tisdag 6 januari 2015

Knäcke-terapi

Av olika anledningar är jag inte helt på topp just nu. Delvis av kemiska orsaker (kortison-nedtrappningen tar på mig psykiskt mer än jag hade anat) delvis av omständigheter i min närhet. Men man kan ju alltid baka knäcke. Som terapi. För att det är gott. Och för att min gluten-känslig dotter behöver få lite ordentligt bröd hon också.

Fröknäcke ur boken "Nytt matbröd".

Just knäckebröd är tacksamt att göra i glutenfri upplaga. Alla recept jag provat hittills (nåja, det är bara tre) har blivit jättebra. Så bra att alla som smakat har blivit förtjusta (eller i alla fall har de sagt att de gillar...). Enklast (och väldigt gott) är nog det majsknäcke vars recept står på Risentas majsmjölspåse. Man bara rör ihop en gröt och plattar ut med handen. Men det blir inte lika luftigt som det jästa och kavlade fröknäcket på bilden. Ur "Nytt matbröd" har jag också gjort havreknäcke - som är ett mer klassiskt knäckebröd (också det med jäst deg som kavlas), utan frön. Rekommenderas det också. Jag varierar mellan de tre och gör alltid dubbel sats vilket jag än väljer. För knäcket har strykande åtgång. Och hamnar i fler magar än den glutenotålige...

Plötsligt har jag nytta av min kruskavel. Det är pumpafrön som ser ut som svarta klumpar. Annars är grunden i just denna deg mandelmjöl. Och så en massa annat mysko. Som fiberhusk, chiafrön, psylliumfröskal och så vidare.

lördag 3 januari 2015

Att ta och ge energi

Asså. Vissa människor. Hur orkar de? Och hur mår de egentligen?

Ingmarie och jag springer i vattnet i Eriksdalshallen. Det är mycket folk men ändå hyfsat med plats tycker jag. Ingmarie och jag springer bredvid varandra. Pratar och skrattar. Vår bredd tillsammans är väl ungefär som en bröstsimmares armtag. För vi håller våra armarna intill kroppen och springer mer eller mindre höft mot höft. Men mannen är arg. Inte bara lite muttrande småsur utan rosenrasande. På oss. Han anser att vi är i vägen. Han stänker vatten. Han kallar oss jävla kärringar. Jo, det är sant. Varv efter varv efter varv. Hans ilska går inte över. Retstickan i mig vaknar. Jag skrattar lite högre och ler med hela ansiktet så fort han är i närheten. Jag skrattar och ler annars också - jag är ju med Ingmarie. Men jag kommer på mig själv med att överdriva lite så fort jag ser honom.

Jag inser att jag kanske är lite elak... Och jag kan inte låta bli att undra hur han mår egentligen. Så mycket energi det måste ta att vara fly förbannad på något så banalt som att vi springer i bredd. (Andra simmare kommenterar spontant och tycker att vi ska strunta i mannen, så SÅ farligt i vägen kan vi inte vara).

Jag låter honom inte ta någon energi från mig trots att han är en sådan som jag skulle kunna börja tjafsa med. Med åren har jag lärt mig att det sällan är det bästa. För mig.

Istället babblar jag på med Ingmarie och fylls av energi. För hon är en äkta energigivare.

Detta inlägg har fått en mycket obehaglig botten då min dotters vän knivskars till döds igår under ett bråk om högerregeln. Det finns galningar därute. Verkliga galningar. Och hela världen känns svart just nu. Mina tankar går till Ms familj.

torsdag 1 januari 2015

Passande avslut

2014 går inte till historien som mitt bästa löparår. Verkligen inte. I början av året sprang jag inte en meter. Om man inte räknar några få steg för att hinna med pendeltåget. Men jag promenerade desto mer. Vad är det som går och går... Det är en löpare med springförbud.

På påskafton fick jag en liten manick inopererad - en ICD. Utifall hjärtat mitt får för sig att löpa amok ska manicken ge mig en stöt. Det hela skedde lite akut "men ICDn är också en förutsättning för att jag ska våga låta dig träna" tröstade doktorn. Min fantastiska doktor! Hon som förstår vad träning betyder för mig. Skillnaden mellan att känna mig frisk och sjuk. Jag behövde bara vänta lite till sa hon, medan operationssåret läkte och elektroderna växte fast i hjärtats väggar.

I juni började så äntligen återuppbyggnaden av löparkroppen med tränare Nilssons hjälp. Jag fick känna på hur det är att vara nybörjar-löpare - en ganska nyttig "läxa" måste jag säga. Hur jag gjorde (om nu någon som vill börja springa har råkat irra sig in på min blogg) finns beskrivet här. I augusti var jag tillräckligt tillbaka för att klara 30 min i sträck. På det gradvis ökning. Hela tiden försiktigt. Och med min larmande pulsklocka som broms. Men så himla underbart ändå.

I oktober kom lunginflammationen. Mitt av läkemedel nedtryckta immunförsvar pallade helt enkelt inte att hålla emot några spanska bacilusker. Inte alls svårt att förstå att löp-vila krävdes.

I november flyttade ett löpband in i vårt garage och jag fann till min förvåning att det inte är en så dum grej ändå (makens påfund)...

I december hittade jag ut ur garaget och in i min skog igen. Där trivs jag allra bäst. I alla fall när det är ljust nog och underlaget tillåter löpning.  I december var det också dags att börja trappa ner lite mediciner. Hjärtat krumbuktade och all träning lades på is. Kroppen visade tydligt att den just där och då inte ville ha den "stress" det ändå är att träna hårdare än i promenad-tempo och jag lyssnade.

Dagen före julafton vågade jag mig ut igen. I löparskorna. Och med ganska harmoniskt hjärta.

SÅ kom årets sista pass. På årets sista dag. Det gick långsamt. Pulsklockan pep och härjade i minsta motlut. Kroppen kändes ganska tung och otymplig. Ändå var jag så GLAD och nöjd bara av att kunna springa. Ett pass som alldeles utmärkt illustrerar mitt 2014. Ur löpar-perspektiv alltså.

Underligt. Jag hade inte tänkt skriva någon "årskrönika". Det bara blev så.

tisdag 30 december 2014

Var är alla?

Runt lunchtid var "alla" på ICA Kvantum i Kungens kurva. Det kändes så i alla fall.

18.00 är väldigt få i träningssalen för att köra body pump med Olga. Normalt ett ganska populärt pass. "Var är alla" undrar Olga samtidigt som hon öppnar salen för oss. "Hemma och putsar på sina nyårslöften" föreslår jag. Lite sarkastisk.

Det är enkelt att vara raljant. Men jag anar ändå att det kanske finns en och annan som kunde ha befunnit sig i hallen. En och annan som tänker att "efter nyår - då ska det bli annorlunda". En och annan som låter bli att träna och som äter extra mycket godis just nu. För efter nyår - då ska en ny människa skapas. En alltigenom sund.

Jag tror inte på nyårslöften. Jag tror på att hela tiden jobba på att förändra det man verkligen vill förändra. Och låta bli resten. Ta små steg. Sundare istället för alltigenom sund. Motivationen måste finnas inom en - annars är det svårt. Att hitta motivationen och att göra lagom stora förändringar - det är nyckeln. Tror jag.

Jag funderar på vari min motivation till träning sitter. Och inser att det är i hur träningen får min kropp att kännas. Jag älskar känslan av trötta muskler. Endorfinerna efter ett träningspass får mig att må bra. Jag inser att för mig är det lite tvärtom - det vore som att sluta röka att sluta träna. Och några sådana nyårslöften vill jag inte ge. Att sluta träna alltså. (Rökt har jag inte gjort på väldigt länge och bara på fest.)

Jag kommer inte att avge några nyårslöften. I år heller. Det betyder inte att det inte finns något att jobba på. Det finns det. Hela tiden. Vare sig det är nyårsafton, första dagen i månaden, måndag eller vilken dag som helst. Om jag vill.

måndag 29 december 2014

Nybörjar-Bambi

En gång i tiden var jag en ganska skridskostark bandyspelare. Min självbild är kvar där. På en blankspolad is. Med kroppen täckt av skydd och med ett sinnelag utan rädsla.

Det var då. Nu vet jag att sjöisar kan vara lite klurigare. Jag är äldre och ganska mycket försiktigare. Men jag ser mig ändå som en hyfsad skridskoåkare.

Senast jag åkte stöp jag rejält. Jag fastnade i en spricka och bröt av min gamla långfärdsskridsko. Jag köpte genast ett par nya. Men helgen efter var skridsko-isen borta och sedan kom hjärtsjukdomen. I nästan två år har mina nya skridskor legat i förpackningen och de tillhörande pjäxorna stått på hyllan. Jag letar fram dem och packar in dem i bilen. Far till Sundby gård med förhoppningen att där ska vara plogat - som det brukar. Det är det inte.

Min skridsko fastnade i en spricka. Jag stöp. Skridskon gick av...

Mina gamla skridskor hade remmar. De nya har en råttfälle-bindning. Jag minns att säljaren pratade om att det var något trick med hur man skulle sätta på dem, men jag minns inte riktigt vad det tricket var... Jag är inte ensam vid sjökanten och jag skäms lite när jag lirkar och grejar med mina skridskor. Till slut får jag fast dem och ger mig av.

Bambi och jag. Bortblåsta är de jämna, kraftfulla skären jag borde ta. Enligt min självbild. Istället stapplar jag fram. Jag, som brukar fnysa åt åkare med stavar (för mig är skridskor något man åker utan något i händerna - utom möjligtvis en klubba), önskar plötsligt att jag hade ett par. För balansen. Isen är täckt av snö. Det går trögt. Och under snön känns isen förrädisk. Ojämn. Kanske finns där sprickor att fastna i tänker jag och spänner mig. Fotlederna blir trötta och allt känns allmänt obekvämt.

Jag bestämmer mig för att åka fram och tillbaka i en och samma vik istället för runt sjön som jag först tänkt. För att lära känna och börja lita på isen. Det fungerar. De sista varven går det riktigt bra och min självbild är nästan återställd. Jag kan åka skridskor. Hyfsat i alla fall.

Nya skridskor. På snötäckt, trögåkt is.

När jag återvänder till den lilla strandremsan där människor kliver på isen ser jag en man med likadana bindningar som jag har. Jag tjuvkikar när han enkelt sätter på sig skridskorna. Aha. Är det så man gör...

torsdag 25 december 2014

Sällskapsspring med hundar

Mina misslyckade spring-försök med Knutte - den där ullige gullige puli-hannen vi var helgfamilj åt under en tid, har satt sina spår. Jag FÖRSÖKTE verkligen springa med honom. Men han ville mest markera revir. Tvärstopp här. Tvärstopp där. Det blev liksom ingen bra löpning. Inte för mig i alla fall. Kopplad kände jag nog ändå att jag ville ha honom för kom det en annan hanne så var Knutte inte helt pålitlig. Och kände han lukten av hare så drog han. Rakt ut i skogen.

Svägerskan var här en sväng på julafton och for sedan för att jobba några nätter. Kvar blev hennes hundar - kelpie-damen H och Border Collie-killen B. Jag får ett infall. Jag bestämmer mig för ett nytt springa-med-hund-försök. Trotsa Knutte-spåren i mitt minne. Skillnaden är att dessa två vågar jag ha lösa. De lyssnar på vad jag säger och far inte iväg rakt in i skogen efter minsta lilla doftspår. Inbillar jag mig i alla fall.

Så här såg det bara ut när jag fotograferade. Annars sprang vi alla tre. På rad. Killen B med ett antal avstickare vid sidan av stigen, men aldrig långt bort.

Med ett ihopvikt koppel i var hand (helt säker på att de springer fint med mig kan jag ju inte vara) och hundarna lösa sticker vi iväg. In i skogen. Vi möter ingen. Och hundarna håller sig lagom nära mig hela tiden. Sällskap jag gillar.

tisdag 23 december 2014

Min doktor

Svensk vård är sämst står det på DN debatt idag. I alla fall när det gäller att involvera och engagera patienter i sin egen vård. Vården funkar förstås bättre om den som vårdas förstår och är delaktig. Så att läkemedel tas på rätt sätt, så att andra anpassningar av livet blir så bra som möjligt. Mat. Vila. Träning. Tankar.

Det är nog få förunnat att ha mail-kontakt med sin doktor. Så som jag har. Jag tror å andra sidan inte att alla patienter är som jag och jag har ju en väldigt ovanlig sjukdom. Jag letar i vetenskapliga tidskrifter och guidelines och skickar litteratur till min doktor. Jag frågar och undrar. Diskuterar. Lite orolig har jag varit för att Dr I ska ta det på fel sätt. Som om jag ifrågasätter hennes kompetens. Men så tar hon det inte. "Tänk att ha en patient som hjälper doktorn med ny information!" skriver hon i ett av sina mail.

Jag har mått rätt dåligt ett tag. Så pass dåligt att jag inte velat/vågat träna. När jag frivilligt avhåller mig från all form av träning - då är det inte så bra med mig... 

Hjärtat krumbuktar. Jag blir stressad. Hjärtat krumbuktar ännu mer. Provtagning, pacemaker-kontroll, mail-kontakt och telefonkontakt med min doktor bryter den onda cirkeln. Högst sannolikt är det nedtrappningen av kortisonet som spökar. Binjurarna hänger helt enkelt inte med i svängarna, mina hormoner är all over the place (eller i vissa fall frånvarande) och min kropp blir stressad. Vi bestämmer (jo, jag får absolut vara med och bestämma) att ta nedtrappningen ännu lite långsammare. Och Dr I skriver att hon kollar mailen regelbundet utifall... Underbart, eller hur!

Idag vågade jag dra på mig träningskläderna. Idag vågade jag mig ut i löparskorna. Försiktigt spring. Pulsen sköter sig. Och jag känner mig genast lite friskare.