Inte kunna sjunga...

Sofie - en av mina favoritinstruktörer, uppmanar oss att sjunga med i tricepslåten till body pump 88.  Can´t hold us med Macklemore & Ryan Lewis feat. Ray Dalton har jag just lärt mig att det är. En låt som nog skulle gå mig spårlöst förbi om jag inte gick på body pump.

Sofie påstår att lite sång tar fokus från smärtan. Min tricep ömmar. ..."and all my people say" sjunger Macklemore. "Na-na-na-na-NA-na-na NA" sjunger jag. "Sedär en som vågar! Man behöver inte ens kunna sjunga..." säger Sofie. Hur ska jag tolka det?

Tvångstankar

Var jag än går är det på redan trampade löpvägar. Det blir så när man sprungit en del och bor på samma ställe som alltid. Jag noterar underlag. Jag noterar vindriktningar. Jag noterar temperatur. Som om jag skulle springa. Fast jag inte ska. Jag sörjer.

Men under söndagsmorgonens frukost slår det mig att det faktiskt kan vara ganska skönt. Också. Att jag är ledig och att jag - trots att det är söndag (läs långpassdag) kan göra vad jag vill av dagen. Jag "måste" inte springa långpass för jag är inte anmäld till något maraton. Det finns inget löptvång.

Tveeggat. Skönt med frihet. Men jag sörjer. Jag vill tillbaka till tvångstankar om långpass på
söndagar.

Underlaget i "min" skog är perfekt för vinterlöpning. Jag får ju inte... Men lånehunden får.

Träna ihop

I pump-salen igen. Ja, jag vet att jag måste hitta något att variera mig med innan jag ruttnar. Men ibland får man i alla fall lite gratis underhållning. En av stammisarna har släpat med sin man. Eller jag tror i alla fall att det är hennes man. Jag har själv tänkt tanken att ta med min. Har till och med frågat. Men fått tydliga nej.

OM jag tog med min man skulle jag nog låta honom var ganska mycket ifred. Kanske något litet tekniktips. Men mest ifred. Lämna instruktionerna till instruktören. Annars är risken stor att vi skulle gå ur salen som ovänner.

Lämnar sin man ifred (om det nu är hennes man) gör inte stammisen. Verkligen inte. Hon är på honom om allt. Tillrättavisar. Står framför honom och demonstrerar. Petar. Säkert av välvilja. Han uppskattar det inte. Surnar gradvis. Jag tvivlar på att han följer med igen. Men hoppas förstås att jag har fel.

Kanske inbillar mig. Kanske projicerar jag hur det skulle ha varit om jag hade gjort så mot min man. Eller om han hade gjort så mot mig. Då hade jag nog demonstrativt flyttat mig till ett annat hörn av salen.

Lite shopping kanske kan liva upp

Det var verkligen länge sedan jag köpte träningskläder som var till för något annat än löpning. I ärlighetens namn är jag inte så shoppinggalen när det gäller löparkläder heller. I alla fall inte enligt min egen måttstock. I alla fall inte i jämförelse med en del andra bloggare. Men idag...

Jag var ute efter två badrockar. En till mig och en till dottern. Dottern påstår att hon fick den rock hon använder dagligen när hon var typ 10 år. Nu är hon 18... Hmm. Lite kort i ärmarna är den kanske. Och lite sliten.

Själv har jag tappat bort min. Tappat bort vanan att använda och tappat bort själva rocken. Men en ingivelse sa mig att det nog kan vara mysigt att krypa i en badrock. Efter duschen efter ett eller annat body pump-pass. För det är ju ungefär det jag gör just nu - går på body pump (måste skärpa mig och bli lite mer varierad i lågpuls-träsket).

Jag hamnade på Åhléns övervåning. My god vilka fula, tantiga badrockar! Inte alls som de randiga jag spanat in på nätet. "På undervåningen finns de randiga" upplyste mig en expedit. "Mjuka hem-sortimentet". Eller nå´t.

Men. Mellan mig och rulltrappan finns massor av träningskläder. Till 30% rabatt. Snabbt river jag åt mig svarta Röhnisch tights. Shape utlovas. Och lite shape gav de. Snygga och sköna. Till det en tröja som snarare är "dölj" än "shape". Kanske aningen tantig. Men jag är ju tant.

Både träningskläder och badrock (dotterns också) är invigda. För min del under och efter ett body pump pass. Vad annars? Och jag är nöjd. Lite shopping kan liva upp.

Socker är ett farligt gift?

Jag lyssnar på "Ett sötare blod" av Ann Fernholm. Disputerad biokemist och vetenskapsjournalist. Hon beskriver blodsocker som den stora boven i diverse sjukdomar. Hon beskriver blodsocker som påskyndare av kroppens åldrande. Allt baserat på vad hon hittar i den vetenskapliga litteraturen. Visst - hon kan ha lagt större tyngd vid den litteratur som stödjer hennes tes, men hon är hela tiden noggrann med att påpeka när evidensen är svaga. Och det är de ofta. För det har gjorts och görs alltför lite forskning på vilken mat vi bör äta för att hålla oss friska. Och vilken mat vi bör äta när vi är sjuka. Skrämmande lite vet vi med säkerhet. Att förändra människors invanda kost, få dem att följa strikta instruktioner under lång tid och sedan mäta förändringar med hänsyn tagen till andra faktorer som förändrats på vägen - det är svårt.

Ann Fernholm hamnar lite för ofta i LCHF-spåret. Det spår som jag brukar hävda är ett enda stort experiment med den egna hälsan. Mättat fett i stora mängder under lång tid tycker jag spontant låter rätt läskigt. Och lite mer kolhydrat än den strikta LCHF-kosten förespråkar bör en fungerande kropp kunna hantera med lätthet. Min slutsats blir återigen att lite av allt och inte för mycket av någonting måste vara det allra bästa. Lagom. Samtidigt tror jag att Ann Fernholm har en poäng i att det socker vi stoppar i våra kroppar med dagens "diet" för ganska många hamnar långt över lagom.

Kortison skruvar metabolismen åt diabeteshållet. Och det finns en uttalad risk att utveckla diabetes under en kortisonbehandling. Alltså är jag extra försiktig med socker (tack Ann Fernholm för lite extra pep i den åttonde veckan i min årslånga kortisonkur). Men att gå så långt som till LCHF... Näe.

(Om man retar sig på konstigt uttal - ibland till oigenkännlighet, av diverse biokemi ska man nog inte välja den inlästa versionen av boken. Det är inte Dr Fernholm själv som läser nämligen...)

Sällan eller aldrig ångra

Egentligen vet man nog. Att det alltid är värt det. Eller i alla fall nästan alltid. Så jag håller inte riktigt med Orka-Mera-Annas kylskåpsmagnet. I alla fall inte när det gäller träning. När det gäller träning behöver man inte vänta till efteråt för att veta att det är mödan värt. Det VET man innan.

Ändå tvekar jag. Lisa och jag har bestämt träff i bassängen i Västertorp. I övergången mellan eftermiddag och kväll. Jag har inte hunnit jobba färdigt med den där grejen. Den som måste bli klar. Å andra sidan värker axlarna av deadline-stress.

Jag dividerar sms-ledes med Lisa. Hon lirkar lite. Och jag bestämmer mig. För jag vet att jag i princip aldrig ångrar mig. Nu har jag visserligen ett par kvällstimmar skrivjobb framför mig. Men mina axlar värker inte längre. Och min mun ler.

Stå på startlinjen i Köpenhamn?

Sedan besöket hos idrottskardiologen har jag förstått. Det blir inget springande för mig. På länge. Så långt som till "aldrig mer" vill jag absolut inte tänka ännu (även om idrottskardiologen gjorde en del antydningar). Hoppet lever starkt i mig trots allt. Och jag tar en sak i taget.

Sedan besöket hos idrottskardiologen har jag förstått att Köpenhamns halvmaraton är out of the question. I all fall det jag är anmäld till. Det i mars 2014.

VM i halvmaraton och ett gigantiskt motionslopp i ett och samma. Utsålt sedan länge. Jag har en startplats. Jag skänker den till någon behövande. Någon som vill?

29 mars 2014 är dagen. 100 danska kronor kostar namnändring och jag tror att det fortfarande går att fixa. Startgrupp med beräknad sluttid 1.30-1.45 har jag valt. Jag är lite osäker på om man kan byta från K till M eller startgrupp. Det var det praktiska.