Var går gränsen?

Ibland måste man våga. Våga testa gränser. Var gränsen går kan man inte säkert veta innan man överskridit den.

När jag började träna igen efter att ha fått min defibrillator inopererad var jag försiktig. Jag behövde visserligen inte längre vara rädd för att dö av träning. (Det låter dramatiskt, jag vet). Men det kändes klart olustigt att veta att jag skulle kunna få en stöt. 700 volt.

Gradvis har jag utmanat. Flyttat gränsen för vad jag vågar. Men var gränsen går för att jag ska få en stöt - en gräns jag helst inte vill passera, vet jag inte. Kanske bortom min max-puls? Kanske strax under min vilopuls? (Jo så kan det vara - långt mellan hjärtslag kan leda till elektrisk oreda, precis som en hög puls kan). Jag har i alla fall inte fått någon stöt. Än. Gradvis har oron mattats av. Jag har slutat använda pulsklocka i tid och otid. Eller jag hade slutat. Idag åkte pulsklockan på igen. Trots att det var ett puls-snällt body pump pass jag skulle gå på. Anledningen? En kort episod av oregelbunden hjärtrytm efter att jag cyklat hem från tåget häromkvällen. Kort, men kännbar och tillräckligt obehaglig för att återuppväcka den där oron. Den oro som funnits inom mig av och till i över två år.

Pump-passet passerade utan att något hände. Och jag är glad för att jag vågade utmana den gränsen. Igen.

Inget man pratar om

När jag var liten hade ingen löss. Men vi hade vårtor. Som man tog bort med lapislösning. Pensling igen och igen och igen. Tålamod.

Jag kan inte minnas att mina barn har haft vårtor. Men lössattackerna gick i vågor där ett tag. Den tiden är som väl är över.

Lite ont under ena fotens trampdyna har jag haft ett tag. Jag hittar två vårtor. Sådana som går inåt. Jag tänker att jag ska ta bort dem, men det har inte riktigt blivit av... Google säger att vuxna sällan drabbas. Om de inte har nedsatt immunförsvar. Återigen kan jag skylla på kortisonet alltså.

Jag går på Pilates. Vi är barfota. Ibland gör vi övningar med fotsulorna i luften. Mina vårtor är inte jättestora och alla andra håller ju på med sitt så troligen är det ingen som lägger märke till dem. Men jag blir ändå lite självmedveten. Skäms lite.

Jag har skor på mig hela vägen fram till mattan och jag tvättar mattan med sprit efter passet. Under alla andra pass i den salen har folk skor och golvet är torrt. Min världsbild är att våta golv i badhus är vårtspridare, men inte torra golv. Om det stämmer eller inte vet jag inte säkert. Att jag skulle smitta någon i Pilatessalen känns ändå osannolikt. Men jag kan ju smitta någon hemma. Dags att ta tag i problemet. Dags att besöka apoteket och undersöka om vårt-vården utvecklats sedan lapis-tiden. Jag tror det. Jag hoppas det. För jag känner mig inte så tålmodig med just detta.

Vandringskängor har jag inga

Jag har ett par terränglöparskor tänker jag och packar ner dem. Sedan ställer jag in en flaska rosa champagne i bilens bagage. För det tycker jag passar bra när jag och mina "systrar" (=väldigt gamla vänner - gamla som i att jag känt dem längre än halva livet) ska till fjälls över helgen. Vandringskängor står det i ett sms om packning. Sådana har jag inga.

Jag tänker att jag missar lite träning. Söndagens pilates till exempel. Sjuk tanke, jag vet. Men det stannar just bara vid en tanke. Jag får ju i alla fall ha på mig mina terränglöparskor.

Magiskt?

Magiskt. Ett tag var allting magiskt. I blog-texter och på facebook. Inflation i magi liksom. Det tycks ha mattats av lite nu.

Men så börjar jag med Pilates. Och utsätts för den magiska cirkeln. Vad som är magiskt med den vet jag inte. Mer än att den ger djävulsk träningsvärk. Inte på något magiskt sätt. Vi jobbar oss till den.

Men så börjar jag att sticka. Eller börjar och börjar. Tar upp igen efter lång bortavaro. Denna gång med internet som inspiration och läromästare. Jag läser om magiska loopar. Jag blir sugen att prova. Det funkar. Men magiskt? Nä. Bara smart.

Magisk loop. I stickvärlden är det en omskrivning för att sticka runt på en lång rundsticka. Slippa strumpstickor. Jag tittar på Youtube-klipp för att lära mig hur. Jag provar själv. På en mössa till en liten kille (garter ear flap hat). Det funkar jättebra.

Grannen tycker

"Du borde prova kettle bells"... Hmm. Min granne släpar över ett par metallklumpar med handtag. Jag vet inte om han köpt dem till sin fru. För honom är de för lätta i alla fall. Och han påstår att ingen använder dem och att jag gärna får låna. Långlåna.

I två veckor har de stirrat på mig. De där klumparna. Undrat när. Jag bestämmer mig. Fyller vattenflaskan och letar upp några övningar på nätet (helt novis är jag inte - några svingar har jag gjort på gymmet och några övningar har jag sett andra göra). Jag laddar ner en tabata-app i mobilen och ställer in den på ett antal intervalller som ska landa på 20 minuter. Det känns lagom.

På gräsmattan, i skydd av syrenhäcken, svingar jag grannens kettle bells.

Tjugo minuter ÄR lagom. Så här första gången. Grannen har rätt - pulsen sitger. Svetten sipprar fram. Jag blir trött. Och det är ganska kul. Nu väntar jag på träningsvärken. Jag tror att den kommer. Det känns så.

Bokstavligen spyfärdig

Vi försöker nå tårna med fingertopparna - med raka ben. Stretch efter cirkelpasset. Jag tittar efter en papperskorg. Jag tänker att nu händer det. Jag blir den första att kräkas i Huddingehallen. I alla fall vad jag känner till. Jag sväljer hårt och lägger mig på rygg istället. Avvärjer.

Visst var det ett grymt hårt pass. Visst var det varm-fuktigt i salen. Men så här har jag aldrig känt.

Dagen efter tränar jag body pump. Det är något jag bemästrar och vet att jag orkar. Ändå kommer illamåendet. Jag funderar lite. Och googlar prednisolone+tapering+symptoms. Illamående. Trötthet. Ta det försiktigt med fysisk stress...

Det positiva är att jag faktiskt håller på att trappa ner kortisonet - efter nästan två år. Väldigt långsamt. Så långsamt att jag inte hade räknat med några avvänjningsproblem. Det negativa tycks vara att jag inte riktigt tål hård träning just nu.

Utmanande bollar

Lånehunden F visar med sitt kroppsspråk att hon lagt ifrån sig bollen någonstans. Hon vill att jag ska kasta den så att hon får jaga. Bara jag hittar den... En gammal blek tennisboll är svår att upptäcka bland skogens buskar och ris för vilket skarpt människoöga som helst (inbillar jag mig). I mitt fall är jag dessutom just idag utan linser.

"Kom" sa Sofie när jag fredagsspinnade för henne. Nytt för höstens Huddingehall-schema har hon lagt in ett pilatespass med boll på söndag eftermiddag. Jag kommer. När jag 45 minuter senare lämnar salen lovar jag att ge passet en chans. Jag lovar att komma minst två gånger till. För att bemästra pilatesbollen behöver man muskler som jag inte har. Man behöver balans som jag inte har. Men man kan ju alltid försöka öva upp sig tänker jag.

En helt annan "boll" är mitt nystan av nästan 400 meter supertunt och svindyrt lyxgarn från Madeleine Tosh. Jag har två likadana bollar och tanken är att de tillsammans ska bli en sjal. Mönstret är inte komplicerat på något sätt men jag inser att det kommer att ta tid. Grymt mycket tid! Utmaning här är att inte tröttna.

Det ska bli en sjal. En slags "plisserad" sak. Om den någonsin blir färdig.