Kryper och krälar

Vad är egentligen instinkt? Och vad är inlärt beteende? Varför ryser jag av obehag när jag ser en orm ringla? Vad är det med råttor som gör att dessa djur (i alla fall i det vilda) av de flesta inte ses som lika gulliga som sina gnagar-kusiner ekorrarna? Sitter det enbart i svansen?

Personligen tycker jag att råttor är ganska gulliga - om de inte väger ett halvkilo och fräser åt mig förstås. Och jag är inte rädd för spindlar. Inte alls. Antingen föddes jag utan den instinkten eller så har inte mamma lärt mig. Som hon nog ändå gjorde med ormar. Utan att mena det. För jag glömmer aldrig hennes näst intill (högst förståeliga) hysteriska anfall när hon insåg att det låg en huggorm i vår sandlåda. Den sandlåda min lilla lillebror just klättrat ur för att hämta en eller annan bil eller spade.

Jag förstår hur som helst inte uppståndelsen i Body pump-salen idag. En liten, liten spindel - högst sannolikt helt ofarlig eftersom vi inte har giftiga spindlar i Sverige, kryper runt på golvet. Mellan step-up lådorna. Den ena deltagaren efter den andra stelnar till och tittar på spindeln. Bryter träningen och fixerar blicken spänt vid krypet - tills det obekymrat irrar vidare. Till nästa deltagare. Som stelnar och stirrar. Inte alla men många verkar uppriktigt rädda. Vad löjliga de är tänker jag. Sedan inser jag att om det hade varit en orm - då hade jag flytt rummet. Ofarlig snok eller ej. Jag hade inte grejat det. Men spindlar, de får krypa hur de vill för mig.

Innan jag ler alltför överlägset åt de spindelrädda ska jag kanske påminna mig själv om att det var jag som ramlade i vår näckrosdamm för några dagar sedan. För att "något" rörde sig i vattnet vid min vattendoppade stortå. Troligen ett grodyngel...