tisdag 26 februari 2013

Jag är inte rädd, jag kan springa...

Jag har inte glömt hur. Jag kan springa fort (nåja, allt är relativt). Garmin tycker visserligen inte att det går riktigt så fort som det känns, men en sådan detalj tänker jag inte låta mig nedslås av. Och jag kan ju alltid skylla på ett par passager av halkig knölig is utmed den sträcka jag valt ut för mina tio två-minutersintervaller.

Känslan är hursomhelst underbar. Fart i benen. Inte ont någonstans. De första intervallerna utomhus på mycket länge.

6 kommentarer:

Daniel sa...

Härligt att det går bra nu! Heja dig!

Ingmarie sa...

Ja heja dig!

Löpning & Livet sa...

Men hur bra är inte det! Och farten den kommer med våren i april!

Lisa sa...

Vad underbart!!
Grattis får man väl lov att säga:) Jag längtar tills jag är där.

LOPARJANNE sa...

Nu är det på gång ser jag... Härligt! Och snart är hinder som is borta och allt går av bara farten.

bureborn sa...

Härligt!!