig, inte en enda gång, föll för någon frestelse. Alltihop känns som ett mediafalsarium, ett sådant som jag blivit så fascinerad av på sistone. Hon är lite som trollen i boken "Buzz". Tror jag. Utsänd av kronägg och sveriges köttproducenter. Eller den där LCHF-shoppen på nätet som hon nämner ganska många gånger.

Hur det än är tänker jag att jag ska hämta inspiration från Katrin på en punkt. Jag ska använda ett par gamla jeans som måttstock. Jag letar fram ett par älsklingar från Acne som nu är 2-3 kilo från bekvämlighet. Dem ska jag i. Till jul hoppas jag. Hur? Det vet jag inte riktigt. Måttfullhet kanske. Det blir definitivt inte med LCHF i alla fall.

Jag hann!

Klockan 16.15 sitter jag i ett plan på en runway på Åbo flygplats. Klockan 17.57 sitter jag på en spinningcykel i Huddingehallen. Jag hann. Med tre minuters marginal.

En timmes tidsskillnad till Finland visserligen (jag landade på Arlanda strax efter 16 svensk tid), men jag tycker ändå jag var överraskande snabb som hann hem via Arlanda Express, Tunnelbana (lätt försenad på grund av hala spår - what else is new...) och bil, hann klämma i mig en macka på Gateaus valnötsbröd som jag hann köpa på hemvägen, hann byta om, hann kasta ner spinningskor, svetthanduk och vattenflaska i träningsväskan och hann precis till träningshallen. Det hade jag inte räknat med. Hade inte räknat med att hinna träna alls idag.

Om det inte hade varit ett Sofie-pass hade jag nog tvekat en minut, tänkt att jag nog ändå skulle komma försent, och kanske tagit den tidiga morgonen (väckarklockan på 4.20 för att hinna 6.30-planet till Åbo) som förevändning och skippat. Men nu var det ett Sofie-pass. Och dem vill jag ju ogärna missa.

Undvika värsta blåsten

Det är lite spännande nu - att betrakta upptakten till maran i NYC. Ett NYC som evakueras på grund av orkan. Hoppas, hoppas att det hinner blåsa över innan löparnas plan ska åka över. För till själva maradagen är det nog kav lugnt igen tror jag, bara de svenska (och andra långväga) löparna tar sig till stan innan dess.

Vindarna runt mina husknutar är rätt långt ifrån orkanstyrka. Men det blåser tillräckligt för att jag ska gömma mitt löppass i skogen. Det är något särskilt med att springa i skogen när det blåser hårt. Det känns mäktigt på något vis. Med vindar som ristar och sliter i tallkronor och grantoppar. Samtidigt som jag är ganska skyddad nere på marken. Och när vinden någon gång drar lite i mig spelar det mindre roll. Farten är ändå så pass långsam bland istäckta vattenpölar, slippriga rötter och lera. All denna lera.

Flåset

Jag har intrycket av att min kondition är starkare än mina cykelben. Att det är benens ork som sätter begränsningarna för ansträngningsnivån under mina spinningpass. Egentligen är ju det lite underligt tänkt eftersom spinning varit min huvudsakliga konditionsträning på sistone och eftersom det mesta av min löparkondis tycks som bortblåst under de korta, lufsiga rundor jag ägnat mig åt på senare tid. Men jag upplever faktiskt inte att jag andas lika ansträngt under spinningen som jag brukar göra när jag springer på i hyfsad fart - trots att jag jobbar på så hårt jag orkar på min cykel. Endast under intensiva snabbtramprusher känns andningen riktigt ansträngd.

Idag blir jag varse att mitt intryck nog är lite fel. Musikmaskinen lägger av. Anna manar oss att fortsätta mala på. Med tung belastning och mittemellan-kadens medan hon fixar och trixar med sladdar och knappar. Plötsligt hör jag min egen andning. Jämn och djup. Som under värsta tröskelpasset. Jag inser att musiken inte bara peppar mig - den döljer min upplevelse av hur tungt jag jobbar. Dubbel-luring. Det bara måste ju bara vara bra.

Räckte till halv 3

Ibland köper jag min lunch på Blueberry. Och äter vid datorn. Äter. Jag har aldrig tidigare vågat mig på att dricka min lunch. Förrän idag.

Blueberry har massor av Smoothies med namn som "Drink your greens" eller "Gojidelicious". Nybörjare som jag är väljer jag "Blueberry lifestyle" - företagets signatur-smoothie.

Så här såg det ut på mitt skrivbord vid 11.30 idag. Uppdrucken, mycket välsmakande, smoothie.

Jag frågar oroligt om jag verkligen kommer att hålla mig mätt. Och blir försäkrad om att jo, det kommer jag. För säkerhets skull slänger jag ner en proteinboll som nödproviant om hungern slår till. Halv tre behöver jag nödprovianten. Men å andra sidan brukar jag bli mellanmålshungrig vid den tiden hursomhelst. Så kanske funkar det med flytande föda? Bra i så fall. För en smoothie är väldigt behändig när man "äter" lunch vid datorn.

Nu tar jag till saxen!

Jag har hunnit förtränga hur enerverande irriterande min reflexväst är. Västen som jag köpte i vintras istället för den där dagisliknande trä-över-huvudet-grunkan jag hade tidigare. Den som var alldeles för stor och bara fladdrade.

Reflexvästpremiär borde det ha varit för min del för flera springrundor sedan. Först ikväll kommer jag mig för att leta fram min väst. Redan efter några hundra meter kommer irritationen. En irritation som jag glömt att jag brukade känna över min reflexväst. Den fina från Craft med dragkedja fram och mesh i ryggen. Västen är lagom stor överallt. Tycker jag. Kanske till och med på gränsen till rymlig. Utom nertill. Nertill sitter en resår. Jag vet inte om det är meningen att den ska sitta under rumpan. Jag är ju kort så jag kan få ner resåren i lårhöjd, men den åker upp på höften igen så fort jag rör mig. Och därifrån tar den sig gradvis uppåt, några millimeter i taget, tills resårenkanten når midjan.

Jag drar ner - västen åker upp. Jag drar ner igen. No way att jag vinner kampen. Har jag otur drar västen dessutom med sig tröjan och lämnar magen bar.

Jag vet att jag inte är unik i att ha ett något större höftmått än midjemått. Det har de flesta kvinnor. Jag vet att jag inte köpte västen på herravdelningen. Men möjligen är det ett unisexmodell. Hursomhelst funkar den inte på mig.

När jag kommer hem letar jag fram saxen. Klipp klipp. Ett par jack i resåren. Med gott hopp om att lätt demolering löser problemet. Annars får jag väl ta fram dagisvästen igen. För jag föredrar nog fladder framför bar mage.

Motion till vardags

Jag tränar fler dagar än jag vilar. Vardagsmotion däremot - det är det lite si och så med för min del. Men jag har gett mig katten på att jag varje gång jag tar mig upp ur underjorden vid Östermalmstorg ska gå raskt uppför de två väldigt långa rulltrapporna. Hur tung datorväskan än känns. Jag kan meddela att det faktiskt blir lite mjölksyrakänning mot slutet.

De flesta står. Jag går. Varje gång. Man måste ta vara på de tillfällen som bjuds.