Det minsta problemet

"Det är ju skitbra ju - jag får köpa massor av nya kläder" säger jag. Delvis menar jag vad jag säger. För jag tycker att kläder är kul. Men det är klart - kläder är roligare när de sitter bra. Och sitter bra gör de oftast på en inte alltför fet kropp.

Jag vet att mitt minsta problem är att jag gått upp några kilo i vikt. De allra flesta dagar tar jag det med ro. Skojar om att rynkorna försvunnit nu när ansiktet är runt som en boll. Jag vet att en del av orsaken är kortisonet. Och en annan del träningsrestriktioner. Saker jag inte kan göra så mycket åt. Men så kommer sådana dagar som idag. Dagar när jag ska gå på fest. Dagar när jag vill känna mig fin. Bland människor som inte vet att mitt hjärta är inflammerat och min kropp full med mediciner.

I had a shit day

Pinks lyrics ringer i huvudet. ..."I had a shit day..."

Alla andra dagar hade jag små-lett åt den till synes friska tanten som absolut propsar på att få sitta på den platsen jag valt på bussen (handikapp-plats tydligen) trots att i princip ALLA andra säten är lediga (ja det var kanske dumt att jag satte mig just där). Men idag - shit day som sagt, triggar hon något i mig. Jag klampar demonstrativt längre bak i bussen. Där sitter jag och funderar på om jag ska dra av henne hennes fula mössa på vägen ut. Men det GÖR jag förstås inte. Verkligen inte. Jag byter istället till att tänka "stackars tant". För visst, jag har en shit day, men den stackars tanten är högst sannolikt bitter alla dagar. Eller så har hon också en shit day. Jag kliver lugnt av bussen och skäms en aning för min barnsliga ilska. Sedan tröst-shoppar jag. Det får man när man har en shit day.

Ute är jag

Krattat och rensat och klippt. Vårstädat trädgården. Promenerat i skogen. Frisk "efter-långpass-känsla". Trött i kroppen. Rosor på kinden. Och det utan att springa. Jag önskar visserligen att jag fick springa. Det får jag inte. Men ute kan jag trots allt vara.

Tanken

Vad glad man kan bli. Inte bara för själva presenten. Utan också för tanken.

Jag fick ett paket i brevlådan idag. En styrkekram. Och jag blev så glad. Extra glad för att det betyder att jag tänks på av någon jag inte träffat på ett tag. Det finns inget aktivt beslut. Det har bara blivit så och jag tror att det är för att jag inte riktigt orkar. För att hon påminner för starkt om det jag tvingas avstå ifrån.

Inte tar hon det personligt. Inte är hon sur för att jag drar mig undan lite. Som många andra nog skulle ha blivit. En människa med ett ovanligt stort hjärta den där Nilsson.

Har jag sprungit idag?

Vardagsmotion var ju den motion jag skulle ägna mig åt. Jag har egentligen inte alls svårt för det. Om tillfälle bjuds vill säga. Jag åker sällan hiss. Jag förundras över de till synes friska människor som står i kö till rulltrappan när det finns en vanlig - helt utan kö.

Men ändå. Om tillfälle inte bjuds? Om jag jobbar hemifrån - hur aktiv är jag då? Och hur mycket sitter jag egentligen? Fastklistrad framför datorn. Fast på möten. Är jag egentligen en så duktig vardagsmotionär som jag tror?

Jag bestämmer mig för att testa. Klickar hem en "polar loop". En armbandsgrunka som mäter fysisk aktivitet. Tänker att den kan ge mig en del svar. Tänker att den kan stimulera mig till mer. Göra vardagsmotionen roligare. Nu är det den allra första trevande dagen idag, så det är inte läge för någon recension. Bara läge för en intressant upptäckt - enligt loopen springer jag! Till tåget. Från tåget. Min käre P påstår att jag alltid spurtar när vi börjar närma oss stationen. Eller vårt hus. Nästan framme ökar jag tempot säger han. Loopen håller med. Den noterar 45 av mina 90 minuter av (transport)promenerande som löpning (i alla fall ser symbolen ut som en löpare). Schhh... Säg inget till Dr. H.

Då höjer vi dosen

Det finns alltid de som har det värre. Jag känner inte av min sjukdom. Alls. Mer än som läkemedelsbiverkningar. Mer än som träningsrestriktioner. Ännu tuffare sådana nu. Body pump är efter det senaste 24h-EKGt inte något min läkare vill att jag ägnar mig åt. Jag får helt enkelt nöja mig med promenader.

Mentalt pendlar jag mellan att fundera på om jag kan be om att Prince spelas på begravningen och vilken låt jag i så fall ska välja, till att tänka att det ska bli spännande att se om ärren i mitt hjärta kommer att påverka mig alls när jag springer marathon nästa gång.

Dr. H ringer. Hon vill att jag ska öka dosen. Mer betablockerare mot många tusen extraslag per dygn. Hon tycker dock att jag kan vänta med att planera begravningen. Jag frågar inte vilken Prince-låt hon tycker jag ska välja. Ja, jag vet, nästan alla har rätt opassande texter...

The return of sötsug

Samma dag som jag började med kortisonet så slutade jag med socker. Det var i slutet av november. Förvånande nog har det gått ganska lätt. Nu när motivationen är den rätta. Nu när diabetesrisken hänger över mig på grund av medicinen. Helt asketisk är jag inte - jag kan äta lite sushi fast jag vet att där är socker. Till exempel. Men inget godis. Inga efterrätter. Inga kakor. Väldigt mörk choklad (>85%) har varit mitt undantag och min "livlina".

Någonstans där efter jul gav jag mig själv ett löfte - jag skulle tillåta mig att äta en semla. På själva fettisdagen. Fettisdagen kom och gick. Och ett par dagar senare kom jag på att dagen S hade passerat mig näst intill obemärkt och att jag hade glömt.

Jag reparerar. Lördag morgon går jag upp tidigt. Jag knådar ihop min klassiska deg - en slags Karlsbader-variant, bakar ut minisemlor och ställer att jäsa i kylen. För jag vill ju inte missa lördagsmorgonens Body Pump. Väl hemma gräddar jag semlorna medan jag duschar.

Mini-semlor fyllda med madel- och valnötsmassa. Jag åt bara en...

Mmm. Minisemlan var verkligen jättegod. Jag glufsar dessutom i mig en av de ofyllda överblivna bullarna. Inte överdrivet mycket kan man tycka. Med mina gamla mått mätt. Men vad händer? Jag börjar må lite småilla. Kroppen tycks lite chockad.

Och dagen efter är sockersuget tillbaka. Just like that. Ett sug som jag knappt känt under dryga tre månader på "sockerfri" diet. Nu blir det till att bita ihop igen. Ta till diabetesrisken som motivation. Eliminera frestelser så gott det går. Jag trugar svärmödrar på besök att göra slut på alla minisemlorna. Nackdelen med minisemlor är ju att det blir ganska många av en deg.