Funkar varje gång!

Träning som humörhöjare. Har aldrig slagit fel. Eller nästan aldrig. Om jag tänker efter riktigt noga kan jag nog minnas någon snömoddig dag med långpass på schemat. Någon gång när jag i någon minut eller två var sur. Sur av träning. Inte vanligt. Inte alls.

Men annars. Som idag. Kerstin Thorvalls "det mest förbjudna" handlar om att hata sin mamma. Jag hatar inte min och jag tror inte mina döttrar hatar mig. Men idag blev jag rejält arg på min ena dotter. (Och hon på mig.) Det känns också lite förbjudet. I alla fall att blogga om.

Vi lämnar varandra sura. Min energi är låg. Humöret ännu lägre. Jag släpar fram metallklumparna jag lånat av grannen. Danslistan i öronen. Jag svingar, lyfter och drar. Kettle Bells. Enkelt. Effektivt. Humörhöjande. Humörhöjande som all träning. Rå-disco (och lite gammal klassisk synt) i öronen späder på effekten.

Jag är åter i balans. Dottern är iväg och tränar. Kanske läge att prata lugnt när hon kommer hem...

By the way... Anneliten recommends: Alcatraz Disco defenders. Megasuperhumörhöjare.

Obeskrivbart

Känslan i magen. Den går inte att beskriva. Jag vill krypa undan. Jag kan inte sitta still. Jag flyr. Ut i skogen i löparskor. När jag är i rörelse mår jag bättre. Jag blandar löpning och gång. Hösten är obeskrivligt vacker.

I skogen, i rörelse, rinner känslan i magen bort.

Jag sitter åter framför datorn. Jag måste skriva. Jag har lovat leverans. Känslan i magen. Den går inte att beskriva. Men jag kan inte fly. Inte igen. Inte nu.

Jag påminner mig om att känslan i magen trots allt hör ihop med något bra. Det är känslan av avvänjning. Min kropp ska inte längre få stora doser kortison utifrån. Stegvis trappar jag ner. Och på varje ny platå kommer den obeskrivbara känslan. Den varar i några dagar. Den kommer av att mina binjurar tagit semester. Stängt av. Packat ihop. Nu ska de lära sig på nytt. Det kan ta tid och man måste låta dem få den tiden. Tålamod.

Den sista dosen kortison tar jag på juldagen.

Men telefonen är hel...

Blåslagen. Skrapsår. Men högst sannolikt inga bestående men.

Jag springer i skogen. Jag tänker att jag ser ovanligt bra - alla löv till trots. Dagsljuset är på topp.

Jag HAR ett flipbelt. Jag TYCKER att det är en genialisk uppfinning. Ändå ligger mitt hemma i lådan. Ändå håller jag telefonen i handen.

Dessa lömska rötter och stenar. De som finns i min skog och som jag för det mesta lyckas överlista. Men inte idag. Plötsligt ligger jag raklång på stigen. Med ena armen i luften. Högst upp en hand som håller hårt i telefonen - utom fara. Jag skriker rakt ut. Det gör ont i knä, höft, axel, hand (den som inte håller i något dyrbart ting) och huvud. Ja, jag slog till och med huvudet. I en rot. Allt för att skydda en telefon... Dessa reflexer... För tänka hann jag inte.

Jag reser på mig och borstar av mossa och smuts. Jag har en tid att passa så jag springer. Ignorerar att det värker lite här och var. Alla delar tycks ändå sitta där de ska och kroppen tycks fungera. Väl hemma i duschen inspekterar jag. Blåmärken och skrapsår, men i övrigt hel. Telefonen är helt utan skråmor.

Hur bli av med knölen?

Nädå. Han jag bor med är gullig och snäll... Knölen jag vill bli av med sitter på min hälsena. Den vill inte ge sig. Trots att jag springer väldigt lite.

Jag funderar på om det är något annat i min träning som håller knölen vid liv. Spinning borde väl inte...? Cirkelträningen med en hel del hopp och skutt på hårt golv? Kanske. Promenerandet i platta skor med hälsenor som förr i tiden för det mesta trippade runt i klackar? Njae. Jag har ju gått så ett bra tag. Också innan knölen dök upp. Men vad är det då? Springer gör jag ju som sagt väldigt lite. Någon gång i veckan bara. Och aldrig långt.

Jag hittar Sirpas "kom igång och spring - bli en skadefri löpare" på prehabbloggen. Hmm. Jag behöver lite ordning i min löpträning. Jag behöver bli av med min knöl. Två flugor (och förhoppningsvis en knöl) i en smäll. Jag bestämmer mig för att prova.

Var går gränsen?

Ibland måste man våga. Våga testa gränser. Var gränsen går kan man inte säkert veta innan man överskridit den.

När jag började träna igen efter att ha fått min defibrillator inopererad var jag försiktig. Jag behövde visserligen inte längre vara rädd för att dö av träning. (Det låter dramatiskt, jag vet). Men det kändes klart olustigt att veta att jag skulle kunna få en stöt. 700 volt.

Gradvis har jag utmanat. Flyttat gränsen för vad jag vågar. Men var gränsen går för att jag ska få en stöt - en gräns jag helst inte vill passera, vet jag inte. Kanske bortom min max-puls? Kanske strax under min vilopuls? (Jo så kan det vara - långt mellan hjärtslag kan leda till elektrisk oreda, precis som en hög puls kan). Jag har i alla fall inte fått någon stöt. Än. Gradvis har oron mattats av. Jag har slutat använda pulsklocka i tid och otid. Eller jag hade slutat. Idag åkte pulsklockan på igen. Trots att det var ett puls-snällt body pump pass jag skulle gå på. Anledningen? En kort episod av oregelbunden hjärtrytm efter att jag cyklat hem från tåget häromkvällen. Kort, men kännbar och tillräckligt obehaglig för att återuppväcka den där oron. Den oro som funnits inom mig av och till i över två år.

Pump-passet passerade utan att något hände. Och jag är glad för att jag vågade utmana den gränsen. Igen.

Inget man pratar om

När jag var liten hade ingen löss. Men vi hade vårtor. Som man tog bort med lapislösning. Pensling igen och igen och igen. Tålamod.

Jag kan inte minnas att mina barn har haft vårtor. Men lössattackerna gick i vågor där ett tag. Den tiden är som väl är över.

Lite ont under ena fotens trampdyna har jag haft ett tag. Jag hittar två vårtor. Sådana som går inåt. Jag tänker att jag ska ta bort dem, men det har inte riktigt blivit av... Google säger att vuxna sällan drabbas. Om de inte har nedsatt immunförsvar. Återigen kan jag skylla på kortisonet alltså.

Jag går på Pilates. Vi är barfota. Ibland gör vi övningar med fotsulorna i luften. Mina vårtor är inte jättestora och alla andra håller ju på med sitt så troligen är det ingen som lägger märke till dem. Men jag blir ändå lite självmedveten. Skäms lite.

Jag har skor på mig hela vägen fram till mattan och jag tvättar mattan med sprit efter passet. Under alla andra pass i den salen har folk skor och golvet är torrt. Min världsbild är att våta golv i badhus är vårtspridare, men inte torra golv. Om det stämmer eller inte vet jag inte säkert. Att jag skulle smitta någon i Pilatessalen känns ändå osannolikt. Men jag kan ju smitta någon hemma. Dags att ta tag i problemet. Dags att besöka apoteket och undersöka om vårt-vården utvecklats sedan lapis-tiden. Jag tror det. Jag hoppas det. För jag känner mig inte så tålmodig med just detta.

Vandringskängor har jag inga

Jag har ett par terränglöparskor tänker jag och packar ner dem. Sedan ställer jag in en flaska rosa champagne i bilens bagage. För det tycker jag passar bra när jag och mina "systrar" (=väldigt gamla vänner - gamla som i att jag känt dem längre än halva livet) ska till fjälls över helgen. Vandringskängor står det i ett sms om packning. Sådana har jag inga.

Jag tänker att jag missar lite träning. Söndagens pilates till exempel. Sjuk tanke, jag vet. Men det stannar just bara vid en tanke. Jag får ju i alla fall ha på mig mina terränglöparskor.